....God Jul?

Ja här har det varit tyst ett tag - kanske för att inte så mycket har hänt som har känts i klass med Malfons LP, eller kanske för att det har varit en hel del på gång så det blir en aning oprioriterat att skriva blogg.
 
Anywho.
 
Först och främst, känner jag att vi har missat en mycket viktig punkt som borde ha fått ett eget inlägg. Jag pratar självklart om årets största händelse - julkortet. Så, trots att det är februari nu och därmed liiite för sent för att skicka julkort, så känner jag ändå att årets varianter blev alldeles för vackra för att inte läggas ut:
 
 
 
 
Som synes är alla djuren smakfullt tvångsdekorerade precis som vanligt, för att skapa en trevlig julkänsla.

Kanske noterar ni att Zixten verkar ha klonat sig i år, så är faktiskt inte fallet utan det är hans yngre släkting Barney som har flyttat in hos bror min för att leva loppan och vara sällskap/jakthund. Så i år blev det fyra stackare som tvingades sitta stilla och plågas under fotograferingen. Varsågoda!
 
 
 
 
I andra nyheter så har Malva och jag och Pojkvän flyttat till en ny lägenhet, vilket innebär att Malfons och jag nästan har tredubblat vår tidigare studentska boendeyta. Lydnadsträningen har legat minst sagt på is (bokstavligt talat, det är faktiskt rätt mycket snö här nu...) sen senaste tävlingen, förutom något enstaka pass hemma i Karlshamn som vi lyckades klämma in under julledigheten. Det är nämligen dags att ta tag i projekt Rutan, ett moment som varken jag eller Malva verkar vara särskilt bra på....
 
Malva övar sig just nu istället på att stapla upp maximalt antal kuddar att ligga ovanpå i soffan och att lista ut vilka grannar som bör och inte bör skällas ut, och jag planerar vad vi kan tänka oss att ta tag i när det blir varmt nog att vara utomhus för mer än de dagligt blåsiga promenaderna. Teoretiskt sett så borde det vara rimligt att Malfons är redo för lydnadsklass 2 framåt sommaren, och kanske ska Tilda och jag våga oss på ett working test igen i år?

Superkooiker!

Så, förra helgen var Malfons Åberg och jag och tävlade lydnad igen, på Vännäs bhk där vi lämpligt nog tog första förstapriset för två år sen - och även om det var med minsta möjliga marginal så klarade vi nu sista ettan och tog därmed första titeln, LP1!
 
Det blev en riktig nagelbitare, men genomgående var jag så sjukt nöjd med lilla kooiker, det var inget nosande eller tramsande utan hon hade en riktig superattityd och var med mig till 100%... nåja, nästan i alla fall.
Men vi tar det från början! Det var en jättestor klass med 20 startande hundar, vi var inte förrän nr 15 vilket i för sig var ganska bra, eftersom 1. vi kom för sent dit och 2. de körde platsliggningen sist, så vårt startnummer var faktiskt närmare platsen. Tyvärr genomfördes klass 1 i en svinkallt ridhus, där det inte fanns någon läktare så som publik fick man inte ha hund med sig in. Eftersom det var tämligen svinkallt även ute så vågade jag inte lämna ett stycke frusen kooiker i bilen, så Pojkvän som var medsläpad för att lära sig om den ädla hundsporten lydnad, och jag bänkade oss istället på den uppvärmda läktaren och tittade på elitklassen, medan jag då och då fick rusa över till andra ridhuset och kolla vems tur det var. Nåväl, han fick ju i alla fall frysa sig igenom några ekipage i ettan i alla fall, inklusive mig och Malfons.
 
 
Så.
Först ut linförighet. Malvamonstret och jag hade taggat till tusen utanför ridhuset och eftersom jag var livrädd att tappa den fina bubblan vi hade runt oss så tågade jag in på banan så fort jag hörde applåderna för förra ekipaget. Vi ställde raskt upp oss och såg säkert inte alls desperata ut, redo på startlinjen så fort domaren höjde blicken från sina papper. Iväg bar det i alla fall, och Malva hade grym kontakt hela vägen men råka undslippa sig ett litet pip, och så missade vi lite på en halt och en gång fick hon bestämt för sig att jag sa "stanna" så jag fick påminna henne om att nej, fot är det där när man följer med. Enligt ena domaren (de var två, jag tror att den ena kanske var under utbildning) fock jag också höra efteråt att jag tog ut svängarna lite för mycket i vändningarna, vilket gör att jag alldeles på egen hand saboterar lite för oss. Anywho, 7,5 poäng slutade det på.
 
Läggandet blev det avgörande för den smått panikslagna väntan innan prisutdelningen, för Malva gjorde nämligen inte alls något läggande utan ett helt vanligt ställande (vilket börjar bli något av en trend....), och trots att jag såg det i ögonvrån och la henne ner med ett nytt kommando så blev det alltså en nolla (man har ju liksom bara ett kommando på sig). Men jag är ändå nöjd med att jag la henne ner och gjorde klart resten av momentet som vanligt, även om det inte gör någon skillnad på poängen så tror jag ändå att det gjorde skillnad för henne, och dessutom kände jag att det gjorde skillnad för mig eftersom jag sen kunde berömma henne med en genuin känsla när hon faktiskt hade gjort rätt. Malva är ju annars lite väl bra på att upptäcka "jaaa vad duktig du var, det var inte alls det du skulle göra och nu berömmer jag bara för att vi inte ska tappa attityden yaay"-berömmet, oavsett hur duktig jag tycker mig vara på att fejka.... 0 poäng alltså, så jag började misstänka att vi inte skulle få förstapris (även fast jag inte tittade mot poängskylten bara för att kunna intala mig att vi ev hade fått en 5:a....), men vi körde vidare!
 
Inkallningen, blev tämligen klockren, inget nosande, ett redo litet kooikerspjut som kom i full fart och satte sig en liten aning snett, vilket gav oss 9,5 poäng.
 
Ställandet, även där är jag sjukt nöjd att det inte blev något nosande (om någon kommer ihåg hur jag beskrev exempelvis ställandet och inkallningen på förra tävlingen...), hon tog ett steg för mycket i stoppet och så viftade jag tydligen till med något dubbelkommando (efter läggandet var jag väl lagom hispig...) vilket resulterade i ändå helt okej 8,5 poäng.
 
 
 
Sen var det inte så värst mycket att orda om, apporteringsmomentet är ju Malvas största söthetstrumf där hon sitter med tindrande ögon och den lilla lilla apporten i ett stolt grepp (i 5 sekunder...), och domaren höll med och gav 10 poäng.
 
Hopp över hinder kunde hon inte ha gjort snyggare, full fart, graciöst skutt och en snygg ingång som avslut vilket även det ledde till en 10:a. Jag applåderade dubbelt så entusiastiskt som publiken (som eventuellt mest gjorde det för att hålla värmen) och så kutade vi ut ur ridhuset och tömde halva godispåsen rakt i kooikermun. Trots läggandet var detta definitivt den bästa känslan vi har haft på tävling!
 
Tyvärr blev det inget filmat, mest för att jag glömde påminna Pojkvän som dessutom verkade vara rätt inne i det hela själv så det blev helt enkelt en exklusiv upplevelse för de som ägnade söndagmorgonen åt att förfrysa fingrarna i Vännäs!
 
