monstermalva

Idag borde jag nog göra något vettigt, men det ligger en hund på mina ben så jag kan faktiskt inte.
Jag har i alla fall varit ute och försökt ta lite bilder på vilddjuren i vinterlandskapet - vilket kunde slutat illa eftersom jag höll på att få en istapp i huvudet när jag gick ut. Och så har jag försökt mäta Malva, vilket var ganska svårt eftersom jag var själv och dessutom försökte mota bort Zixten samtidigt - av någon anledning tyckte han att det var väldigt viktigt att han hjälpte till med det hela.
Jag tror i alla fall att hon är ganska precis 37 cm, och hon väger 7,6 kg. Det är ganska sorgligt, med tanke på att jag i slutet på augusti skrev att hon var 35 cm och vägde drygt 6 kg. Men hon består ju mest av muskler, det lilla skogsdjuret.

Zixten har blivit en valp. Han har gått från Master of Lufsighet till ungefär samma energinivå som Malva. Vi vet inte varför, men jag hävdar att det är en kombination av snön och mitt asbra beslut att tvinga pappa att börja ge honom glucosamin. Kan också vara något helt annat.
I alla fall, så insåg jag idag vikten av att lära in kommandon på rätt sätt. Till exempel, två små hundar är ute i snön. Jag ropar "kom". Malva sticker upp huvudet ur en snödriva och undrar vad det var som lät, ser matte + öppen dörr och skuttar in (hon tar sig numera fram enbart med hjälp av sorkhopp).
Zixten nosar. Jag säger "Zixten, kom". Zixten kissar. "Zixteen, kom." med lite sträng röst. Zixten tittar på mig, tittar neråt vägen, och verkar frysa fast i någon slags komaliknande, men ändå vaket, tillstånd. Nu till det fantastiska, när jag bytte taktik och istället frågade "Vill du ha den här?" började plötsligt svansen vifta och Zixten kom glatt travande till mig.

Kan någon räkna ut varför? Jag kan...


Malva har gjort ett framsteg i sin "osocial-träning". Häromdagen när vi var ute och gick i Växjö kunde hon gå lös vid sidan av mig och till och med hålla kontakt medan vi mötte folk! Visserligen folk som ignorerade Malva och överlag var ganska ointressanta, men ändå folk, vilket sorgligt nog är ett rättså stort steg för lilla fröken Kärlekstörst. Woho, nu är det bara joggare, cyklister och hundar kvar, sen kan hon gå lös hela dagarna! Piece of cake.

I övrigt har det inte blivit så mycket träning i helgen, jag har jobbat och Malva har varit hos hundvakt Maja, där hon bland annat har varit på Hasslö och irriterat Knut (Majas hund) och lekt med en annan, jämngammal hund som också behövde vaktas för att ägaren skulle jobba på Subway (vi råkar vara tre stycken som har hundar i samma ålder, någon gång måste vi ordna en subwayhundsplaydate).
Hon har också gått vilse i trapphuset, när hon i sin iver att få kuta ut i snön missade att jag och Daniel gick på andra hållet - dvs uppåt - för att hämta ner julpyntet (läs: en tomte av små lampor och en ljusslinga som jag inte vet om den ens funkade sen) från vinden. Och så har hon gått över till vuxenfoder, mest för att de beställde hem fel i djuraffären och inte hade så mycket annat att erbjuda, men också för att Malva faktiskt kan äta vuxenfoder nu, mogen som hon är.

Just det, hon har bitit av örat på den gula leksaken också, vilket har fått mig att fundera på om jag borde våndas för att jag i mitt bristfälliga hundägarskap har skapat en understimulerad, destruktiv hund. Men jag tror att jag struntar i det och istället skyller på att retrievern Yassi åt upp Malvas tuggben och jag inte köpte nya förrän igår.

Malva har lärt sig två nya superviktiga kunskaper, "snurra" och "hämta blippen" (för er som eventuellt inte vet, så är blippen naturligtvis fjärrkontrollen till TV:n).


Malva har också en gul leksak, som ser ut såhär:

och som har det mest förfärliga pipljudet någonsin. Den låter lite som någon slags musikinstrument som utsätts för grov misshandel. I alla fall, jag beslöt mig för att operera ut pipgrejen ur denna myrsloksliknande skapelse, för att få lite lugn och ro. Dessvärre gjorde jag det fatala misstaget att ge pipgrejen till Daniel, vilket till slut gjorde att jag stoppade tillbaka den i leksaken, eftersom det var lugnare så.
Nu har jag dock plockat ut den igen och gömt den undan både hund och pojkvän (som för övrigt just kastade den gula leksaken, utan pip, på mig där jag satt helt fredligt. Jag vill inte peka ut honom som en kvinnomisshandlare eller så, men jag fick näsblod. Jag kunde kanske ha dött.), men jag funderar på att spara den och använda den som inkallningspipa. Den är ju redan ganska befäst, och den hörs definitivt.

