Ringcraft
Ja, idag har jag varit i Skottland, minsann, på ringträning med 6-månadersvalparna. Tydligen är den lilla klubben vi åker till i Skottland bättre än den som finns närmare i Carlisle, alla toppuppfödarna runtomkring samlas visst på samma ställe. Och så hade de massa god fika.
Jag åkte med för att hålla den hund som inte visades för "domaren", eftersom jag inte har lärt mig hur hundarna ska stå och visas rätt ännu. Rätt var det var hojtade dock instruktören att vi skulle ställa upp hundarna och naturligtvis lyckades jag befinna mig precis mitt framför henne, så det var bara att se glad ut, smygtitta lite åt ena hållet på hur Jenny gjorde och lite åt andra hållet för att få lite pekande intruktioner från Gill, flytta lite på Josies fötter och se glad ut. Inte riktigt lika enkelt som "här titta på godisen jag viftar med, stå still i 5 sekunder nu" som jag har kört med Malva.
Men, alla var snälla och trevliga och ingen åt upp mig, och så småningom kommer jag också kunna strutta runt med en stilig galen goldenvalp vid sidan (de är inte särskilt följsamma, kan påpekas).
Det slog mig under kvällen återigen hur artiga och vänliga engelsmännen är. Och inte alls som svenskar oftast är, lite krystat artiga, man ler lite stelt och har en ytlig konversation. Här är man liksom familj med en gång, bara faktumet att man är där betyder att man är en i gänget. Folk jag inte ens hade hälsat på började peka ut hundar och prata om hur de rörde sig och berätta historier och greja, och det var inte direkt för att det var brist på andra att prata med.
Överlag så är folk ibland så trevliga utan anledning att man blir nästan blir lite ställd - som typ när jag skulle köpa en macka på Heathrow och mannen som sålde den pratade på om var jag kom från och vart jag skulle och hur det var med det ena och det andra (orkar han göra så med alla kunder??).
Men det är väl en vanesak, eller som Gill påpekade häromdagen så är det jättelätt att konversera med en svensk person även om man inte kan språket. Det är bara att lägga in "jahaa", "jaha?" och "mmm" på lämpliga ställen. Enligt hennes uppfattning var de tre svenska orden som används mest "mmm", "också" och "vad sa du?" (well, det sista är ju en mening, om man ska vara petig). Ganska roligt att höra vad en utomstående tycker är typiskt svenskt.
Dessutom har Gill och Brian varit med på svenska fester ett par gånger, och hon tyckte att svenskarna har ett väldigt speciellt sätt att festa på - antingen dricker vi inte alls, eller så blir vi jättefulla. Inget mellanting. Fast, sa hon, anledningen till det är att vi envisas med att skåla hela tiden, och dessutom sjunga sånger till det.
Här finns dock en del svenska influenser - det har ju trots allt funnits fler svenska kennelmaids här innan. Grillkrydda, till exempel. Och ketchup kallas för "swedish sauce" för att vi har det till allting...
Och så finns det ju AGA-spisen, och en gammal Volvo.
Anyway, nu ska jag ägna mig åt att tvinga valpar att äta lite - det är min tur inatt nämligen. Och så ska jag titta på reklamer med en surikat som heter Sergei, tydligen ska det vara jätteroligt.
Åh, just det, vi har plusgrader här nu. Enjoy your snökaos, bahahaha!
Jag åkte med för att hålla den hund som inte visades för "domaren", eftersom jag inte har lärt mig hur hundarna ska stå och visas rätt ännu. Rätt var det var hojtade dock instruktören att vi skulle ställa upp hundarna och naturligtvis lyckades jag befinna mig precis mitt framför henne, så det var bara att se glad ut, smygtitta lite åt ena hållet på hur Jenny gjorde och lite åt andra hållet för att få lite pekande intruktioner från Gill, flytta lite på Josies fötter och se glad ut. Inte riktigt lika enkelt som "här titta på godisen jag viftar med, stå still i 5 sekunder nu" som jag har kört med Malva.
Men, alla var snälla och trevliga och ingen åt upp mig, och så småningom kommer jag också kunna strutta runt med en stilig galen goldenvalp vid sidan (de är inte särskilt följsamma, kan påpekas).