Så till sist var det dags för platsliggning, och jag visste att om vi skulle ha minsta chans att ändå skrapa ihop poäng så behövde platsen sitta (inget kliande!) så med ganska kraftiga flashbacks till vår allra första lydnadstävling stod jag och tog djupa, långsamma andetag medan jag försökte hålla konstant ögonkontakt med Malva, med förhoppningen att hon skulle känna sig så utstirrad att hon inte vågade röra sig.... Det funkade ganska bra ändå, hon kikade lite på hundarna som syntes genom springan ut till gården utanför, tittade lite i taket och filosoferade över liggstilen på hunden bredvid, men med bara en liten ynka nosning så fick hon ändå 10 poäng!
 
Vid tandvisningen hade Malfons tröttnat lite på det hela och fick 7,5 eftersom hon både reste sig och backade lite, men tandvisningen har ju aldrig varit vårt paradmoment heller så jag brydde mig inte nämnvärt. Dessutom vägdes det upp av att båda domarna kom fram och berömde vår fina kontakt under tävlingen, hur glad Malva såg ut där hon struttade bredvid och hur duktig den lilla sötråttan var med sin spjutfart (och hur synd det var med läggandet...).
 
Så med en liten egoboost i bakhuvudet, en 10:a på helheten och en nöjd-trött kooiker slutade vi till slut på 162 poäng och en delad fjärdeplats! Jag kan ju knappast vara annat än nöjd, så nu hoppas vi bara att en liten LP-rosett snart kommer flygande med posten!

 
 
 
På nämnda post kom för övrigt också viltspårsprotokollet från frökens anlagsprov häromdagen. Så nu är hon officiellt godkänd, med följande domarkommentar:
 
"En trevlig tik med ett bra lynne. Tar snabbt upp spåret, störs något av vilt men fortsätter utan problem. Extra spårnoga vid bloduppehåll. Spårar i ett behagligt tempo och fullföljer galant. Grattis!"
 
Dubbelt goda nyheter alltså!
(Ingen fara, jag kommer snart att återgå till det mer normala, inte så rosamolninga träningslivet när det är dags att slita med "rutan" inför klass 2....)
 

Kooikerdags!

Förra helgen åkte Tilda Tönt och jag hem till blekingeskogen igen. Den här gången var det Malfons Åbergs tur att gå anlagsprovet, denna gången i Karlskrona, och det började fint i ungefär 10 meter innan hon vek rakt bort från spåret på ett annat vilt som hade gått över.... Efter att ha snurrat sig tillbaka till början och där tappat bort sig totalt i vittringen fick jag släppa på henne på samma ställe som hon gick ifrån spåret, och efter det gick resten av spåret utan större problem. Malva har ju en tendens att överanalysera saker i livet en aning (vet inte var hon kan ha fått det ifrån?), och domaren konstaterade att hon ibland gjorde sig själv en otjänst genom att noga lukta igenom varenda löv som hade någon form av blodstänk på sig längs hela spåret. På ett så pass enkelt spår som anlagsprovet blir det lite ineffektivt och gör tydligen att hon nästan tappar bort sig eftersom vittringsspåret är så brett. På sträckorna med bloduppehåll gick fröken däremot exakt längs släpspåret, så domaren trodde att det skulle ordna upp sig när hon går spår som legat lite längre.
 
Godkänd blev hon i alla fall, fröken kooiker, med perfekt tempo som man kan promenera i lugn och ro efter. Och klöven markerade hon duktigt, även om hon inte hade något intresse alls av att ta i den. Så nu har vi två hundar att träna för öppen klass!
 
Senare på dagen var det Tildas tur att visa sina kunskaper, då vi var med på en ytterst liten, improviserad andjakt hemma i dammen. Bror och far hade ihjäl två änder och tanken var att vi skulle se om Tilda var redo att hämta in dem.
Det var hon inte.
Första anden skickade jag ut Tilda mot, hon simmade klockrent fram till den, simmade ett varv runt den och konstaterade att japp, där är den, sen simmade hon in till land igen.... Zixten fick rycka in och hämta in den istället.
Vid and två hade Tilda blivit lite avundsjuk på att Zixten verkade få ta sakerna istället för henne, så efter att ha simmat runt ett par varv och funderat lite beslutade hon sig för att bogsera in anden till land! Tyvärr var det ganska snårigt med gräs där hon valde att gå upp så hon redde inte riktigt ut att få med sig anden upp och lämna av den ordentligt, men en liten framgång var det ju i alla fall. Sen tyckte Tilda att hon hade gjort sitt jobb och ville inte se änderna mer... Strålande viltintresse där alltså.
 
Söndagen spenderade vi i Växjö på utställning med Tilda, eftersom hon hade tappat mycket päls hade jag inga större förhoppningar och domaren höll med. Very good blev betyget, domaren tyckte att hon var för spinkig och eftersom hon inte hade så mycket päls förstärktes det intrycket ytterligare. Så med kritiken "behöver breddas hela vägen från nos till svans" begav vi oss hemåt och konstaterade att hon inte var riktigt rätt typ för den domaren. Men ett bra träningstillfälle på inomhusutställning fick vi i alla fall, och kunde konstatera att fröken har lärt sig slappna av fullständigt i sin canvasbur.
 
Och så var det dags att åka upp till Norrland igen, den här gången med Malva som bagage. Eftersom jag hade köpt en flygväska som fröken med nöd och näppe gick att knöla ner i, hade jag och mamma dagen innan panikköpt en mycket fin prickig väska som Malva åtminstone kunde sitta någorlunda bekvämt i. Och som med absolut minsta möjliga marginal gick att pressa ner vid mina fötter på flyget, skulle det visa sig.... Malva var inte helt nöjd med att flyga flygplan, och jag var inte helt nöjd över att ha ca två kvadratmillimeter att placera fötterna på och dessutom få sitta som en ostbåge hela resan eftersom fröken kooiker började gråta högljutt om inte jag hade handen hos henne (på första flyget fick jag frågan "åh, har du lilla valpen med dig?" och fick förklara att nja, trots att det låter som en åttaveckorsvalp som just lämnat mamma så är hon faktiskt fullvuxen....), men hon trivdes ganska bra med att trippa runt på Arlanda och titta på folk. 
Och fram till Umeå kom vi, hoppade ur planet och jag tänkte att jag skulle släppa ut lillråttan så hon fick gå själv, varpå hennes halsband gick sönder och jag plötsligt hade en lös kooiker på flygfältet... tur för oss att kooikern ifråga har hyfsad inkallning.
 
Lagom till att vi kom hem började det dessutom snöa, så tur för kooiker att hon dessutom just har fått ett nytt fint vintertäcke...!

Viltspårsretriever

I veckan fick jag ett ryck och drog iväg med Tilda till skogen och gjorde anlagsprovet i viltspår. Nu har ju inte Tilda gått så värst mycket viltspår i sina dagar, och inte gått något alls sen typ tidigt i somras någon gång, men jag tänkte att det är som att cykla - när man väl har lärt sig, så glömmer man inte hur man gör. Och visst kom fröken fjompa ihåg vad hon skulle göra, hon hittade ganska snabbt spårstarten när jag släppte ut henne i linan.
På morgonen hade den första snön precis börjat komma, så det var inte direkt varmt och behagligt ute i den västerbottniska skogen, men när vi kom fram till provplatsen var det hela två plusgrader...
Trots att jag hade varit ute och gått en timme och låtit henne härja lös en stund på morgonen, var Tilda minst sagt energisk. Näsa ner, trava på, näsa upp, skutta runt, näsa ner, inse att det går en domargubbe med oss i skogen, springa och fjäska för domaren, näsa ner, trava på, hälsa på matte, kolla att alla är med, näsa lite här och var, vandra runt lite, tillfälligt avbrott för att lyssna på en man med motorsåg som skulle jaga bäver (norrlänningar....), osv, osv.
 
