Allmänlydnad, javisst.
Varma sommarhundar
Idag har vi varit på valpkurs igen, förutom lite i början gick det superbra och lilla fröken lyckades koncentrera sig riktigt bra trots de andra hundarna. Förvisso tränade vi mest sitt, vilket vi har hårdtränat hela veckan, men ändå.
Den enda inkallningsövningen vi fick göra klarade hon alldeles jätteutmärkt och kom som ett litet glatt spjut, vilket var bra men samtidigt dåligt. Uppenbarligen bra, eftersom man vill ha en hund som kommer på inkallning, men dåligt för att Annika lovade att nästa gång ska vi minsann få göra det med störning i form av hela den övriga gruppen runt om. Förvisso är det också bra att träna med störning, men kaaanske inte riktigt så mycket på en gång... men vi får väl tvinga ut pappa att agera störning och träna på det denna veckan.
Att det lyckades trots mild störning i form av en uppenbarligen väldoftande lydnadsplan och dessutom faktumet att jag knappt lyckades åstadkomma en vissling är för övrigt bevis på att leverpastej = fungerande inkallningskommando stämmer.
Malva har även hittat två nya kompisar idag, när vi släppte hundarna i små grupper för att leka. En dansk-svensk gårdshund, som hade samma smak i lekar som Malva, och en korvig liten mops som såg allmänt gullig och tramsig ut då det verkade vara en ren slump om den hamnade på benen eller på rygg medan den förgäves försökte hänga med de andra två i sitt raceande. Såklart var fröken kooiker den klart kaxigaste i den lilla gruppen, SÅ förvånad jag blev... Kanske inte så konstigt eftersom hon är van vid ganska hårda tag med den stackars Zixten, men jag hoppas nästan att hon hamnar med de lite större valparna nästa gång, hon hade knappast mått dåligt av upptäckten att det faktiskt finns de som är större än lilla Malva (Zixten räknas inte, eftersom han beter sig som en snäll gammal tant).
Ännu en upptäckt under dagen är att röda strumpor tydligen inte accepteras. Jag hittade inte den gamla, äckliga, håliga, svarta strumpan vi brukar kampa med (gissningsvis har någon med lite känsla för hygien och bakterihärdar slängt den), så jag offrade en annan söndrig, ren, och röd. Tydligen inte okej, Malva bet mycket tveksamt i denna röda tingest, drog lite försiktigt och lade sig sen och krälade på marken alternativt satte sig och väntade på skinkost. Med andra ord är det väl bara att leta upp snusksockan, eller tillverka en ny med mer lämplig färg.
Såhär kan man sova, om man är en fjant.
Bildbevis
Eller att ligga i solen på balkongen och äta ett asbra tuggben från Coop
Brygghund
Och slutligen: Mäster-tång-apportören i rosa koppel!
Utöver dessa tog jag naturligtvis ca 3753 bilder till, men jag tänker faktiskt inte lägga upp dem allihop. Faktiskt. Eller, inte just nu i alla fall.
Valpkurs
a) en liten jack russell som hette Balto och var hemskt läskig, fast man ville ändå trigga igång honom att leka.
b) en sexårig flicka som tyckte att Malva var en värdelös hund som inte ville pussa på en liten gosedjurshund och en leksaksbil, utan hellre bita i dem. Fast Malva var mjukare än Balto, så hon fick dispens för att hon inte hade hunnit lära sig att pussas ännu.
Sen på kvällen var det dags för - *dundundundunnn* - valpkursen! Första gången!
Malva tillbringade hela den första halvtimmen eller så med att fara som en liten jojo fram och tillbaka och hit och dit i kopplet, exalterad till tusen och helt överlycklig över att någon hade varit så snäll och tagit dit alla de där valparna och alla de där människorna, bara för Malvas skull. Sen upptäckte hon att jag hade favorit-äckliga-gamla-strumpan med mig, vilket innebar att det nu fanns två lägen - strumpleksläge och jojoläge. När det nästan var dags att sluta vara på planen och gå in och teori-fika började fröken jojo också att lägga märke till skinkost-tuben i min ficka, vilket gjorde att det i alla fall i slutet gick att ana ett litet litet spår av vår tidigare koppelträning. Nästan.
Vårt första mål med valpkursen är nu alltså att försöka övertyga hennes kooikerhet om att inte alla varelser på jorden existerar för hennes höga nöjes skull. Under tiden kan jag åtminstone glädja mig åt att hon inte bryr sig om ifall det är gräs, plåt, plast, en ostadig sköldpadda eller vad som helst annat hon står på, så länge kamptrasan/strumpan är med.
Öhund
I förrgår åkte vi ut till Hasslö för att inandas lite havsluft, vilket Malva verkar gilla förutom den fruktansvärt jobbiga detaljen att man måste ha koppel på sig när man är ute och går....