Det slog mig under kvällen återigen hur artiga och vänliga engelsmännen är. Och inte alls som svenskar oftast är, lite krystat artiga, man ler lite stelt och har en ytlig konversation. Här är man liksom familj med en gång, bara faktumet att man är där betyder att man är en i gänget. Folk jag inte ens hade hälsat på började peka ut hundar och prata om hur de rörde sig och berätta historier och greja, och det var inte direkt för att det var brist på andra att prata med.
Överlag så är folk ibland så trevliga utan anledning att man blir nästan blir lite ställd - som typ när jag skulle köpa en macka på Heathrow och mannen som sålde den pratade på om var jag kom från och vart jag skulle och hur det var med det ena och det andra (orkar han göra så med alla kunder??).
Men det är väl en vanesak, eller som Gill påpekade häromdagen så är det jättelätt att konversera med en svensk person även om man inte kan språket. Det är bara att lägga in "jahaa", "jaha?" och "mmm" på lämpliga ställen. Enligt hennes uppfattning var de tre svenska orden som används mest "mmm", "också" och "vad sa du?" (well, det sista är ju en mening, om man ska vara petig). Ganska roligt att höra vad en utomstående tycker är typiskt svenskt.
Dessutom har Gill och Brian varit med på svenska fester ett par gånger, och hon tyckte att svenskarna har ett väldigt speciellt sätt att festa på - antingen dricker vi inte alls, eller så blir vi jättefulla. Inget mellanting. Fast, sa hon, anledningen till det är att vi envisas med att skåla hela tiden, och dessutom sjunga sånger till det.
Här finns dock en del svenska influenser - det har ju trots allt funnits fler svenska kennelmaids här innan. Grillkrydda, till exempel. Och ketchup kallas för "swedish sauce" för att vi har det till allting...
Och så finns det ju AGA-spisen, och en gammal Volvo.
Anyway, nu ska jag ägna mig åt att tvinga valpar att äta lite - det är min tur inatt nämligen. Och så ska jag titta på reklamer med en surikat som heter Sergei, tydligen ska det vara jätteroligt.
Åh, just det, vi har plusgrader här nu. Enjoy your snökaos, bahahaha!
Bilder!!
Idag har jag för första gången varit utanför gården sen jag kom hit! Gill sa att hon var rädd att jag skulle känna mig som en fånge och tog med mig till en djuraffär för att köpa valpmat. Det var trevligt, mest för att det är roligt att sitta och lyssna på historier, det är helt galet vad mycket de här människorna har varit med om och åstadkommit.
I alla fall, jag har lagt över bilder från ajfånen och tänkte att jag slänger upp ett par, så får ni i alla fall se lite grann hur jag har det - eller rättare sagt vilka jag umgås med:
Okej, så där var åtminstone lite hundar att gulla över! Nu ska jag sova, för en god natts sömn är något man verkligen lär sig att uppskatta i valpvaktartider!
I alla fall, jag har lagt över bilder från ajfånen och tänkte att jag slänger upp ett par, så får ni i alla fall se lite grann hur jag har det - eller rättare sagt vilka jag umgås med:
Den här mannen heter Cirquin. Som ni ser, trots det konstiga ljuset, inte särskilt fet eller vit, även fast han är en utställningsgolden. Det gillar vi. Fast han har gigantiskt huvud, stackarn.
Hans brorsa Lino, som är lite vitare och mycket galnare. Men tydligen också en väldigt stilig och bra hund.
Det här kanske är svårt att se, men kullarna långt där borta är Skottland. Utsikt från hundarnas rasthage...
Valphög, av de tjocka fina valparna som är drygt 2 veckor gamla nu.
Tjockvalp/marsvin
Mindre tjocka valpar ur den andra kullen som är ungefär en vecka yngre, i detta fallet de två "wee ones" som vi håller extra koll på.
Och så de större ligisterna, ungefär 5 månader gamla är dessa, Cassie och Josie.
Okej, så där var åtminstone lite hundar att gulla över! Nu ska jag sova, för en god natts sömn är något man verkligen lär sig att uppskatta i valpvaktartider!