Nu ska vi fortsätta träna på det fördömda beteendet att snurra runt en pall/låda/bok, som fortfarande inte är klart, medan Daniel försöker lära henne kommandot "hämta den gula!"

Tydligen kan inte ens jag förneka vintern längre. Det är en månad kvar till jul (jag har inte köpt en enda julklapp. Jag har inte ens bestämt en enda julklapp jag skulle kunna köpa), det är minusgrader ute, och det ligger snö överallt. Mycket snö.

Igår var vi ute och knatade i skogen på morgonen. Det låg någon centimeter orörd snö överallt, allt var tyst och det var så där lagom bitande kallt, och i mitt huvud spelades av någon anledning musiken till Ensam Hemma-filmerna på repeat hela rundan. Och, jag skäms över att erkänna det, men det var faktiskt riktigt mysigt.

Idag var det inte fullt lika mysigt, mest eftersom det nu ligger ganska mycket mer snö och det därför var omöjligt att gå någonstans utan att bli blöt. Kanske beroende på att jag fortfarande envisas med skor som var mer lämpliga i juni än vad de är nu...
Malva har ju nu sett "riktig" snö (till skillnad från det halvvita slasket som kom förra gången det var kallt), och inte helt oväntat verkar hon tycka bra om det. Hon började igår med att köra ner nosen i snön, sen sprang hon en runda. Sen vände hon, såg ut att tänka "ÅH GUD, jag har gjort hål i marken!!", och tog sig tillbaka genom att gå till varje tassavtryck och köra ner nosen i det som för att kontrollera vad som hade hänt. När vi väl kom in i skogen sprang hon med nosen i backen hela rundan - dock följde hon inte alls de spår som gick kors och tvärs, utan verkade hitta på egna.
Naturligtvis glömde jag som vanligt att ta med kameran, men här är i alla fall en bild på Malva i snö som jag tog med mobilen:

Idag var hon mer redo. Som en korsning mellan en snöplog och en tävlingshoppande kanin röjde hon runt ute på den före detta gräsplanen medan jag försökte använda andras spår för att ta mig in till mitten av planen utan att samla på mig allt för mycket snö. Det gick sådär. Det verkar som att det bara var jag och en eller två andra envisa stackare med hund som beslutade oss för att använda de vanliga stigarna trots att de inte gick att se. Alltså skuttade jag försiktigt fram mellan halvt igensnöade fotavtryck, medan Malva lyckligt rusade i cirklar runt mig och bildade en helt egen snöstorm. En ganska rolig syn, kan jag tänka mig. På tillbakavägen gav jag upp, och gick på en plogad gångväg. Malva gick i snövallen bredvid vägen.


Jag har inte riktigt bestämt mig om jag gillar det här påhittet med snö eller inte, så jag har radat upp några fördelar och nackdelar med det:

- Det är kallt som sjutton. Klar nackdel
- Malva får mer motion eftersom hon mer eller mindre måste gräva sig fram. Fördel
- Marken är frusen, så man kan gå även där det tidigare var lerigt. Fördel
- Å andra sidan ligger det någon decimeter snö över stigen, så istället för leriga skor får man genomblöta fötter och ben, om man nu ens hittar var stigen går. Nackdel, skulle jag vilja påstå.
- Istället för tidtabeller gäller numera totalt kaos i busstrafiken. Nackdel
- Ingen vågar sig ut och gå, vilket är en fördel eftersom Malva kan gå lös hela tiden, men samtidigt en nackdel för att vi inte möter någon som vi kan träna på att ignorera. Alltså kommer hon inte kunna gå lös alls när det väl blir varmt igen... Både och, alltså.
- Jag har inga bra vinterskor. Mycket dåligt.

Resultat: fler nackdelar än fördelar. Vinter är dåligt.


I Malvas värld ser det nog ut ungefär så här:
- Snö. YAAY!
- Snö. YAAAY!
- Matte vill helst gå i ide och sova till mars. Dåligt.
- SNÖ. YAAAAAAY!

