Dagen jag såg min biceps!
Ja, damer och herrar, igår var dagen jag fann min biceps! Det kanske inte låter som någon fantastisk uppenbarelse med tanke på att de flesta någorlunda rättskapta människor besitter en bicepsmuskel, men låt mig då förklara hur min armträning har fungerat hittills:
Normala människor (som kanske har någon liten grad av vältränadhet i sig) har armar som består av ben och muskler, och kanske ett litet fettlager utanpå det. Mina armar är uppbyggda av ben, med ett jämnt och fint lager av gelé som fungerar som skydd för benet och fästmassa för huden. Ja, det är medicinskt bevisat, typ.
Normala människor tränar alltså sina armar genom att lyfta tunga saker, musklerna spänns och blir liksom lite pumpiga och coola och drar ihop sig och gör grejer, och så blir de tränade. Jag tränar visserligen också mina armar genom att lyfta (kanske inte fullt så tunga) saker, men det som händer är mer att gelén liksom darrar omkring lite och protesterar för att den faktiskt inte är skapad att lyfta (relativt sett) tunga saker. Så istället för att bli lite pumpig och cool och dra ihop sig så blir mina geléarmar... tja, lite dallriga, på sin höjd.
Normala människor känner också att de har tränat färdigt armarna när muskeln känns trött och lite sådär lagom slutkörd. Jag märker att jag har tränat färdigt när armen stannar halvvägs i övningen, och sen händer absolut ingenting trots att jag spänner mig i precis hela kroppen. Då är gelén färdigdarrad, helt enkelt, och tänker inte vara med mer.
MEN.
Igår hände det. Jag stod som alla andra och försökte se cool ut framför speglarna på IKSU ("för att kunna kolla på tekniken" som det heter att anledningen är) med ett par inte särskilt tunga hantlar och mina geléarmar. Plötsligt insåg jag att det inte riktigt var den vanliga, jämnt utspridda massan som darrade i takt. Jag såg en utbuktning! En utbuktning som liksom låg längs armen på samma sätt som andra människor brukar ha sina muskler. Kunde det vara den mytomspunna bicepsen? Jag klämde och petade lite på utbuktningen, och ja, det verkade som att jag höll på att evolveras till en riktig människa, med muskler och allt!
Genast sprang jag hem till Pojkvän (okej, tog bussen...) och tvingade honom att studera den fantastiska upptäckten på min överarm, säga "ooooh" och "gains!" och "muscleee!" (för det är så man säger om man är cool och gymmar) och låtsas att jag nu ägde de mest vältränade armarna i landet. För det är ju faktiskt få förunnat, att kunna se skillnad (även en ytterst liten, utbuktande sådan) på när man spänner armen och inte, eller?
Anywho, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Kanske har jag i själva verket ett djupt budskap om att alla människor kan hitta och träna muskler, även om de är gjorda av gelé, vem vet.
Men så gick det i alla fall till när jag fann min bicepsmuskel, nogsamt gömd i den vilda geléformationen som utgör min arm.
