Malvas plan

för att hantera faktumet att man nu rent fysiskt kan ta sig upp i trappan, men fortfarande inte vet om man får göra det:

Stå med tassarna på nedersta trappsteget, vänta på att någon ska tala om vad som ska göras. Ingen syns till. Inget händer.
Smyg uppför trappan, ljudlöst, ett steg i taget. Tassa snabbt bort till mattes rum. Passa på medan hon tittar på något annat, och dyk fort som attan in under sängen. Tystnad... Tystnad... Tystnad. Mission accomplished. Skutta fram från under sängen med uttrycket "Ta-daa!! Titta, jag är här, teleporterad, jag behövde inte ens gå upp i trappan - jag kom från ingenstans! Är du inte asglad för att jag är här?" (om någon inte vet hur en hund ser ut när de har det uttrycket, så kan ni istället tänka er en asglad liten hund med en liiten, liten aning av frågande skamsenhet. Men mest nöjdhet över sin egen oerhörda intelligens.)

Tilläggsplan: hoppas på att den sanslösa lydnaden som just uppvisats, genom att komma till matte utan bevis på en eventuellt otillåten klättring i trappan, leder till en tillåtelse att hoppa upp i sängen.



För övrigt skrattar jag fortfarande åt en av "Lindströms hundar"-teckningarna i senaste Hundsport, som jag läste idag. Jag lyckades inte hitta den på det här berömda internet, men den föreställer i alla fall tre tiggande hundar i köket och en arg liten gubbe som säger "Försvinn hundkräk, innan jag nospudrar er med cayennepeppar."
Jag vet, det var inte ens särskilt roligt, men jag kan tänka min både Sanna och min stackars tillfällige sambo säga det till diverse hundar med exakt samma surmulna uttryck som den lilla gubben, vilket gör det hela skitkul.

Kommentarer
Postat av: Sanna

Hahaha ja jag håller med, den var så sjukt jävla rolig. Och ja, jag hade nog kunnat göra det... ;D

2010-11-12 @ 12:43:06
URL: http://hundzonen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0