Utställningshund, del 2!
Japp! Idag var det dags, min mor och jag steg upp i ottan (eller nja, men tidigt var det i alla fall!) för att åka på valputställning! Monstret och diverse förnödenheter packades in i bilen, och vi begav oss till Skåneland och Hässleholm. Där tog vi oss genom dagen med ganska bra flyt, jag ska försöka förklara med pedagogiska uppdelningar i steg (för jag råkar vara expert på hur man tar sig igenom utställningar på bästa sätt):
Steg 1: Ta sig in. Efter att ha för en gångs skull kommit fram i ganska god tid, mött upp vår supporter, personliga hejaklack och guide Anna, samt tagit oss förbi den supertrevliga (obs, ironi) kvinnan vid kassan på vägen in, kom jag fram till att vi borde börja med att leta upp veterinärbesiktningen. Anna upplyste mig då om att jag precis hade gått igenom den. Typiskt mig att missa den obligatoriska veterinärbesiktningen, tänkte jag, och knallade ut igen bara för att få veta att jodå, de hade visst det tittat på min hund. Jaha. Malva utstrålar väl helt enkelt sån friskhet att ingen närmare kontroll behövs.
Steg 2: Hitta en plats att ha som näste och utsiktspunkt. Eftersom det inte var ett särskilt stort ställe (om än massor av hundar och folk inklämda på det), gick det ganska snabbt att snoka rätt på vår ring, och vi hittade också ett par andra kooikrar med ägare som stod och spanade efter rasfränder. Det visade sig att de var halvsyskon till fröken Knas, som passade på att härja runt lite med dem innan vi begav oss på upptäcktsfärd. Vi hittade också ägarna till Malvas pappa, så Malva fick passa på att fjäska in sig lite och övertyga dem om att hon är ett bra avelsresultat, och sånt.
Steg 3: Studera omgivningen. Malva for runt som en liten galen loppa och hälsade på alla valpar hon kom åt, jag tror att hon försökte pricka en av varje ras, och efter en stund hamnade vi uppe på en läktare där vi kunde spana ut över alla ringarna och vänta in vår tur. Och titta på de små jack russel-valparna, som för det mesta verkade ha egna idéer som inte alls stämde överrens med vad de förväntades göra på utställning. Vi passade även på att konstatera hur enorm och fluffig Zixten är jämfört med rastypiska spaniels. Jätte-enorm. Jätte-fluffig.
Steg 4: Show-tajm! Så var det då dags för lilla Monster att svida om till ett sytrådstunt utställningskoppel och bege sig in i ringen. Som den mogna, lite äldre valp hon är fick hon strutta runt ensam, och som vi struttade! Vi ägde, förutom att jag råkade springa över lite i ringen bredvid eftersom jag fokuserade lite för noga på Miss Kooiker. Men vi ägde! Efter ytterligare ett par varv av struttande tillsammans med andra och jämförande slutade det med att lilla fröken kunde titulera sig bästa tik, med en etta och ett hederspris (vilket jag egentligen inte riktigt vet vad det innebär, men det låter bra och coolt och vi fick en lila rosett för det).
Nu var det ju visserligen bara fyra tikar som tävlade, men det gör inget för vi vann över ALLIHOP. BIM-valp, minsann. (Champion nästa).
Slutligen strosade vi runt ännu ett litet varv, fick Malva fotograferad av en fotograf som var där(vi tror att det blev ett bra kort), samlade ihop våra rosetter (4 stycken, moaha), och begav oss hemåt via en fika i Emmislöv.
Nu sitter vi återigen i Växjö och begrundar dagen. Eller ja, Malva ligger däckad i sin bur. Så var det med den energin!
Åh just det. Om någon är intresserad av vad vi fick för kritik, så lyder den som följer:
"Söt tikvalp, nästan kvadratisk, bra resning. Feminint uttryck. Bra pigment, mörka ögon, rörliga uttrycksfulla öron. Bra hals och rygg, passande stomme. Lätta balanserade rörelser. Rent röd i färgen. Trevligt temperament. Välvisad"
Lägg märke till det sista ordet där, välvisad. Jag höll på att garva ihjäl mig. Men det känns ju ändå rätt bra för en andragångsutställare med ett litet spensligt monster i en sytråd till koppel, en bit köttbulle till muta, och som struttade ut ur ringen.