Själv var jag till och från övertygad om att madam Tilda inte hade den blekaste aning om vad vi gjorde och hade glömt bort spåret för länge sen, men enligt domaren gick hon hela tiden längs spåret och tog bara en ytterst liten avstickare någon meter upp på en klippa, där spåret gick precis nedanför. Vinklar och bloduppehåll gick av bara farten (jag märkte knappt vart de var) och efter lite snurrande runt spårslutet grävde hon fram en tämligen snuskig älglöv under en buske. Mission completed. Trots min upplevelse av en flamsig skogspromenad med sporadiska spårningsinslag, så var domaren nöjd och tyckte inte det var några problem för Tilda att jobba vidare mot öppenklassen. Så godkänd blev hon, med följande protokollkommentar:
 
"Glad tik som gärna flörtar med domaren. Spårar noggrant och säkert, gör ibland glädjeskutt men visar väl var spåret går. Alla vinklar är ok. Bra prov!"
 
Så då är det väl bara att träna liiite till och sen köra på med öppenklass då!
 
Hösthunden, hemkommen efter genomfört anlagsprov!
 
 
I övriga nyheter satsar Tilda på en ny karriär som nakenhund, och är just nu i full gång med att fälla av sig varenda hårstrå på kroppen. Vilket ju passar ypperligt bra eftersom vi ska på utställning om knappt två veckor, och alla vet ju att pälslösa hundar går bäst i ringen! Det innebär också att jag för tillfället enbart har vita kläder på mig, oavsett vilken färg kläderna hade från början är de, så fort man kommer inom en radie av 15 meter från Tilda, klädda med vitt pälsfoder för resten av dagen. Jag har till och med känt mig tvungen att rolla kläderna innan jag vågar lägga dem i tvättmaskinen....
 
Idag har Tilda och jag varit hos veterinären och tagit blodprov, för att testa för PRA. Tilda var inte helt nöjd med att sitta på bord och bli nålstucken, men beslutade att den bästa taktiken var att stirra upp i taket och låtsas att hon inte existerade, så kanske hon kunde undslippa med livet i behåll. När hon fick ett litet bomullstuss-plåster fastbundet vågade hon sig på att kika lite vad det var som hände med hennes ben, med öronen lite besviket slokande - och så fort hon hade fått komma ner från bordet blev det Tilda-dans över golvet.
 
Imorgon ska vi gå näst sista tillfället på jaktlydnadskurs, och lite har det väl hänt sen första gången. Tilda verkar äntligen ha förstått vad det är jag vill med jaktfoten (kanske framför allt har jag själv äntligen satt upp tydliga kriterier....) och jag har börjat lära mig att sluta bete mig som en lydnadsmänniska i skogen. Medan Tilda övar på stadga, fokus och att motstå störningar, övar jag på att ge en massa dubbelkommandon och att inte gå så allvarlig och rak i ryggen. 
 
 
Om en dryg vecka åker Tilson och jag alltså ner till söder och hälsar på, och där blir det hundbyte av så mamma och pappa får ta över hårbollen medan jag tar monsterMalva med mig upp igen. Kooikermonstret är för övrigt också inbokad för anlagsprov under den helgen, som hon förhoppningsvis kan nedlåta sig till att genomföra med bravur. Fortsättning följer på det!
 
(Förresten, om någon läser GoldenNytt så har jag hört att det finns en och annan kändis i senaste numret...)

Jakthundar!

De är så duktiga, mina små kräk, ibland.
 
Igår fick jag höra att Malva gick ett riktigt eftersök för första gången, och spårade upp ett nyskjutet, synnerligen avlidet vildsvin, alldeles själv! Fröken Malva var enligt rapport kanske inte helt övertygad om storheten i ett dött vildsvin, men tyckte i alla fall att det var kanonkul att spåra. Jag hade ju mina misstankar om att fröken skulle vilja överge uppdraget i skarpt läge när hon insåg exakt vad det faktiskt var hon letade efter (speciellt på gris) eftersom hennes viltintresse kanske inte är det starkast lysande, men uppenbarligen gick det alldeles galant trots att den lilla otäcka klöven i änden var utbytt mot ett stort dött djur. Det har också inkommit uppgifter om en liten galen kooiker som sprang i cirklar och dansade krigsdans kring bytet när det väl var hemtransporterat och i säkert förvar på gårdsplanen....
 
 
Och madam Tilda då, jo hon har faktiskt idag hämtat sin alldeles första, alldeles riktiga fågel! Vi fick mycket bra hjälp att introducera det hela, tidigare har Tilson mest fått snusa lite på fågel och hämta någon enstaka vinge, men hon tycker att de där hela fåglarna är lite obehagliga. Idag fick hon först bära på en lite själv bredvid mig, vilket funkade en gång och sen tyckte Tilda att njäe, jag vet inte om den var så himla awesome det där sladdriga fjäderfät. Så vi testade en liten luring, och kastade tre snabba, superlätta markeringar på rad. Först en dummy, sen ett kaninskinn, sen pippin. Dummyn var förstås rolig som vanligt, kaninskinnet var ju supermysigt, och sen blev det av bara farten så att fågeln får väl plockas in den också då! Första gången var det visserligen i ett ytterst försiktigt grepp med yttersta framtänderna i yttersta vingen och så lite närkontakt som möjligt, men fågeln levererades i alla fall prydligt i min hand. Vi testade en ytterligare gång i slutet av träningen, och redan då hade madam samlat mod nog att gripa fågeln över bröstkorgen istället. (Tilda passade också på att belöna sig själv med det inhämtade kaninskinnet så fort hon hade lämnat av fågeln...)
 
Så nog finns det hopp för mina små liv, även på den jaktliga och skogliga och viltliga sidan!

Utställningsretriever

Jaha, nu är vi tillbaka i norrland igen, och det blev Tilda som fick äran att följa med till isbjörnsland första delen av terminen. Vi startade igång med att åka på utställning i Vännäs förra helgen, med SSRK som arrangör. Tilda var på ett alldeles särskilt strålande humör och passade på att visa upp hur duktig hon är på att hoppa jämfota i ringen, bland annat. Men förutom det visade hon sig ändå tydligen från sin lite vackrare sida och fick Excellent samt en andraplacering i öppenklass, bland många fina tikar. Domare var Henric Fryckstrand och han gav fröken Tilda-trams följande fina kritik:
 
"Söt tik som är välvisad. Feminint huvud, vänligt uttryck, bra hals. Harmonisk konstruktion, passande benstomme. Behöver få en bättre välvd bröstkorg. Fin rygg, välvinklad bak. Rör sig utmärkt från sidan, kunde vara lite mer parallell. Bra pälskondition, visar sig mycket väl."
 
En dag att vara nöjd med alltså, speciellt eftersom Tilda nu är bland de yngsta i öppenklassen och inte direkt mest välutvecklad.
Några bilder som ett stycke medsläpad Pojkvän tog:
 
 
 
 
 
 
Tidigare i sommar var vi också på Triple Int utställning i Jönköping, och ställde ut tre dagar i rad för tre olika domare. Där såg man verkligen prov på olika domares åsikter, eftersom hundarna ändå oftast ser ganska lika ut under en och samma helg. För Tildas del innebar det de två första dagarna betyget Very Good utan placering, och på söndagen Excellent, andraplacering i öppenklass följt av en andraplacering i bästa tikklass med reserv-CERT och reserv-CACIB. Så kan det gå!
 
 
I den andra änden av retrieverlivet har vi precis påbörjat en kurs i jaktlydnad, i goldenklubbens regi. Tilda och jag och ungefär 10 andra ekipage tillsammans med två vana goldeninstruktörer ska nu drillas i fotgående, stadga och inkallning för att komma ett snäpp närmare en framtida provstart. Hittills har vi hunnit med ett tillfälle, som ägnades åt lugn och passivitet till stor del vilket var ytterst nyttigt för fröken hopp och studs.
 