Igår var hon en trogen grillvakt och underhållare när vi åt en massa god mat hos min morbror, där fanns dessutom flera stycken nya människor som Malva kunde övervinna till sin blivande armé av beundrare. Därefter fick hon och Zixten roa sig en stund medan vi andra gick en sväng på Hasslö musikfestival (det kändes inte som ett lämpligt valpklimat, även om miss monster nog gärna hade sprungit omkring och hälsat på alla, fått lite öl spilld på sig och framför allt tiggt till sig allt från kroppkakor till thaimat).
Malva tillbringade den tiden, och hela förmiddagen idag, med att vila upp sig ordentligt så att hon nu ikväll har kunnat vara på sitt allra överjävligaste humör. Hon har tuggat på mattor, hittat en ny favorit i att gräva i halvblöt tång (varvat med att springa som en tok i en ring runt den), och varit mer piraya än någonsin förr. Zixten åkte glatt med mamma och pappa hem. Just för tillfället blir Malva retad till förbannelse av Daniel (halvhusse), som vägrar att hålla favoritleksaken Roadkill lägre än preciiiis utom räckhåll för arga, små, morrande valpkäkar.
Jag har även varit ute och tagit lite kort (läs: försökt få Malva att vara lite lite lite stilla så att jag hann trycka på knappen) i solnedgången, men jag tror att de blev rätt mörka så vi får nog försöka imorgon igen.
Detta var ett tråkigt inlägg, men det var i alla fall en uppdatering!
Kooikervalp = bra till allt
Malva är definitionen av allround. Det är sant, hon är alla hundar i ett, 14 veckor gammal och passar för alla ändamål!
Malva är en jakthund. Med stort mod och beräknande blick smyger hon runt och spanar in sitt byte, för att sen ta sats och likt en tiger kasta sig upp i luften och smälla ihop käkarna runt den intet ont anande flugan i köket....
Malva är en vallhund. En kattvallare av rang. Det finns ingen som vet så exakt som Malva hur man på bästa sätt retar upp katten lagom mycket, så att man sen kan valla den framåt, runt, under soffan eller ut genom dörren, vilket man nu föredrar.
Hon är en apportör, sorgligt nog nästan bättre än Zixten, vid 14 veckors ålder. Förutom då att det är lite svårare att styra exakt VAD Malva apporterar. Men hon kan också apportera i vatten, så länge apporteringsobjektet består av någon lagom smaklig växt, vill säga. Eller matte, som hon med skräckblandad förtjusning simmar ut till i full fart och försöker övertala att det är dags att gå upp på land igen.
Hon är även en vakthund, då hon flitigt håller undan katter och för den delen Zixten från alla matrester somn ställs ner på golvet. Oavsett hur utspridda dessa är och hur många platser de är fördelade på, hon springer som en arg liten vessla mellan dem och försöker få i sig allt innan katten.
Utöver detta är hon en utmärkt lydnadshund - i alla fall om man har en tub skinkost med sig - och freestylehund, då hon gärna ställer sig på bakbenen och hittar på diverse konster för att till exempel få tag i nyss nämnda skinkost...
Just nu är hon dock ingen vidare hund alls, eftersom hon ligger utslagen i sin bur och sover. Fast det är ganska skönt, måste jag säga.
Reflektioner efter en arbetsdag.
För det första: vi har ju faktiskt aldrig riktigt övat på elitlydnad, eller haft det som mål, men sånt borde ju inte krävas av en, egentligen...
För det andra: Zixten är kanske inte den mest motiverade lydnadshunden i världen, dessutom är han ingen malle.
Men framför allt, har jag insett idag, känner vi oss inte motiverade att gå ut på en solig åker klockan 2 på årets hittills varmaste dag, i långbyxor, för att träna apportavlämningar och fotposition. Om detta är vad som krävs så erkänner jag mig slagen och ger upp alla obefintliga planer jag någonsin haft om ett lydnadschampionat...
Alternativt är Kenneth en galning, jag vet inte helt säkert.
Eftersom jag under tiden satt och flåsade i den skuggigaste skuggan jag kunde hitta, och knappt vågade mig ut i solen för att flytta hästarna av rädsla för att proteinerna i mig skulle stekas och koagulera, tänker jag satsa på det senare. Ingen normal människa borde kunna tillbringa säkert en timme med att skutta runt och motivera en halvkokt malle i den värmen (i långbyxor!!).
Något annat jag har kommit fram till idag är att folk har en tendens att döpa sin hundar till ganska underhållande saker. Visserligen kanske man inte ska säga nåt med en spaniel som heter Zixten, men i vissa fall ligger han ändå i lä.
Exempel ett är mänskliga namn. Det är bara att inse, det låter hemskt kul att ha vissa människonamn på vissa hundar. Till exempel har vi trippelschäfern Stefan, som är utsatt för ganska mycket skämt, stackarn, både för att han heter det väldigt o-schäfriga namnet Stefan och för att han är tre gånger så stor som en normal schäfer.