Steg 1: Ta sig in. Efter att ha för en gångs skull kommit fram i ganska god tid, mött upp vår supporter, personliga hejaklack och guide Anna, samt tagit oss förbi den supertrevliga (obs, ironi) kvinnan vid kassan på vägen in, kom jag fram till att vi borde börja med att leta upp veterinärbesiktningen. Anna upplyste mig då om att jag precis hade gått igenom den. Typiskt mig att missa den obligatoriska veterinärbesiktningen, tänkte jag, och knallade ut igen bara för att få veta att jodå, de hade visst det tittat på min hund. Jaha. Malva utstrålar väl helt enkelt sån friskhet att ingen närmare kontroll behövs.
Steg 2: Hitta en plats att ha som näste och utsiktspunkt. Eftersom det inte var ett särskilt stort ställe (om än massor av hundar och folk inklämda på det), gick det ganska snabbt att snoka rätt på vår ring, och vi hittade också ett par andra kooikrar med ägare som stod och spanade efter rasfränder. Det visade sig att de var halvsyskon till fröken Knas, som passade på att härja runt lite med dem innan vi begav oss på upptäcktsfärd. Vi hittade också ägarna till Malvas pappa, så Malva fick passa på att fjäska in sig lite och övertyga dem om att hon är ett bra avelsresultat, och sånt.
Steg 3: Studera omgivningen. Malva for runt som en liten galen loppa och hälsade på alla valpar hon kom åt, jag tror att hon försökte pricka en av varje ras, och efter en stund hamnade vi uppe på en läktare där vi kunde spana ut över alla ringarna och vänta in vår tur. Och titta på de små jack russel-valparna, som för det mesta verkade ha egna idéer som inte alls stämde överrens med vad de förväntades göra på utställning. Vi passade även på att konstatera hur enorm och fluffig Zixten är jämfört med rastypiska spaniels. Jätte-enorm. Jätte-fluffig.
Steg 4: Show-tajm! Så var det då dags för lilla Monster att svida om till ett sytrådstunt utställningskoppel och bege sig in i ringen. Som den mogna, lite äldre valp hon är fick hon strutta runt ensam, och som vi struttade! Vi ägde, förutom att jag råkade springa över lite i ringen bredvid eftersom jag fokuserade lite för noga på Miss Kooiker. Men vi ägde! Efter ytterligare ett par varv av struttande tillsammans med andra och jämförande slutade det med att lilla fröken kunde titulera sig bästa tik, med en etta och ett hederspris (vilket jag egentligen inte riktigt vet vad det innebär, men det låter bra och coolt och vi fick en lila rosett för det).
Nu var det ju visserligen bara fyra tikar som tävlade, men det gör inget för vi vann över ALLIHOP. BIM-valp, minsann. (Champion nästa).
Slutligen strosade vi runt ännu ett litet varv, fick Malva fotograferad av en fotograf som var där(vi tror att det blev ett bra kort), samlade ihop våra rosetter (4 stycken, moaha), och begav oss hemåt via en fika i Emmislöv.
Nu sitter vi återigen i Växjö och begrundar dagen. Eller ja, Malva ligger däckad i sin bur. Så var det med den energin!
Åh just det. Om någon är intresserad av vad vi fick för kritik, så lyder den som följer:
"Söt tikvalp, nästan kvadratisk, bra resning. Feminint uttryck. Bra pigment, mörka ögon, rörliga uttrycksfulla öron. Bra hals och rygg, passande stomme. Lätta balanserade rörelser. Rent röd i färgen. Trevligt temperament. Välvisad"
Lägg märke till det sista ordet där, välvisad. Jag höll på att garva ihjäl mig. Men det känns ju ändå rätt bra för en andragångsutställare med ett litet spensligt monster i en sytråd till koppel, en bit köttbulle till muta, och som struttade ut ur ringen.