Resultat: YAAAAY!!

för att hantera faktumet att man nu rent fysiskt kan ta sig upp i trappan, men fortfarande inte vet om man får göra det:

Stå med tassarna på nedersta trappsteget, vänta på att någon ska tala om vad som ska göras. Ingen syns till. Inget händer.
Smyg uppför trappan, ljudlöst, ett steg i taget. Tassa snabbt bort till mattes rum. Passa på medan hon tittar på något annat, och dyk fort som attan in under sängen. Tystnad... Tystnad... Tystnad. Mission accomplished. Skutta fram från under sängen med uttrycket "Ta-daa!! Titta, jag är här, teleporterad, jag behövde inte ens gå upp i trappan - jag kom från ingenstans! Är du inte asglad för att jag är här?" (om någon inte vet hur en hund ser ut när de har det uttrycket, så kan ni istället tänka er en asglad liten hund med en liiten, liten aning av frågande skamsenhet. Men mest nöjdhet över sin egen oerhörda intelligens.)

Tilläggsplan: hoppas på att den sanslösa lydnaden som just uppvisats, genom att komma till matte utan bevis på en eventuellt otillåten klättring i trappan, leder till en tillåtelse att hoppa upp i sängen.



För övrigt skrattar jag fortfarande åt en av "Lindströms hundar"-teckningarna i senaste Hundsport, som jag läste idag. Jag lyckades inte hitta den på det här berömda internet, men den föreställer i alla fall tre tiggande hundar i köket och en arg liten gubbe som säger "Försvinn hundkräk, innan jag nospudrar er med cayennepeppar."
Jag vet, det var inte ens särskilt roligt, men jag kan tänka min både Sanna och min stackars tillfällige sambo säga det till diverse hundar med exakt samma surmulna uttryck som den lilla gubben, vilket gör det hela skitkul.

Det är sant. Alla älskar min hund. Hon är en kärleksmagnet utan like. Som bevis tänker jag berätta om mina senaste två dagar, medan jag sitter här och frossar i kakor. (Eventuellt den enda fördelen med att jobba kväll på Subway. Ibland blir det kakor över. Idag blev det asmånga kakor över.)

Igår till exempel, så var vi ute och gick runt-sjön-rundan. Hade jag varit ute med Zixten så hade kanske någon kommit fram och hälsat på honom och kanske pratat lite kort, och del av de vi hade passerat hade tittat på honom och sett glada ut. Någon hade gått över till andra sidan och sett lite osäker ut, och resten hade ignorerat oss.
Nu gick jag med Malva. Några ignorerade oss, de flesta tittade på henne och såg glada ut. Ingen gick över till andra sidan. Några stannade till och ville hälsa lite, en liten tant ville veta vad det var för ras och talade om att hon blev glad av att se Malva. En kvinna med en storpudel gick först förbi som vanligt, men precis när vi möttes utbrast hon plötsligt "ÅÅÅÅÅHHH, den är så söt, vad liten, vilken liten, kan de få hälsa, åh hon är så liten, söööt...." och så vidare. Vi ställde också upp på att bli fotograferade av en tjej som höll på med ett fotoprojekt om hundar och hundägare. Det var faktiskt väldigt snällt av mig att ställa upp på det, eftersom frågan kom efter nästan en timmes promenad följt av bus och spring på gräsplanen, och jag var både oduschad och synnerligen osminkad. Ni kan ju tänka er själva hur det såg ut, så antagligen kommer just det bilden att synas överallt bara för att reta mig.

Eh, och en kvinna gick lite framför oss, stannade och stirrade på mig medan vi gick förbi. Sen gick hon lite bakom oss en lite för lång bit för att det skulle kännas bekvämt, och när Malva slaskade runt lite i en vattenpöl utspelade sig följande konversation:
- Det är farligt för din hund att dricka det vattnet. (den här kvinnan hade en väldigt monoton röst, så det lät nästan lite kusligt när hon pratade. Som en skräckfilm kanske, fast på dagen. Och kanske inte riktigt så läskigt som en skräckfilm)
- Eeeäähh, naa jag tror nog inte det är någon fara.... (observera att detta var i skogen, alltså inte på typ en parkeringsplats fylld med diverse bensin och glykol och annat gojs)
- Vattnet är smutsigt. Infektion.
- Eh, ja, eh, fast hon drack nog inte så mycket, hon mest plaskade runt i...
- Du måste säga till henne att inte göra så igen. Infektionsrisk. Annars kommer hon att få en infektionssjukdom i levern. (det verkade som att hon stoppade in ordet infektion lite här och var i meningarna, hon sa det ganska många gånger under vårt lilla samtal)
- Ja, eh, jag ska tänka på det...
- Infektion...
Här skiljdes våra vägar, och den skumma kvinnan gick iväg åt ett annat håll medan hon muttrade lite för sig själv. (Har ni noterat att jag använder mig av väldigt mycket parenteser? Det har jag. Jag vet inte varför, dock)
Detta kanske inte var ett ultimat bevis på kärleken alla omedvetet hyser till min hund, men jag kände ändå att jag ville dela med mig av denna skumma lilla historia.