 
I söder härjar MonsterMalva nu fritt, hon ägnar hösten åt att fortsätta på lydnadskurs med mamma, och ska också gå rallylydnadskurs, så hon håller sig synnerligen aktiverad tills det är dags för vårdnadsbyte igen.

Drottning kooiker is not amused

Ikväll har Malfons Åberg och jag varit i Växjö och tävlat igen. Det gick... well, synnerligen skitkasst, får man väl påstå. Fröken Malva av kooikerheten var inte på sitt bästa lydnadshumör. Definitivt inte. Fröken Malva var nog mer någonstans i yttre rymden, mentalt sett. Nåväl. Alla som någon gång undrar hur det är när det inte funkar på tävling kan ju fröjdas åt följande historia.
 
Till saken hör att Malva, när hon är på det humöret, utan problem presterar ett klockrent förstapris i lydnadsklass 1, och vi har bara ett kvar innan LP1-titeln. Planen var att ta det snyggt och smidigt idag, men så blev det ju inte riktigt.
 
Så, först och främst platsliggning, 10 meters avstånd, 2 minuter. Malva var taggad till tusen och kastade sig prydligt ner på marken och låg som ett ljus, i 1 minut och 40 sekunder. Sen kliade det. Så Malva satte sig helt oberört upp, kliade sig i lugn och ro, och lade sig sedan ner för att ligga som ett ljus de sista 10 sekunderna. Me-mwop. *sånt där ljud som kommer när man svarar fel i en tv-frågesport* 5 poäng, hon lade ju sig trots allt ner igen....
 
Nåja, tänkte jag, förstapriset är kanske redan lite därhän med vi kan ju i alla fall köra hårt resten och visa at vi kan. Trodde jag, ja.
 
Linförighet, gick helt okej ändå. Jag hade peppat kooikern utanför banan och vi småsprang in för att inte tappa suget. Hon gick överlag bra, något snett sättande, någon liten nos, glömde hänga med ordentligt i språngmarschen, men vi landade på 7 poäng. Gjorde den vanliga bakåtdansen efter momentet och struntade i att titta på poängen.
 
Läggande under gång, Malvas paradmoment. Och visst lade hon sig som en klocka, och gjorde allting perfekt, tills jag vände mig om. Hon nosade lite förstrött runt sig, tittade på mig, och när jag var typ halvvägs tillbaka till henne så satte sig fröken Malva upp, helt på eget bevåg. Har aldrig hänt ens på träning tror jag. Me-mwop. 6,5 poäng.
 
Okej, skit i det, moving on. Inkallning, vilket inte heller brukar vara några större problem. Satte Malfons, kollade att hon hade kontakt, och lämnade henne. Vänder mig om och ser en liten kooiker som står upp, fullt upptagen med att nosa igenom någon fläck bredvid där jag satte henne. Har. Aldrig. Hänt. Me-mwop. 5 poäng, fröken kunde ändå tänka sig att komma trippande när jag ropade men tog sig en extra nospaus under ingången.
 
Det vore nog synd att säga att jag fortfarande var glad och positiv, men jag försökte i alla fall fejka det igenom hela programmet, för syns skull och för att Malva inte skulle ledsna helt. Ställande under gång. Såg lite i ögonvrån att kooiker ställde sig superfint och tänkte (dumt nog) "aha, revansch!". Vänder mig om, fröken har börjat nosa men står kvar, återgår till hunden varpå hon verkar glömma helt vad vi höll på med och kliver iväg lite som hon känner för, och fortsätter sin utforskning av planen. Tittar upp, whups, står fint och sätter sig som ett ljus vid avslutet. Me-mwop. 6 poäng.
 
OKEJ. Nu är det i alla fall bara lätta grejer kvar. Apporteringen, äntligen gör fröken som hon brukar och tar apporten fint. Domaren tyckte dock att hon skulle gripit mer aktivt och gav en 8.
Och så hoppet. Sätter hund, tar älgakliven till andra sidan hindret för att hinna tappa så lite koncentration som möjligt, men ändå en söt liten kooiker som har sidan mot och sträcker sig så långt det bara är möjligt utan att resa på sig, för att återigen nosa. Ett ytterst beslutsamt, kanske aaaningen morrat mellan sammanbitna tänder, "Malva HOPP." och hon skuttar glatt över och gör ett lite snett sättande som gör att vi i alla fall avslutar med en 8.
Med 9 poäng på tandvisningen och 8 poäng i helhet (kommentar: mycket nosande, okoncentration) slutade vi på ett magnifikt resultat av 130 poäng och ett klockrent tredjepris.
 
Funderade ett tag på att annonsera ut en billig kooiker på blocket, men såhär i efterhand är det väl inte mycket att göra annat än att skratta åt fröken kooikers påhitt. Trots all detaljträning, helhetsträning och tävlingsträning så fungerar det uppenbarligen inte alltid som man har tänkt att det ska göra.
Den dagen "Hantering av kooikerdrottningars humör och infall" finns med i kursplanen är det däremot jag som är först i kö att anmäla mig...
 
 

Lydnadskooiker

Igårkväll var Malvamalva och jag och tävlade lydnad i Tingsryd. Och ja, med 177,5 poäng och klassvinst så får vi väl anse att fröken kooiker skötte sig alldeles utmärkt!
 
Som vanligt var det mina nerver som var frågan om de skulle eller inte skulle ställa till det. Jag tror dock att konceptet kvällstävling var en ganska bra idé, förutom att det var betydligt svalare så hade man hela dagen till att göra annat, lagomaktivera hund och slappna av som matte. Eftersom Malva har ägnat tiden medan jag hade Tilda i Umeå åt att gå på lydnadskurs med mamma, så momenten satt ju egentligen som de skulle. Så, iväg for vi till Tingsryds brukshundklubb, sprang omkring och hade panik en liten stund som sig bör, och lottades så till startnummer 2.
 
Först ut platsliggning, där Malva på vägen in på plan drabbades av en plötslig och mycket häftig förälskelse till golden retrievern som hade startnr 3.... Vi fick vår plats, medan Malva stirrade febrilt på herr golden. Vi satte hundarna ner, och Malva satte sig snett bort från mig så att hon kunde fortsätta stirra på herr golden. Vi kopplade loss, och Malva kändes som att hon var ungefär ett andetag ifrån att springa bort och bjuda uppp herr golden. Jag lyckades få fröken att kasta en blick på mig tillräckligt länge för att hon skulle uppfatta ett något sammanbitet "ligg", och lämnade henne med hoppet att hon i alla fall inte skulle bli rapporterad... Malva genomförde så två minuters platsliggande med huvudet sträckt så långt mot grannen som det någonsin var möjligt utan att välta ur liggpositionen. Men ja, eftersom hela platsen genomfördes i samma position så var uppenbarligen domaren nöjd, så vi fick 10 poäng på den!
 
Tandvisningen var inga större problem, lite hopp och skutt men sen satt fröken fint och fick ännu en 10-poängare.
 
Så var det dags för linförighet, och förutom att Malva var lite upptagen med att titta på tävlingsledaren istället för mig så hon missade starten, någon liten nos här och var och att jag råkade gå in i henne när jag svängde för snabbt i en vänstersväng, så knatade hon på rätt fint. Resultatet blev 7,5 poäng.
 