Malva vs Zixten vs slalompinnar
Dagens uppdatering! Nu är vi hemma hos mor och far igen för en snabb visit (och förhoppningsvis en utflykt till IKEA). Mallow-schmallow gjorde just ett ninjahopp genom luften, för att stoppa Zixten som "diskret" försökte smyga fram och sno hennes mat. Det är fullt upp för stackars Malva, hon har dessutom lagt beslag på ett halvt gammalt grisöra som till varje pris måste skyddas från herr spaniel.
För en stund sen beslutade jag mig för att förneka att marken fortfarande är stelfrusen, och tvingade ner ett par slalompinnar i gräsmattan för att introducera miss monster för denna kung av agilityhinder. Jag har bestämt mig för att försöka lära in slalomet med hjälp av Susan Garetts 2x2-metod, vilket i princip går ut på att man börjar med två pinnar, låter hunden själv tänka ut uppgiften á la klickerträning, och lägger till flera pinnar allt eftersom hunden blir duktig (sök på youtube om ni vill veta mer ingående). Jag hoppas på att jag därför kommer att få en liten mäster-slalomare som aldrig gör fel (nåja) och framför allt, inte behöver en massa hjälper för att ta sig igenom slalomet. Jag tror att det är ett ganska klokt beslut, eftersom jag insåg under dagens träningspass att det här med att göra saker självständigt, speciellt på lite avstånd, är något jag har missat helt i Malvas tidigare träning.
Om någon undrar hur det gick, så är svaret sådär. Nu kan man ju inte kräva så värst mycket av första försöken, men eftersom Zixten visade sig vara en mästare i jämförelse med Malva blev jag ändå lite misstänksam. Å andra sidan har ju Zixten och jag faktiskt kämpat oss igenom en agilitykurs i hans (vår?) forna ungdom, så han hade ju lite försprång. Dessutom underlättade det nog inte att det senaste jag och Malva har tränat mycket på är inkallnings-ingångar, vilka flitigt utövades varvat med en och annan snurr och "skäms" under hennes försök att komma på vad jag ville (bara så att alla vet, så är det ganska stor skillnad på en inkallningsingång och ett skickande bort genom slalompinner).
Det verkade ju ändå lite för lätt att det bara var att springa igenom pinnarna, en kooiker i Malvas klass bör ju göra mer avancerade saker än vad till exempel en sketen spaniel klarar av. Enligt henne.
Fortfarande verkar fröken inte helt nöjd med dagens stimulans, eftersom hon nu hoppar runt i köket och jagar flugor. Hon ser ut som en liten räv, fast med deformerade öron. Varför finns det förresten ens levande flugor nu, är det inte lite fel säsong för dem?
Nåväl, vi får väl försöka hitta på något intelligent att träna inomhus (inkallningsingångar, here we come...), för jag är då verkligen inte så ambitiös att jag går ut i både svinkyla och mörker för att träna. Inte en chans.
VÅR! Elleeer...?
Ja, vi trodde ju att det var vår på gång, när man började ana lite gräs här och var och gjorde sig redo att stoppa undan långkalsongerna och börja vistas ute igen... Men icke. Istället kom det en ny omgång snö och minusgrader.
Men nu börjar vi åter intala oss att jodå, våren KAN komma i februari, Malva och jag, även om jag får säga att det går sådär. Malva lägger sig envist i solfläckarna på golvet trots att hon blir stekvarm, och jag försöker återigen lista ut var på gården det finns gräs som jag skulle kunna testa mina slalompinnar på. Men vi vågar inte riktigt kasta undan mössor och vantar ännu...
Men! Malva har visat ett litet litet tecken på eventuell mognad, då hon häromdagen klarade Eldprov 1, kategori promenad, nämligen att bli inkallad (och komma!) trots att hon redan hade fått syn på en mötande hund. I vanliga fall är Malva så djupt inne i sin egen lilla värld att jag hinner både kalla in, belöna, koppla och börja gå igen i lugn och ro innan hon ens har registrerat att en annan hund finns i närheten. Inte den här gången dock, då en golden retriever kom travande runt kröken. Men trots att även dennes husse visslade och hojtade, valde Malva (efter en liten stunds överläggande med sig själv, kanske ska tilläggas) att skutta tillbaka till mig. Resultat: asglad matte, och en fortsatt lösspringade Malva.