Exempel två är när man har två hundar och a) har ett väldigt tydligt tema på deras namn eller b) döper dem till väldigt olika saker. Till exempel har vi chow-chow och coton de tulear Heizan och Hoppsan, eller pudlarna Lambo och Ghini... eller så såg jag att det skulle komma in två hundar om några dagar där den ena hette något väldigt flashigt namn (trestavigt, tror jag) som jag dock har glömt bort, och den andra hette Hulda.
Jag gillar att folk kan tänka sig att vara lite oväntade och döpa sin dalmatiner till Fridolf, eller kalla sin hund Snutten eller Kalle Kula (exempel tagna ur verkligheten). Efter ett tag blir det ändå lite tjatigt med ännu en rottis som heter Zorro eller en retriever/blandis som heter Simba...
Slutligen utser jag nog mina favoritnamn bland den senaste veckans pensionatsgäster till de tre hundar som kom in tillsammans och hette Hio, Kenzagon och Stimma, mest för att de var så udda. Och katterna Boris och Jeltzin.
Pensionatshund, svar nej.
Kenneth (min chef) var som väntat måttligt imponerad av den lilla arga varelsen som i vanlig ordning kastade sig på rygg framför honom ("jaha, ja, men vad ska man ha den till?"), men Ingrid var desto mer lättflörtad och utsåg Malva till den sötaste hund hon hade sett. Åtminstone tills nästa valp kommer farande och vrålar ilsket för att få uppmärksamhet nog att kunna fläka upp magen för kliande, gissar jag.
Så resten av veckan har fröken kooiker fått vara hemma hos mor(r)mor(r), där hon har spenderat de varma dagarna med att sova så att hon kan vara pigg och vaken och plåga sin matte vid hemkomsten från jobbet.
Igår var vi ute en sväng på Hasslö, där Malva fjäskade in sig hos släkten och fick se en väldigt väldigt liten igelkott samt bli förtvivlad för att hon inte fick hälsa (läs skälla på för att den inte genast sätter igång och leker med henne) på denna. Zixten stämde in i hennes protester genom en serie skumma ljud som fick igelkotten att försiktigt lägga om sin rutt en aning...
Helt orelaterad bild, posen är gissningsvis inspirerad av Rut.
Nyss var vi ute på en kvällsrunda i skogen. Fröken överskottsenergi sprang runt, runt mig och Zixten som lufsade fram och försökte hitta stigen under allt gräs och trams. Detta rusande resulterade i ett antal krockar med träd, buskar och annat fast det verkade inte bekomma Malva särskilt. Däremot hittade hon efter en stund en halvrutten träklump, som naturligtvis skulle vändas och attackeras. Malva hade dock inte räknat med att den skulle vara full med myror, vilket gjorde att de följande rusningarna runt utfördes med nosen kasande i backen under vilda fnysningar. Som den känslokalla matte jag är fann jag detta oerhört underhållande, och hoppades att hon kanske skulle fundera över om det alltid är det lämpligaste att kasta sig huvudstupa fram till allt... förmodligen inte.
Grushögsglädje!
Igår var vi hos veterinären och såg till att fröken valp blev vaccinerad. Malva hade inte tid att märka av det hela, hon var upptagen med att bita veterinären i näsan.
Eftermiddagen tillbringade Malva med att stirra anklagande på mig för att jag VÅGADE ligga i soffan och ha huvudvärk när hon fanns där i all sin malvighet och bara väntade på att få slita en gammal strumpa ur mina händer eller tigga godis! Hur kunde jag?? Mellan stirren upptäckte jag dock lite senare att hon hade ägnat sig åt samlande. Avancerat samlande, skulle jag till och med vilja tillägga, när jag på kvällen tömde Zixtens dyna (a.k.a Malvas Samlarnäste) hittade jag följande:
Tre skor (varav inga passade ihop)
Ett grisöra
En penna
En boll
En skärbräda (?!!)
ca 327 små, små bitar hushållspapper
Samt ett skosnöre, vars ursprungliga hem jag fortfarande inte har lyckats finna, men någonstans i huset finns en sko med endast ett snöre...
Nåväl, att samla är ju bättre än att ta sönder eller gräva ner....
Idag är fröken mer försummad än någonsin, eftersom jag har jobbat hela dagen och pappa tröttnade på henne efter gissningsvis en halvtimme här hemma... Men vi var i alla fall ute på en liten kvällsrunda och råkade gå ifatt en skock vildsvin, som gnyende sprang för livet när de såg min skräckinjagande lilla hund... som inte ens verkade registrera vildsvinen, det blir nog ingen vidare jakthund av den. Så SYND, vad ledsen jag blir (observera ironin).
I morgon ska jag prova att ha med henne på jobbet, det kommer nog bli intressant. Kennet kommer ge mig en föreläsning utan like om hundar (läs bruksträning), tramsigheten i icke-schäfrar och icke-mallar och hur jag har kunnat undgå att lära mig detta, när han ser hennes rosa lilla koppel och söta lilla uppsyn. Antagligen blir han ackompanjerad av en liten söt valp med rosa koppel som ylar skallen av sig för att hon behöver vara instängd....
Jag ser fram emot det!