Läggande under gång, vilket min lilla mor passade på att filma där hon satt och hyperventilerade vid kanten (om någon undrar varifrån jag har fått mina tävlingsnerver så är det ganska uppenbart...). Som synes på den ganska pyttelilla videon, lade sig fröken lite långsammare än sin vanliga så fina störtdykning, och så är det ett ganska uppenbart dubbelkommando från min sida - vänder på huvudet gör jag trots att jag har tränat på att låta bli, och om man enbart studerar min vänstra arm ser man ganska exakt när liggkommandot kommer även utan ljud eller att titta på hunden... Men hellre ett extra dubbelkommando än en nolla, och vi fick ihop 7 poäng.
 
 
 
 
Inkallning stod på tur, och nu började lilla skrutten komma igång. Inget nosande medan jag gick iväg (jag stolpade iväg så fort jag vågade för att minimera tiden jag hade ryggen mot...), och full fart in med ett lite snett sättande som avslutning, vilket gav 9 poäng.
 
 
 
 
Ställandet gick också av bara farten, något extra steg fick vi avdrag för men inga andra konstigheter (inte ens dubbelkommando!), vilket gav 9 poäng även här.
 
 
 
 
Häpphäpp, vi blåste på med apporteringen, Malva tog den fint och satt och såg överlägsen ut i några sekunder, och förtjänade en 10-poängare.
 
 
 
Och slutligen gjorde fröken ett mycket fint avslut med hoppet, som även det kom på film:
 
 
Inte så värst mycket att kommentera, vi slutade på topp med 10 poäng!
 
Totalt, med helhetsintryck på 8,5 poäng, fick vi alltså ihop 177,5 poäng, vilket räckte till ett förstapris, en glaskaraff och att vi fick testa att stå högst upp på pallen!
 
 
 
Då är det "bara" att skrapa ihop ett förstapris till då....

Ett lååångt inlägg om Working Test

Jaha! Då har vi varit hemma ett tag i blekinge igen. Malva och jag har återförenats och är anmälda till lydnadstävling nästa helg (som jag naturligtvis kan beskylla mor min för om det går dåligt, det är ju hon som har tränat henne nu....!). Det hade ju inte varit helt fel att lyckas peta ihop ett LP1 inom en hyfsad framtid, faktiskt.... Men den som lever får se!
 
Och Tilda, ja hon och jag fick ju ett stipendium från Goldenklubben i våras, som vi utnyttjade första helgen i juli på ett galet roligt apporteringsläger, där vi fick en hel massa nya tips och idéer och minst sagt har en del att träna på.
Mer om det blir det förhoppningsvis att läsa framöver.
 
 
Men! Sen gjorde jag ju något förskräckligt dumt och anmälde oss till ett working test (C-prov) för såna där små retrievers, som vi var iväg och härjade på i helgen. Eftersom vi behövde öva på störningar som typ att det står folk i skogen så tänkte jag att det kan väl vara en bra idé att åka på sånt och ta det som en tävlingsträning utan krav. Och i teorin, absolut.
Men som de flesta som känner mig nog kan intyga har jag en liten tendens att bli ganska nervös i tävlingssituationer och liknande. Så pass ganska nervös att jag utan problem kan få ytterst lydiga och välmotiverade hundar att glömma allt de vet i sin förvirran om vad i hela friden det är som har hänt med matte. Så det här med tävlingsträning gällde i allra högsta grad även för mig, ja troligen var det jag som behövde störningstränas mer än hundstackarn faktiskt.
 
I alla fall, iväg åkte vi till slut, den ljusgula hunden och jag och pappa, för att se vad det här med working test handlade om. 5 rutor med dummy-markeringar skulle vi gå igenom i den stekande värmen i Karlskronas skärgård, tillsammans med typ 60 andra ekipage fördelade på olika klasser, innan vi skulle räkna ihop våra nollor och bege oss hemåt igen. Maxpoäng på varje ruta är 20, alltså 100 poäng totalt. Och i följden vi tog dem gick det till ungefär som följer:
 
 
1. Vi började på en ruta med ett kort fotgående, följt av en ganska enkel markering som skulle in. Överlag kan jag konstatera att på alla stationer förekom fotgående, och på inga stationer var jag speciellt nöjd med fotgåendet vi åstadkom (även om det verkade spela olika mycket roll för olika domare). Så det var prio ett på träningslistan vid dagens slut. I alla fall, eftersom det här var första rutan, jag var superhispig och Tilda megataggad, så var det liksom lite upplagt för att inte gå så himla bra. Sagt och gjort så hämtade Tilda apporten, erbjöd sig att lämna den till två kastare och en skytt som hon hittade i skogen, ignorerade sin spända matte och släppte till slut apporten. En solklar nolla var klappad och klar.
 
 
2. Nästa ruta låg i den stekande solen på ett klippt fält, och efter att funktionärerna fått en kort drickpaus ansåg vi att det var väl bara att köra på och få det hela överstökat. Markeringen landade i kanten av fältet i lite högt gräs, och efter att ha fått vänta ganska länge innan jag fick skicka (troligen på grund av en ytterst redo retriever som liksom ryckte lite där hon satt och väntade...) så fräste hon iväg och snokade upp dummyn hyfsat snart. Den här gången blev det bara en snabb kontroll av om inte den där kastaren som stod med 5 dummys kunde tänka sig att ge Tilda en av dem istället, innan hon letade vidare och kom rakt in med en av sina vanliga fina avlämningar. Trots att jag denna gången försökte tvinga mig själv att dra in och trycka ut luft lite då och då, så kände jag att jag pustade ut först när jag fick dummyn i handen.
Men nu hade Tilda fattat vad det handlade om och taggade till, och jag tog ett och annat andetag vilket uppenbarligen hjälpte. När far min och jag så småningom knatade bort till poängtavlan såg jag till min oerhörda förvåning att där stod inte mindre än 18 poäng!
 
 
 Min far, som inte hade någon annan uppgift under dagen än att titta på (och möjligen tvinga mig att lugna mig då och då), kom inte på tanken att ta en enda bild på sin dotter och hund i action. Men här är en bild på ett fält jag tog i området, som kanske i alla fall kan förmedla sommarvädret....
 
 
3. Nu började det bli riktigt varmt och det kändes som att rutan med vatten - som dessutom låg i en liten dunge med skugga - var ett smart val att satsa på näst. Under tiden vi väntade tyckte jag själv att jag var förträffligt avslappnad och stillsam (mest för att det började bli fysiskt omöjligt att upprätthålla nervositeten jag hade byggt sen supertidigt på morgonen...), vilket kanske inte var helt sant ändå eftersom domaren började med att instruera mig i konsten att släppa ner axlarna och ta djupa andetag. Överlag märktes det att det inte var första gången domarna såg en lätt panikslagen nybörjare, måste ge en eloge till att alla var väldigt trevliga och pedagogiska. Nåväl, fotgåendet gick ju som det gick och det fick vi en hel del avdrag på.
Markeringen landade i vattnet bakom en sten från Tildas vinkel sett, så hon började med att helt enkelt springa på stenen för att se om det gav något. Inte så mycket, men efter att ha skuttat lite fram och tillbaka så fick hon snus på dummyn och simmade målmedvetet ut... rakt på den. På något sätt lyckades hon trampa ner dummyn under sig i vattnet och det blev ett par superintensiva varv av vattentramp för att lista ut var den tog vägen innan den flöt upp igen och hon fick tag på den. Tyvärr var det liiite längre sträcka på land än vad vi har tränat på, så hon la ner dummyn och skakade sig innan hon kom in hela vägen med den. Ytterligare rätt mycket avdrag för det alltså, men domaren tyckte att lite plus var på sin plats för att hon jobbade på bra och det såg trevligt ut, och det slutade med 9 poäng.
 