Anyways, jag hittade just en fruktansvärt rolig filmsnutt på min mobil där Malva och Daniel "leker", men jag kom på att jag nog har svurit dyrt och heligt på att aldrig visa den för någon, så istället lägger jag in den här videon i superduperdålig kvalitet på Sannas Whin som får ett knasryck och upprepade gånger dundrar rakt in i köksväggen (och Mallow-schmallow som verkar fundera på vad han håller på med):
Om någon undrar över den svarta pricken, så var det något min mobilkamera helt enkelt ansåg skulle vara där under hela dagen. Och om någon undrar varför jag inte istället la upp en bild eller två där det faktiskt går att se vad det föreställer, så är det för att jag inte lyckades ta några såna senast jag var hemma hos Sanna eftersom jag återigen glömde att ta med mig kameran och min mobil uppenbarligen suger.
Jag kan ju i alla fall berätta att Whin nu är lika stor som Malva, och ca 13 veckor gammal. Med andra ord kommer han nog att bli en ganska reslig Border Collie när han blir vuxen. Malva tyckte att det var väldigt roligt att leka med herr valp, trots att hon fick smaka lite på sina egna metoder och blev biten i diverse löst skinn och utstickande kroppsdelar.
Med oss hem följde för övrigt en ny matskål, en apportbock och ett utställningskoppel, som vi nu ska använda flitigt (kanske)!
Men nu börjar vi åter intala oss att jodå, våren KAN komma i februari, Malva och jag, även om jag får säga att det går sådär. Malva lägger sig envist i solfläckarna på golvet trots att hon blir stekvarm, och jag försöker återigen lista ut var på gården det finns gräs som jag skulle kunna testa mina slalompinnar på. Men vi vågar inte riktigt kasta undan mössor och vantar ännu...
Men! Malva har visat ett litet litet tecken på eventuell mognad, då hon häromdagen klarade Eldprov 1, kategori promenad, nämligen att bli inkallad (och komma!) trots att hon redan hade fått syn på en mötande hund. I vanliga fall är Malva så djupt inne i sin egen lilla värld att jag hinner både kalla in, belöna, koppla och börja gå igen i lugn och ro innan hon ens har registrerat att en annan hund finns i närheten. Inte den här gången dock, då en golden retriever kom travande runt kröken. Men trots att även dennes husse visslade och hojtade, valde Malva (efter en liten stunds överläggande med sig själv, kanske ska tilläggas) att skutta tillbaka till mig. Resultat: asglad matte, och en fortsatt lösspringade Malva.
Anyways, jag hittade just en fruktansvärt rolig filmsnutt på min mobil där Malva och Daniel "leker", men jag kom på att jag nog har svurit dyrt och heligt på att aldrig visa den för någon, så istället lägger jag in den här videon i superduperdålig kvalitet på Sannas Whin som får ett knasryck och upprepade gånger dundrar rakt in i köksväggen (och Mallow-schmallow som verkar fundera på vad han håller på med):
Om någon undrar över den svarta pricken, så var det något min mobilkamera helt enkelt ansåg skulle vara där under hela dagen. Och om någon undrar varför jag inte istället la upp en bild eller två där det faktiskt går att se vad det föreställer, så är det för att jag inte lyckades ta några såna senast jag var hemma hos Sanna eftersom jag återigen glömde att ta med mig kameran och min mobil uppenbarligen suger.
Jag kan ju i alla fall berätta att Whin nu är lika stor som Malva, och ca 13 veckor gammal. Med andra ord kommer han nog att bli en ganska reslig Border Collie när han blir vuxen. Malva tyckte att det var väldigt roligt att leka med herr valp, trots att hon fick smaka lite på sina egna metoder och blev biten i diverse löst skinn och utstickande kroppsdelar.
Med oss hem följde för övrigt en ny matskål, en apportbock och ett utställningskoppel, som vi nu ska använda flitigt (kanske)!
Busråtta!