Idag, har jag och valpen varit på Växjö Int. utställning och mässa i Tipshallen och minglat runt bland mestadels vinthundar och pudlar, men också lite andra hundar. Vi har fått konstigt fiskgodis och övat på att stå på bord, skrattat lite åt Sanna som kommer stå och sälja hundsaker hela helgen (och Malva tiggde till sig ganska mycket godis), och jag lät mig luras till att köpa tassalva gjord på rapsolja, som tydligen ska vara asbra på alla vis. Malva har hälsat på en goldenvalp, en papillonvalp och en irländsk varghund, samt ett antal människor i olika former. Vi träffade tre kromfohrländer, varav den ena såg ut precis som Malva fast lite större och lite prickigare. Vi var också i Häromis monter och köpte lite snuskiga tuggsaker, där Malva blev synnerligen älskad, gosad med, upplyft på disken för att visa den som stod bakom ("titta! En sån här borde vi ha!"), gosad med igen och slutligen beundrad för sin oerhörda trevlighet. Nu kanske någon tror att jag överdrev det sista där, men det gjorde jag faktiskt inte, de älskade henne. Om jag någonsin ska beställa något från Häromi funderar jag på att skicka med ett kort på Malva med en vänlig förfrågan om rabatt...
På vägen hem blev hon klappad av tre olika människor på bussen, och en på stationen.
Malva har helt enkelt haft grym utstrålning idag.

Jag gråter lite över att jag ska jobba imorgon och därför kommer missa när kooikrarna ställs ut. Speciellt sorgligt är det eftersom de kommer befinna sig enbart ett par hundra meter ifrån där jag jobbar... Och extra sorgligt eftersom jag just insåg att klockan är över 12 och jag borde ha gått och lagt mig för länge sen, eftersom jag borde gå upp svintidigt för att hinna motionera skiten ur Malva innan jag ska jobba. Och det är fredagkväll, och jag ska upp svintidigt imorgon.
Nåväl, nåväl, nu ska jag bespara er min sorgsenhet och skriftliga misshandel, eftersom jag känner att jag skulle kunna fortsätta skriva nonsens hela natten, trots att jag redan har skapat ett eventuellt alldeles för långt inlägg. Jag har ju kakor att äta, kära nån!

Jag kan glatt upplysa er alla om att jag nästan har skaffat mig ett liv! Och med liv menar jag, jobb. Det är visserligen bara en provanställning än så länge, men troligen kommer jag framöver kunna titulera mig det glamourösa yrket Sandwich Artist på Subway (på riktigt, det kallas så. Jag har till och med en gul knapp som bevisar det). Dessvärre har jag ju ingenstans att bo, så jag flänger runt lite mellan herr Karlssons lägenhet och hemmahemma tills jag hittar något mer lämpligt. Eventuellt får jag kanske spendera vintern i en kartong nånstans i en av Växjös gränder, men jag har ju hennes Malvighet som klen värmekälla. Och jag har ju ett jobb, så jag har råd att köpa filtar och grejer.
Just Malvigheten har fått stanna hemma hos Zixten hela veckan, men imorgon följer hon med för att återigen terrorisera herr Karlsson men sin gudomliga närvaro. Jag har fått veta att hon under min frånvaro har lärt sig att gå uppför trappan på helt eget initiativ, för att värma upp min säng inför min återkomst. Jag är inte säker på om detta är positivt för att hon är en lojal och trofast liten varelse, eller negativt för att det faktiskt inte är helt meningen att hundar ska klättra i trappan på eget initiativ.

För övrigt har jag hittat hittat bevis på att Malva nog har någon form av bokstavskombination (förutom att hon just nu står och luktar utanpå min kasse med jobbkläder och viftar lyckligt på svansen), eller på hur halvusel jag faktiskt är som så kallad hundtränare, i och med denna filmen på Alvin, Malvas bror, som uppenbarligen är asduktig. Visserligen misstänker jag att Malva också är lite asduktig för att vara just Malva, eftersom Malva inte är den mognaste lilla nästan 7-månadersvalpen här i världen (fast hon kan ju faktiskt steppa runt en låda. Och "krypa", ett "steg" i taget...) men hon kan inte hoppa upp i famnen som Alvin kan.
Fail.
Detta måste bli vårt nästa projekt!

Eller, när jag tänker efter kanske vi väntar med det till våren. Det är ju ändå ganska lerigt och blött ute, jag tränar nog hellre saker som innebär att alla hundar befinner sig på marken. Typ, steppa runt en låda, yay!