 
4. Så var det dags för nästa ruta i stekande sol, en ganska kort markering på ett fält med riktigt högt gräs där man inte såg så mycket av varken dummy eller hund. Förutom att Tilda använde fotsträckan till att passa på att hoppa iväg och undersöka ett paraply som någon hade satt upp för skugga, så visade hon inga större tecken på att ha tappat gnistan för dagen. Efter en powernap i skuggan medan vi väntade var hon superredo och blåste iväg som ett jehu genom gräset. Raka vägen ut, ett par skutt i gräset för att få nos på dummyn och in igen som en galning och tryckte dummyn i handen på mig. När vi såg dem skriva upp poängen på tavlan stod pappa och jag och gapade ikapp, hela 19 poäng! Var på vippen att gå fram och undra om de verkligen hade skrivit rätt....
 
 
5. Sista rutan, och nu började vi väl bli hyfsat sega. Tilda sov återigen under väntan trots att det small på alla håll och kanter, vilket var toppenbra att se att hon kunde slappna av så fint. Min plan var att denna gången bara gå direkt från sovande i princip upp till rutan, för att hon inte skulle hinna tagga för mycket och hispa bort fotgåendet. Tyvärr gick min plan i stöpet eftersom precis när vi skulle gå fram avbröts vi av matleverans till funktionärerna, så fröken han sitta och bygga upp en del hisp i alla fall. Den här gången var det forgående efter skytt, varpå vi skulle stanna när vi hörde skott och då kom en markering. Fotgåendet gick helt åt skogen denna gången och Tilda ansåg sig ha bättre koll om hon bara gick med skytten direkt. Det slutade med vad som på lydnadsplanen hade varit ett ganska snyggt framförgående, i princip mellan mig och skytten och jag tänkte att knallningen var som beställd. Men skottet kom och Tilda tvärstannade, som tur var, men höll på att missa markeringen eftersom jag dumt nog kallade tillbaka henne till sidan direkt istället för att vänta tills dummyn hade landat, en bit ut i en glänta bakom en liten stenmur. En hum fick hon i alla fall och sprang ut till rätt område, där hon ganska snart upptäckte den och gjorde i alla fall en fin avlämning som avslut på det hela. Jag trodde att vi skulle få betydligt mer avdrag än vad vi fick, men vi skrapade faktiskt ihop 15 poäng på den här rutan vilket gav den totala siffran 61 poäng.
 
 
Utsikt från vänteplatsen vid sista rutan, ganska behagligt i skuggan med havet skymtande längre bort.
 
Helt klart supernöjd med att vi faktiskt bara nollade en enda ruta, trots att jag visste att det hela egentligen var lite i överkant i svårighetsgrad för hur långt vi har kommit. Samtidigt kändes det på ett sätt ganska bra att starta även fast vi inte har hunnit träna in så mycket närsök eller dirigering, som förare blev jag helt enkelt tvungen att inte lägga mig i och lita på att hon fixade markeringarna själv (även om det såklart hade varit kört om hon hade missat någon markering eller hamnat fel). Och eftersom vi inte har kommit så långt så blev alla poäng över 0 bara en bonus, och det blev ju faktiskt lite mer bonus än vad jag trodde... Framför allt så var det ett perfekt tillfälle att träna på att slappna av mellan jobben trots skott och kast och massa andra hundar runt omkring, och jag är väldigt nöjd över att Tilda var tyst hela dagen och inte knallade en enda gång. Även en liten ljus utställningsgolden kan minsann om hon vill! (Och ja, hon var ju garanterat den bästa showavlade golden där. Kanske mest för att hon var den enda.)
 
Sammanfattning: nöjd matte, nöjd hund, nöjd pappa åkte hem och däckade. Och inte är det helt omöjligt att vi vågar oss ut på fler såna här äventyr så småningom!
 
 
 

Bytt är bytt.

Så.
Jag åkte hem till blekingeskogen i påskas, (efter att ha flyttat ut ur korridoren och in i en egen, om än ytterst liten, lägenhet) och där blev fröken Malva kvar på en liten semester såhär innan sommarlovet. Med mig upp fick jag istället den lite större, lite hårigare och lite ljusare madam Tilda av retrieverheten. Varför? Tja. Mest för att retrievern ifråga behöver lite träning i att vistas i andra miljöer än djupste skogen, och för att vi då kan passa på att delta i en och annan golden-aktivitet när hon ändå är här.
 
För att uppdatera lite om vad madam Tilda har gjort med sitt liv i övrigt, vilket jag har tänkt göra ett tag men försummat:
- Med mamma har hon genomgått valpkurs, lydnadskurs, och lite tävlingslydnadskurs.
- Ett och annat viltspår har hon löst utan större problem
- Vi har hunnit med tre utställningar: i somras blev hon placerad 4:a i juniorklass på Ronneby INT, i höstas blev hon 3:e bästa tik med CK och reserv-CERT i Växjö, och på MyDog i Göteborg blev hon inte placerad men fick excellent och fin kritik.
 
 
Och nu har hon intagit Umeå för att lära sig om stadslivet, och förhoppningsvis hinna tjuvträna lite inför apporteringslägret vi ska på i sommar, som dessutom Goldenklubben har varit vänliga nog att hjälpa mig finansiera med sitt ungdomsstipendium!
Hittills har vi hunnit med en hel del faktiskt, förutom miljöträning och allmän koppel- och stadshyfsträning:
 
- Först ut var en trimkurs med goldenklubben, där meningen var att matte skulle bli lite klokare på det här med att klippa till inför utställning. Tilda fick träna på att vara på bord, i samma rum som ett gäng andra goldens dessutom, och att sitta still medan jag hackade på så gott jag kunde. Fin blev hon i alla fall, med lite instruktörshjälp förstås.
 
- Helgen efter var vi och gjorde BPH, kennelklubbens nya personlighetsbeskrivning för hund. Det var väldigt intressant, och förutom en läskig uppfällbar gubbe som Tilda tyckte var riktigt otäck så gick det smärtfritt och bra. Beskrivaren konstaterade att jag har en glad skit i snöret, som gillar folk, inte är så ljudlig av sig och hänger med på det mesta man föreslår. Hon var inte brydd över skott och den läskiga gubben som innehöll en riktig människa tittade hon bara på. Det enda beskrivaren hade velat se lite mer av var nyfikenhet, så att hon t.ex. hade gått fram till de "otäcka" objekten istället för att gå därifrån när hon hade tröttnat/glömt dem. Så det ska vi försöka uppmuntra lite mer i vardagen.
Annars var jag väldigt nöjd med lilla trams, de viktigare delarna för en retriever kändes riktigt bra, som skottet, föremålslek, samarbetsviljan och socialiteten och inget pip och ljud i passiviteten. Det var också intressant att se hur själva testet var upplagt eftersom det var första gången även för mig, kanske blir det ett varv med lilla kooiker också till hösten!
 
- Nästa punkt på agendan var Working Test-kurs, återigen med goldenklubben. Vi ägnade i stort sett en hel dag åt att få testa på olika stationer som kan finnas på ett working test. Vi tittade mest på nybörjarklass, vilket innebar markeringar av lite olika slag, och vi testade även markeringar med skott. Trots att vi egentligen inte har tränat mycket mer än avlämningar och lite stadga så löste Tilda det överlag grymt bra, inget knallande ("fuskade" dock lite och höll kopplet framför bringan), tog nästan alla markeringar klockrent även fast avståndet var mycket längre än vi har tränat och klarade även passiviteten hyfsat bra. Hon löste inte riktigt vattenmarkeringen hela vägen, tappade bort sig lite i vad hon höll på med på tillbakavägen men rotade fram även en dummy som hade sjunkit ner i leran och gick fint både i och upp ur vattnet. Hon var också och hälsade på skytten/kastaren någon gång vilket inte var så konstigt med tanke på att vi aldrig har tränat med folk stående i skogen. Så nu ska vi tränatränaträna!
 