Malva har inga problem med att vara ensam ett par timmar ibland. Faktum är att Malva är jätteduktig på att hitta på saker att roa sig med medan matte inte är hemma, när hon har vilat upp sig efter långrundan vi brukar ta på morgonen. Lite väl duktig. I förrgår, till exempel, gnagde hon sönder ett plastlock som hade hamnat på golvet (burken till locket klarade sig enbart eftersom den hade turen att ramla ner i trappan, där kooikrar inte får vistas). Och innan i veckan tuggade hon hål i två av mina strumpor. Självlklart valde hon två olika strumpor, det smarta lilla djuret, och eftersom jag tyckte att jag lika gärna kunde skänka dem till henne nu när de var odugliga slutade det med att Malva plötsligt hade 4 nya strumpor som är tillåtna att tugga på.
Igår var hon såpass påhittig att jag beslutade mig för att skriva ihop en annons efter dagmatte, som jag nu ska försöka sätta upp på något bra ställe. Malva hade nämligen inte bara varit uppe på soffbordet och hämtat sin godisburk (för tillfället innehållande små bitar av torkad leverpastej), utan också lyckats ta av locket på burken, äta upp allt godiset och därefter tugga sönder locket och gömma det i sin bur. Det enda tecknet på brott var en liten, liten grön plastbit som hon hade missat...
Jag antar att jag åtminstone får vara glad över att hon lät bli kakorna (innehållande choklad), som också befann sig på bordet, och hade varit betydligt lättare att komma åt. Skithund.
Och på tal om skithundar, kan jag ju tala om att vi har träffat på grannens eventuellt köttätande schäfer ett par gånger denna veckan. Först en dag när vi skulle gå ut, och plötsligt möttes av ett stort schäferhuvud i trappan. Ingen ägare i sikte. Eh, jaha, vad gör man då med en liten kaxig kooiker i snöret och en potentiellt hundaggressiv vovve nedanför sig? Mitt beslut blev att pipa fram ett "schas?", vilket inte hjälpte så mycket. Som tur väl var kom ägaren tillbaka (han hade tydligen gått ner i tvättstugan utan en tanke på att stänga sin lägenhetsdörr) och släpade in hunden till sig innan den hann besluta om den ville komma upp och hälsa på oss.
Igår mötte vi den återigen, efter att Sanna med sambo hade varit här och hälsat på (yay) skulle vi bege oss ut till campus en runda, och på väg ut till bilen med en pizza i ena handen och hund och lite andra grejer i andra var jag kanske inte helt redo för att genömföra ett framgångsrikt hundmöte ens om den andra hunden hade varit under kontroll. Nu var den ju inte det dock, hon var lös och brydde sig inte alls om husses lockande utan stormade fram till Malva i bästa Zixten-stil (alla som känner Zixten vet ju att han kan vara något... burdus). Hussen hojtade "hon vill bara hälsaaa, stå bara still!" och eh, jo, nu ville fröken jätteschäfer faktiskt bara hälsa och verkade inte ha några planer alls på att äta småhundar, men det hjälper liksom inte när MIN hund kryper omkring och är skiträdd längst ut i kopplet (kaxigheten var plötsligt som bortblåst)...
I alla fall så kom han och tog sin hund, som för övrigt verkar heta Shiba, när jag förklarade att jag försökte lära Malva att inte hälsa på alla hundar (det verkade som den enda förklaringen han skulle kunna se som en anledning att faktiskt ta tag i hunden, även om han verkade hemskt förvånad över att någon skulle göra så mot sin hund). Nåväl, ingen större skada skedd (förutom att jag nästan tappade Daniels pizza!), även om jag knappast kommer se fram emot att möta Shiba med eller utan ägare flera gånger. Hade det varit en liten hund hade man ju i värsta fall kunnat mota/sparka bort den om den blev för närgången, men en schäfer vet man aldrig riktigt hur den är i huvudet och det är liksom ingen hund man önskar ha i armen/ansiktet/annan värdefull kroppsdel.
Vi önskar alltså att herr Granne istället köper sig en fransk bulldogg som heter Gucci, i likhet med vår andra granne, eftersom en sån är söt och och låter roligt!
Igår var hon såpass påhittig att jag beslutade mig för att skriva ihop en annons efter dagmatte, som jag nu ska försöka sätta upp på något bra ställe. Malva hade nämligen inte bara varit uppe på soffbordet och hämtat sin godisburk (för tillfället innehållande små bitar av torkad leverpastej), utan också lyckats ta av locket på burken, äta upp allt godiset och därefter tugga sönder locket och gömma det i sin bur. Det enda tecknet på brott var en liten, liten grön plastbit som hon hade missat...
