monstermalva

I helgen har jag nördat kooiker som inte ens jag brukar nörda kooiker! Med Yvonne Mattson (hundifokus.se) i spetsen hade vi kooikerägare i Umeå en hel helg av diskussioner kring rasen och dess olika egenskaper. Det var intressant, och har aktiverat en och annan fundering i min lagom överanalyserande hjärna. Och så fick man ju se ett helt gäng med kooikrar i olika åldrar och former.

 

Yvonne pratade mycket om hundträning och hantering med hjälp av känslor, beröring, relationer och harmoni, vilket jag känner är en nyttig kontrast till mig själv som ofta snöar in på beteenden, inlärningsteorier, förstärkning och ett mer vetenskapligt sätt att se på hundträningen, om man kan uttrycka det så (näääe, det har inte alls blivit mer så sen jag blev student och granskar källor och fakta hela dagarna...). Jag fick nog faktiskt en och annan liten uppenbarelse, det är mycket att fundera på i både mitt eget hundägande och i vad jag ser i andras. Så jag finurlar lite mer på det, så får vi se vad som händer! Har ni tur kanske det kommer ett överanalytiskt superinlägg när jag har processat och sorterat och jämfört och bestämt mig för vad jag ska ta till mig och inte.

 

Nästa helg ska vi tävla igen. Jag har varit sjukt dålig på att träna senaste tiden så jag förväntar mig inga höjdarresultat, men jag tänker mig att om jag inte spyr och vi kommer igenom alla moment så är det ju en förbättring från förra gången i alla fall.

 

OCH!

 

Eftersom Malvastackarn fungerar som en liten liten generator för statisk elektricitet, så har jag nu startat krig mot hennes päls. Jag fick Sanna att genomsöka sitt lager och beställde hem olja att hälla i maten, och spray att hälla i pälsen. Så nu ska vi förhoppningsvis kunna genomföra våra minuter på plastgräsmattan utan att det börjar spraka och slå blixtar om lilla fröken kooiker. Med lite tur kanske hon slutar fälla snart också, så slipper vi kanske bada i hår här hemma.

Jag åkte hem till skogarna över påsk för att få se lite barmark och vår och sånt där. Det första som hände var att det började snöa....

 

Väl tillbaka i Umeå har jag insett att fenomenet vår är en lyx som inte går att räkna med häromkring. Snöhögen utanför huset kommer med all sannolikhet inte att försvinna förrän det är dags att åka hem i juni. Snödroppar och krokusar, som trots allt hade vågat sig fram i södra Sverige, vågar troligen inte sticka ut näsan i den här delen av landet av rädsla för att bli brutalt nedslagna av minusgraderna. Min cykel kommer förbli begravd i snömassan tills jag kommer tillbaka igen till hösten. Fast det är kanske lika bra det i och för sig, för ingen orkar väl gräva fram och sno den då...

 

 

Malva verkar dock ha lärt sig att uppskatta snön. I alla fall verkar den bättre än asfalt med massa grus på, som annars faktiskt börjar kika fram på gatorna. Malva går nämligen hellre uppe i snövallarna längs trottoarerna, trots att de nu börjar bli så mjuka att hon sjunker ner och får kravla sig fram. Men Malva är ju också lite som hon är, när hon inte blev som hon skulle. Idag gick hon exempelvis in i en bänk, eftersom hon var så upptagen med att titta på en tjej som stod stilla (herregud, varför skulle någon göra det liksom?) att hon glömde bort att titta på vart hon var på väg...

Fröken Malva har också utvecklat en alldeles ny och fluffig pälsväxt på tassarna för att fungera bättre som polarhund. Så till den milda grad att jag har fått trimma ner pälsen lite för att inte folk ska börja undra varför jag har satt tofflor på hunden. Som om folk inte redan undrade varför min hund går in i saker, eller går fint vid sidan fast en meter bort uppe i snövallen.

Men Schmalva får lov att vara lite excentrisk, förra veckan blev hon ju en mogen dam och fyllde tre år. Då får jag sluta skylla på att hon är unghund och därför får lov att härja lite hur som, och istället börja säga att hon är vuxen och då får man göra som man vill. Ta-taa. Dessutom ska vi snart tävla igen, och det innebär ju att jag har en lydig och vältränad hund eftersom hon är en tävlingshund. Om det nu inte blir så att Malva drar på sig för mycket statisk elektricitet från plastmattan i brukshundsklubbens inomhuslokal, så att hon får en massa stötar och därför inte har någon lust att vara glad och lydig. Det hände nämligen sist vi var där...

Men optimist, javisst, som vi ändå är, fröken Scmalva och jag, så siktar vi så klart på att äga. Även om det inte är varmt ute så är det ju i alla fall sol, vilket motiverar lite mer till att ut och traggla fotposition.

 

 

Och jag funderar på om det inte är värt elräkningen ändå att ta hårtorken och gå lös på snöhögen därute...