- I torsdags höll jag handlingsträning i goldenklubbens regi, tillsammans med biträdande utställningsansvarige. Tilda fick vara med som visningshund, sen titta på och slutligen vara med lite själv också på slutet när hon höll på att explodera av frustration över att matte petade på alla hundar utom henne.
 
...Och förutom det har vi varit med och tränat passivitet på en av SSRK:s öppna jaktträningar, varit på kennelklubbens ringträning, och förhoppningsvis hinner vi med någon jaktträning till innan vi åker hem igen över sommaren. Jag har också anmält till en utställning hos SSRK i början av juni, så en del aktivering ska allt madam retriever få!
 
 
 
Och Malva då? Jo hon går både tävlingslydnadskurs och viltspårskurs med mamma, och planen nu är att starta anlagsprov framåt sommaren. Och så går hon omkring och håller koll på omgivningarna hemma, förstås, kontrollerar och utvärderar och bestämmer över Zixten och resten av familjen. Och väntar på att matte ska komma hem, såklart!
 

Dagen jag såg min biceps!

Ja, damer och herrar, igår var dagen jag fann min biceps! Det kanske inte låter som någon fantastisk uppenbarelse med tanke på att de flesta någorlunda rättskapta människor besitter en bicepsmuskel, men låt mig då förklara hur min armträning har fungerat hittills:
 
Normala människor (som kanske har någon liten grad av vältränadhet i sig) har armar som består av ben och muskler, och kanske ett litet fettlager utanpå det. Mina armar är uppbyggda av ben, med ett jämnt och fint lager av gelé som fungerar som skydd för benet och fästmassa för huden. Ja, det är medicinskt bevisat, typ.
Normala människor tränar alltså sina armar genom att lyfta tunga saker, musklerna spänns och blir liksom lite pumpiga och coola och drar ihop sig och gör grejer, och så blir de tränade. Jag tränar visserligen också mina armar genom att lyfta (kanske inte fullt så tunga) saker, men det som händer är mer att gelén liksom darrar omkring lite och protesterar för att den faktiskt inte är skapad att lyfta (relativt sett) tunga saker. Så istället för att bli lite pumpig och cool och dra ihop sig så blir mina geléarmar... tja, lite dallriga, på sin höjd.
Normala människor känner också att de har tränat färdigt armarna när muskeln känns trött och lite sådär lagom slutkörd. Jag märker att jag har tränat färdigt när armen stannar halvvägs i övningen, och sen händer absolut ingenting trots att jag spänner mig i precis hela kroppen. Då är gelén färdigdarrad, helt enkelt, och tänker inte vara med mer.
 
MEN.
 
Igår hände det. Jag stod som alla andra och försökte se cool ut framför speglarna på IKSU ("för att kunna kolla på tekniken" som det heter att anledningen är) med ett par inte särskilt tunga hantlar och mina geléarmar. Plötsligt insåg jag att det inte riktigt var den vanliga, jämnt utspridda massan som darrade i takt. Jag såg en utbuktning! En utbuktning som liksom låg längs armen på samma sätt som andra människor brukar ha sina muskler. Kunde det vara den mytomspunna bicepsen? Jag klämde och petade lite på utbuktningen, och ja, det verkade som att jag höll på att evolveras till en riktig människa, med muskler och allt!
 
Genast sprang jag hem till Pojkvän (okej, tog bussen...) och tvingade honom att studera den fantastiska upptäckten på min överarm, säga "ooooh" och "gains!" och "muscleee!" (för det är så man säger om man är cool och gymmar) och låtsas att jag nu ägde de mest vältränade armarna i landet. För det är ju faktiskt få förunnat, att kunna se skillnad (även en ytterst liten, utbuktande sådan) på när man spänner armen och inte, eller?
 
Anywho, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Kanske har jag i själva verket ett djupt budskap om att alla människor kan hitta och träna muskler, även om de är gjorda av gelé, vem vet.
Men så gick det i alla fall till när jag fann min bicepsmuskel, nogsamt gömd i den vilda geléformationen som utgör min arm.

Dagens hundsamtal #2 och #3

Idag har vi fått två reaktioner, Malvson och jag. 
Nr 1, busschaufförkvinnan som ställde sig upp någon hållplats efter att vi klev på och hojtade genom bussen:
- URSÄKTA, du med hunden! Hunden får INTE vara i sätet, antingen så får du ha den i knät eller så får den vara på golvet!! Annars...
- Ehm, ja alltså, hon sitter ju på golvet... (där Malva alltså hade suttit sen vi klev på eftersom jag är mycket väl medveten om att blöta hundtassar inte lämpar sig på bussäten)
- Jaha. Ja. så satte sig busschauffören ner igen och fortsatte köra buss.

Hundsamtal nr 2 två var egentligen inte så mycket ett samtal som en monolog, men ändå. Den inträffade när vi var ute och gick en runda och mötte en barmfamilj. 
Lite på efterkälken gick en liten kille på typ 8-10 år, och när Malva stannade och luktade runt lite på en snödriva så tittade han på henne och berättade lite tyst för sig själv:
- Äntligen, får hon äta snö. Hon älskar ju snö. Åh... Och så fortsatte han mumla lite för sig själv medan de gick vidare.


Så tydligen är Malva ett stort fan av att äta snö. Så kan det vara!

"Varför skriver du så sällan?"

Ja, det kan man undra. Antingen så kanske det inte händer så mycket, eller så kanske det händer jättemycket, eller så har jag bara glömt bort att skriva ner det. Anywho.
 
Nu händer det lite sådär lagom mycket vad det gäller hundigheterna. Malfons Åberg (det senaste tillskottet i smeknamnssamlingen) och jag går en kurs i hundmassage. Vilket jag uppskattar väldigt mycket, och Malva uppskattar... tja, lite sådär lagom mycket. Visst är det väl mysigt att bli gosad och klappad på, men det här med att man tvunget ska klämma och känna på varenda muskel, det tycker Malva är lite överskattat. För att inte tala om att plötsligt andra människor ska komma och peta på en, det är ju synnerligen obehagligt gjort av dem och kan inte vara till någon nytta. Speciellt inte om man måste ligga ner och inte kan kontrollera vad deras egna, troligen lömska, hund hittar på under tiden. Det är inte lätt att vara en kooikerprinsessa.
 
På Tildafronten har jag anmält oss till ett jaktapporteringsläger i sommar, för de klickerkloka instruktörerna på Klickerförlaget. Det kommer bli.... intressant. Jag har också aktiverat mig i Goldenklubben och sitter nu i styrelsen här i Västerbottenssektionen. 
 
Och i övriga nyheter har jag gått med på att göra något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Därmed har jag fallit offer för Umeåinvånarnas grupptryck, givit upp kampen om ickekampen och eventuellt beseglat mitt öde. Jag har nämligen köpt gymkort. Inte bara det, jag har utnyttjat det också! Flera gånger! Tanken är att jag under tre månader ska genomgå fyra omgångar per vecka i IKSU:s tortyrsalar, och därefter se ut som... tja, insert valfri asvältränad snygg kvinna here. Till min hjälp (?) har jag 1 st Pojkvän, som instruerar mig i hur och vart jag ska lyfta diverse tunga grejer (well, typ de lättaste grejerna som är möjliga att hitta på IKSU, men tungt för mig!). Hans uppgift är också att peppa mig genom att då och låtsas att han ser ett begynnande sexpack eller att han är sjukt imponerad av att jag kunde benböja med den fantastiskt tunga vikten av enbart stången.