Jag antar att jag åtminstone får vara glad över att hon lät bli kakorna (innehållande choklad), som också befann sig på bordet, och hade varit betydligt lättare att komma åt. Skithund.
Och på tal om skithundar, kan jag ju tala om att vi har träffat på grannens eventuellt köttätande schäfer ett par gånger denna veckan. Först en dag när vi skulle gå ut, och plötsligt möttes av ett stort schäferhuvud i trappan. Ingen ägare i sikte. Eh, jaha, vad gör man då med en liten kaxig kooiker i snöret och en potentiellt hundaggressiv vovve nedanför sig? Mitt beslut blev att pipa fram ett "schas?", vilket inte hjälpte så mycket. Som tur väl var kom ägaren tillbaka (han hade tydligen gått ner i tvättstugan utan en tanke på att stänga sin lägenhetsdörr) och släpade in hunden till sig innan den hann besluta om den ville komma upp och hälsa på oss.
Igår mötte vi den återigen, efter att Sanna med sambo hade varit här och hälsat på (yay) skulle vi bege oss ut till campus en runda, och på väg ut till bilen med en pizza i ena handen och hund och lite andra grejer i andra var jag kanske inte helt redo för att genömföra ett framgångsrikt hundmöte ens om den andra hunden hade varit under kontroll. Nu var den ju inte det dock, hon var lös och brydde sig inte alls om husses lockande utan stormade fram till Malva i bästa Zixten-stil (alla som känner Zixten vet ju att han kan vara något... burdus). Hussen hojtade "hon vill bara hälsaaa, stå bara still!" och eh, jo, nu ville fröken jätteschäfer faktiskt bara hälsa och verkade inte ha några planer alls på att äta småhundar, men det hjälper liksom inte när MIN hund kryper omkring och är skiträdd längst ut i kopplet (kaxigheten var plötsligt som bortblåst)...
I alla fall så kom han och tog sin hund, som för övrigt verkar heta Shiba, när jag förklarade att jag försökte lära Malva att inte hälsa på alla hundar (det verkade som den enda förklaringen han skulle kunna se som en anledning att faktiskt ta tag i hunden, även om han verkade hemskt förvånad över att någon skulle göra så mot sin hund). Nåväl, ingen större skada skedd (förutom att jag nästan tappade Daniels pizza!), även om jag knappast kommer se fram emot att möta Shiba med eller utan ägare flera gånger. Hade det varit en liten hund hade man ju i värsta fall kunnat mota/sparka bort den om den blev för närgången, men en schäfer vet man aldrig riktigt hur den är i huvudet och det är liksom ingen hund man önskar ha i armen/ansiktet/annan värdefull kroppsdel.
Vi önskar alltså att herr Granne istället köper sig en fransk bulldogg som heter Gucci, i likhet med vår andra granne, eftersom en sån är söt och och låter roligt!
Aaaaahhhh!
Malva har gojs i ena ögat. Kanske kommer hela ögat nu att långsamt rinna ut, och jag kommer få leva med en halvblind hund!
Eller så är det inte så farligt, jag återkommer.
Jag är nu hjälpligt frisk (fysiskt, i alla fall), vilket Malva förstår och har vaknat upp ur sin foglighet. Nu är det konstant aktivering som krävs av lilla fröken, jag misstänker att hon håller på att förvandlas till en border collie. Idag är jag i alla fall ledig, och vi har nu varit ute och gått en skitlång runda i slasket, samt busat lite grann med grannhunden, herr fransk bulldog Gucci. Malva försöker nu ta livet av sin pipande dinosaurie, medan jag försöker strukturera upp vad vi ska göra under dagen.
Jag vet inte om jag har nämnt det, men på senaste tiden har fröken monster varit lite av en plåga. Lite mer än vanligt, alltså. I äkta unghundsstil har hon successivt förlorat hörseln och all kunskap om vilka regler som gäller, samtidigt som hon har utvecklat paranoia och tror att alla som rör sig, öppnar en dörr, andas osv i själva verket är ute efter att döda oss. Alltså måste hon varna för dessa lönnmördare, och krypa upp i mitt knä som för att säga "matte, jag tänker inte låta dem äta upp dig. Men om de gör det, så måste du skydda mig i första hand".
Nu verkar det dock som att förståndet långsamt börjar återvända till det lilla kooikerhuvudet (inte för att där fanns så mycket från början...), och vissa saker börjar ta sig tillbaka in i Malvas medvetande. Till exempel faktumet att hundar som kommer när man ropar får lov att springa lösa, medan hundar som inte kommer när man ropar får gå i koppel. De senaste veckorna har Malva tillhört den senare kategorin och fått gå nästan uteslutande i koppel, men nu börjar hon kunna gå fint lös igen. Jag hoppas att detta betyder att det är dags för fröken valp att mogna lite, och kanske till och med börja fundera på att växa upp. Fast, man ska nog inte hoppas på för mycket...
Eller så är det inte så farligt, jag återkommer.
Jag är nu hjälpligt frisk (fysiskt, i alla fall), vilket Malva förstår och har vaknat upp ur sin foglighet. Nu är det konstant aktivering som krävs av lilla fröken, jag misstänker att hon håller på att förvandlas till en border collie. Idag är jag i alla fall ledig, och vi har nu varit ute och gått en skitlång runda i slasket, samt busat lite grann med grannhunden, herr fransk bulldog Gucci. Malva försöker nu ta livet av sin pipande dinosaurie, medan jag försöker strukturera upp vad vi ska göra under dagen.
Jag vet inte om jag har nämnt det, men på senaste tiden har fröken monster varit lite av en plåga. Lite mer än vanligt, alltså. I äkta unghundsstil har hon successivt förlorat hörseln och all kunskap om vilka regler som gäller, samtidigt som hon har utvecklat paranoia och tror att alla som rör sig, öppnar en dörr, andas osv i själva verket är ute efter att döda oss. Alltså måste hon varna för dessa lönnmördare, och krypa upp i mitt knä som för att säga "matte, jag tänker inte låta dem äta upp dig. Men om de gör det, så måste du skydda mig i första hand".
Nu verkar det dock som att förståndet långsamt börjar återvända till det lilla kooikerhuvudet (inte för att där fanns så mycket från början...), och vissa saker börjar ta sig tillbaka in i Malvas medvetande. Till exempel faktumet att hundar som kommer när man ropar får lov att springa lösa, medan hundar som inte kommer när man ropar får gå i koppel. De senaste veckorna har Malva tillhört den senare kategorin och fått gå nästan uteslutande i koppel, men nu börjar hon kunna gå fint lös igen. Jag hoppas att detta betyder att det är dags för fröken valp att mogna lite, och kanske till och med börja fundera på att växa upp. Fast, man ska nog inte hoppas på för mycket...
Sjukstuga
Japp, jag är sjuk. På allra glamourösaste vis inledde jag med att tappa rösten på jobbet i lördags, fortsatte med en 20-årsfest där jag i slutet fick kommunicera med någon form av charader (och passade på att smitta ner värdinnan, sorry!), gick vidare med att vara hemma en dag från jobbet och äta så mycket halstabletter att jag allvarligt misstänkte xylitolförgiftning, och spydde i bussen på väg tillbaka till Växjö (hejdå xylitol) för att slutligen hamna här i Daniels soffa, där jag försöker skriva ett blogginlägg från min ipod (beware of stavfel).
Inte för att jag tror att någon egentligen ville veta det ovanstående, men nu vet ni ändå!
Malva lider i tysthet, trots att jag idag förmodligen har sovit mer än vad jag har varit vaken har hon lojalt legat och stirrat vid min sida, och finner sig fogligt i att bara få korta kissrundor då och då. Nu på kvällen har vi åtminstone kört ett par klickerpass, Malva har lärt sig "skäms" och börjar nu intensivt slå sig själv på nosen så fort hon får se en godisbit.