Detta innebär också att jag numera går omkring med konstant träningsvärk, eftersom Pojkvän också har lagt upp det så fantastiskt att man alltid har träningsvärk antingen i allting ovanför midjan eller allting under den. Just idag är det övre delen, vilket innebär att jag undviker att lyfta saker och att ha armarna i andra positioner än rakt ner. Idag ska jag träna ben/rumpa/mage, vilket innebär att jag de nästkommande två dagarna kommer undvika saker som att gå trappor, skratta, och tja, böja på benen. 
 
Vi får se hur det slutar....
 

Dagens hundsamtal

När man har hund blir det ganska ofta så att man hamnar i konversationer man troligen inte hade haft annars, med folk man troligen inte hade pratat med annars. Hunden verkar ofta fungera som en social bro, som får även oss privata svenskar att kasta oss ut i det okända och inleda samtal med kompletta främlingar. Alla kan relatera till en person med hund, på ett eller annat sätt. Det är ofta väldigt trevligt, ibland inte särskilt trevligt alls, och ibland bara väldigt... speciellt. Och ibland väldigt roligt.
 
Idag var ett sånt tillfälle när det var trevligt att bli hundpratad med. Och då hade jag inte ens hunden ifråga med mig. Jag stod och väntade på bussen när en kvinna kom och ställde sig bredvid mig. Hon tittade en liten stund på min något (läs väldigt) håriga jacka och den svarta påsen som mycket moderiktigt stack upp ur min ficka, och frågade sen om jag hade hund. Ehum, jo det hade jag ju, svarade jag och började lite diskret borsta av jackan när jag insåg hur uppenbart det tydligen var, jag tänkte att hon kanske var allergisk eller något, men det var hon inte.
"OJ, vad duktig du är!" utbrast kvinnan glatt. Jag försökte komma fram till vad man svarar på det. Och så följde en några minuter lång konversation om vad det egentligen krävdes av en hundägare, eftersom hon var sugen på att skaffa hund med hennes man tydligen (klokt nog) hade påpekat att det är mer än att bara köpa hunden och sen ge den mat och ta ut den då och då. Med jämna mellanrum konstaterade kvinnan också med stora ögon hur fantastiskt duktig och ansvarsfull jag måste vara som bara var 22 och som bodde själv och som var student och klarade av att ha en hund samtidigt och dessutom hade haft den i 3 år. Jag försökte liksom påpeka att jag knappast var den enda, och att det egentligen är ganska mycket lättare för en student att vara flexibel med tiden än någon som jobbar, men det spelade visst ingen roll.
 
Anyway, så kan det gå till när lite hundhår blir till beröm från en helt främmande människa!

Massiv uppdatering?

Alrighty then, det var viss ett tag sen jag skrev här sist, så här kommer en genomgång av resten av sommaren:
 
 
Under Östersjö var fröken Fjant och jag med i en rallylydnadstävling. Det gick som vanligt fantastiskt bra under uppvärmningen och allting som hände utanför banan, och väl inne på banan kände Malva den förföriska lukten av grillningen på andra sidan planen och  genomförde hela runden med nosen noga vänd ditåt. Fokus var inte på topp alltså, men vi lyckades ändå skrapa ihop till 81 poäng och därmed ett kvalificerat resultat. Well.
 
 
Sen var det då dags för fröken Tildas exalterande utställningsdebut. Nervositeten var på topp efter att mamma och jag bestämde oss för att åka på ringträning en vecka innan med en massa andra hundar vars ägare ville sista minuten-träna lite, och Tilda konstaterade att det var det äckligaste hon hade varit med om. Ha hundar springande BAKOM där man inte kan se dem? Inte en chans, tyckte fröken Golden. Med andra ord spenderades en stund av lördagens utställning samt förmiddagen på söndagens med att bara låta Tilda gå omkring och kolla in alla de enligt henne ganska läskiga olika hundar som knatade omkring med fluffiga pälsar och stressade ägare. Dagen till ära hade madam också bestämt sig för att korv och smarrigt godis var inget som hon var intresserad av. Det enda jag lyckades få hennes fulla uppmärksamhet med i ett par sekunder var en liten pipleksak i valpstorlek i form av en grön get. Och just det, Tilda hade inte heller känt behovet av att kissa sen kvällen innan. Med andra ord, det skulle bli väldigt spännande att se vad som hände inne i utställningsringen.
 
Anyway, vi hittade vår ring och där hittade vi även Gillbryanhunden Lotus, som vi kom fram till är typ Tildas morbror. Vi strosade omkring lite medan vi tittade på hanhundarna, konstaterade att det verkade vara en väldigt noggrann domare, och så småningom var det vår tur. I klassen deltog 14 tikar och vi var ungefär i mitten, men vid det här laget verkade Tilda ha tröttnat på att tycka att de andra var obehagliga. Så med den lilla gröna geten i högsta hugg knatade vi runt i ringen, Tilda viftade lite obligatoriskt på svansen åt domaren medan han mätte huvud och krafsade i päls och klämde på skulderblad, försökte lite (inte alls) diskret att kasta sig ut till mamma vid sidan av ringen en gång men skötte sig överlag väldigt fint och ställde duktigt upp sig som vi hade övat på köksgolvet.
 
Slutresultatet blev ett Excellent, en fjärdeplacering i klassen och följande kritik av den irländska domaren Colm Beattie:
"Very nice head, good expression, good earplacement. Nice broad skull, good neck and shoulder. Good topline and good tailset. Nice deep chest with good short loin. Well angulated hinded, moving well in both directions."
 
 
En obligatorisk titta-vad-vi-var-duktiga-bild framför ankdammen.
 
Så när dagen var över var hund nöjd, handler nöjd och mamma nöjd (vi fick ju en rosett!!).
 
 
Moving on, helgen efter var det fröken kooikers tur att ställas ut, på SKoois Club Show i Degeberga. Efter att ha spenderat natten med Anna och Sanna i Åhus var vi på plats i god tid när utställningen började. Lite väl god, eftersom det var stekande sol och vi hade inte riktigt räknat med att det var alla hanhundarna först (vilket jag börjar inse nog är fallet vid alla utställningar...). När det var fröken Malvas tur efter lunch var vi båda ganska less och redo att åka hem efter en hel dag av kooikerspanande och sol, och dessutom var Schmallow sist i klassen av maaasssooooor med tikar. Men vi orkade trava ett varv i ringen och fick ett Very Good av den holländska domaren (han var ganska restriktiv med att dela ut Excellent, vilket jag tyckte var intressant eftersom en del domare verkar ge det till nästan alla hundar på rutin), och Malva fick följande kritik:
"3 years. Nice worktype. Fine cut head, good neck. Short in body, croup and bones, hindquarter slanding and going downhill. Nice coat, open, very good temperament."
 
Helt klart en kritik jag är nöjd med, framför allt såklart temperamentsbiten och att domaren ansåg henne som arbetstyp, vilket överlag verkade vara två saker han var noga med. Flera av de vinnande hundarna i klasserna beskrevs som att de skulle kunna "springa hela dagen", så överlag var det mycket intressant att se vilken typ av hundar som premierades av en domare med de prioriteringarna.
 
 
Och så till sist var det dags att styra kosan upp mot Norrland och Umeå, där Malva och jag numera huserar i en korridor, vars kök vi delar med 5 st synnerligen olika grannar. Men mer om det någon annan gång.

RSS 2.0