Igår åkte jag mest omkring (därav att jag ansåg mig ha rätt att sova hela dagen idag), jag startade dagen hos Daniel, för att åka hem, för att gå till jobbet efter vilket jag återigen gick hem, åkte till Daniel för att få reda på att jag hade fått en nyckel som borde ha stannat på jobbet, åkte alltså tillbaka till jobbet, lämnade nyckeln och köpte en påse godis, och slutligen åkte jag tillbaka till Daniel igen. Det enda roliga som kom ut av det var att Malva fick strutta runt i Grand samarkand och låtsas att hon var någon form av drottning över det hela (tro mig, det syntes att det var precis det hon tänkte), och kanske att jag fick mig en påse Daim. Well.
Malvas nya målgrupp för charmande verkar för övrigt vara busschaufförer. Igår kom två stycken fram, ville veta vad det var för ras, hälsa, en visade bilder på sin lilla hund som var ganska lik Malva fast svartvit... Och när vi åkte hem förra veckan hade vi kunnat försena en buss hur mycket vi hade velat, medan chauffören pratade på om Malva och hans egna två hundar (medan vi stod utanför bussen var detta alltså).
Malva är helt enkelt född till att göra reklam för sig själv. Jag hoppas att hon planerar att göra det även på valputställningen vi har anmält oss till i Hässleholm om några veckor. Mest vill jag egentligen springa runt och titta på alla valpar, men det kan ju också vara bra för Malva att öva lite om hon nu ska bli champion innan nästa årsskifte (visserligen i lydnad, enligt Sanna, men äh, tävling som tävling!)
Tja. Det var nog det mesta som var nytt just nu. Eller nä, men jag har verkligen tröttnat på att skriva på de här små tramstangenterna....
Edit: jag ser nu att det här med styckeindelning inte verkar vara något ipoden är kapabel till. Jag lovar att fixa det nästa gång jag har en riktig dator framför mig.
Inte för att jag tror att någon egentligen ville veta det ovanstående, men nu vet ni ändå!
Malva lider i tysthet, trots att jag idag förmodligen har sovit mer än vad jag har varit vaken har hon lojalt legat och stirrat vid min sida, och finner sig fogligt i att bara få korta kissrundor då och då. Nu på kvällen har vi åtminstone kört ett par klickerpass, Malva har lärt sig "skäms" och börjar nu intensivt slå sig själv på nosen så fort hon får se en godisbit.
Igår åkte jag mest omkring (därav att jag ansåg mig ha rätt att sova hela dagen idag), jag startade dagen hos Daniel, för att åka hem, för att gå till jobbet efter vilket jag återigen gick hem, åkte till Daniel för att få reda på att jag hade fått en nyckel som borde ha stannat på jobbet, åkte alltså tillbaka till jobbet, lämnade nyckeln och köpte en påse godis, och slutligen åkte jag tillbaka till Daniel igen. Det enda roliga som kom ut av det var att Malva fick strutta runt i Grand samarkand och låtsas att hon var någon form av drottning över det hela (tro mig, det syntes att det var precis det hon tänkte), och kanske att jag fick mig en påse Daim. Well.
Malvas nya målgrupp för charmande verkar för övrigt vara busschaufförer. Igår kom två stycken fram, ville veta vad det var för ras, hälsa, en visade bilder på sin lilla hund som var ganska lik Malva fast svartvit... Och när vi åkte hem förra veckan hade vi kunnat försena en buss hur mycket vi hade velat, medan chauffören pratade på om Malva och hans egna två hundar (medan vi stod utanför bussen var detta alltså).
Malva är helt enkelt född till att göra reklam för sig själv. Jag hoppas att hon planerar att göra det även på valputställningen vi har anmält oss till i Hässleholm om några veckor. Mest vill jag egentligen springa runt och titta på alla valpar, men det kan ju också vara bra för Malva att öva lite om hon nu ska bli champion innan nästa årsskifte (visserligen i lydnad, enligt Sanna, men äh, tävling som tävling!)
Tja. Det var nog det mesta som var nytt just nu. Eller nä, men jag har verkligen tröttnat på att skriva på de här små tramstangenterna....
Edit: jag ser nu att det här med styckeindelning inte verkar vara något ipoden är kapabel till. Jag lovar att fixa det nästa gång jag har en riktig dator framför mig.