Puppy duty
Okej, klockan är typ 4 på morgonen, och anledningen till att jag sitter här och skriver blogginlägg är för att jag har valpvakten inatt. En av valparna ur senaste kullen är lite dålig på att äta, vilket betyder att man behöver sätta fast den på mamma Poppy och se till att den verkligen får i sig ordentligt med mat, ungefär en gång i timmen. I teorin skulle jag kunna sova en stund mellan matandet och sätta en klocka varje timme, men i praktiken ligger jag och tittar på tv-serier och vågar inte somna eftersom jag misstänker att det kommer bli jobbigare och jobbigare varje timme jag ska upp (man är ju inte direkt känd för att gå upp så fort klockan ringer....). Dessutom vet jag att jag får sova imorgon förmiddag istället (ja, idag blir det ju).
Jag vet att jag är lite dålig på att höra av mig (förlåt alla ni som har mailat och grejer och inte fått svar), anledningen är mest att det råder milt kaos här just nu. Två valpkullar som båda behöver vaktas - och eftersom vi är tre personer plus lite då och då Brian så blir det ganska lite sömn, jag har dock varit förskonad hittills eftersom jag är ny och sådär, men dessutom är det ju 13 andra hundar som ska tas om hand. Dagen startar lite i 6 på morgonen och med undantag av en liten sovpaus på ca en timme efter lunch så är vi mer eller mindre igång till ca 9 på kvällen. Och så är det ett par stycken som ska ut innan man går och lägger sig - vilket inte brukar bli särskilt sent direkt.
Nästa vecka ska Gill och Brian iväg till Irland ett par dagar, som substitut får vi tillbaka Tina från Wales som var här förra veckan och pysslade med valparna, men eftersom jag har kommit in ganska bra i rutinerna nu så tror jag nog att vi ska klara oss rätt bra.
Jag har inte haft tid att springa runt med kameran än, men jag har tagit ett par bilder med min nya fina (fast begagnade) Ajfån - för att jag är en bortskämd flickvän, så jag har en ajfån. Dock glömde jag ta in sladden till den, så jag kan inte föra över dem nu. Men, jag ska försöka fixa lite med det någon dag.
I övrigt har det faktiskt snöat lite här, men det håller på att regna bort igen - idag var faktiskt första dagen sen jag kom hit för en vecka sen som det har regnat. Men, det kommer nog komma mer av det.
Nu kom Gill förbi och sa till mig att sova lite (hon och Brian har turats om att campa på soffan hos de andra valparna), efter att ha kollat att jag har lyckats hålla alla valpar vid liv. Det har jag, och "the wee girl" har till och med börjat äta själv en del. Får se om jag vågar slumra till en liten stund innan Jenny kommer och börjar med morgonmatningen...
Jag vet att jag är lite dålig på att höra av mig (förlåt alla ni som har mailat och grejer och inte fått svar), anledningen är mest att det råder milt kaos här just nu. Två valpkullar som båda behöver vaktas - och eftersom vi är tre personer plus lite då och då Brian så blir det ganska lite sömn, jag har dock varit förskonad hittills eftersom jag är ny och sådär, men dessutom är det ju 13 andra hundar som ska tas om hand. Dagen startar lite i 6 på morgonen och med undantag av en liten sovpaus på ca en timme efter lunch så är vi mer eller mindre igång till ca 9 på kvällen. Och så är det ett par stycken som ska ut innan man går och lägger sig - vilket inte brukar bli särskilt sent direkt.
Nästa vecka ska Gill och Brian iväg till Irland ett par dagar, som substitut får vi tillbaka Tina från Wales som var här förra veckan och pysslade med valparna, men eftersom jag har kommit in ganska bra i rutinerna nu så tror jag nog att vi ska klara oss rätt bra.
Jag har inte haft tid att springa runt med kameran än, men jag har tagit ett par bilder med min nya fina (fast begagnade) Ajfån - för att jag är en bortskämd flickvän, så jag har en ajfån. Dock glömde jag ta in sladden till den, så jag kan inte föra över dem nu. Men, jag ska försöka fixa lite med det någon dag.
I övrigt har det faktiskt snöat lite här, men det håller på att regna bort igen - idag var faktiskt första dagen sen jag kom hit för en vecka sen som det har regnat. Men, det kommer nog komma mer av det.
Nu kom Gill förbi och sa till mig att sova lite (hon och Brian har turats om att campa på soffan hos de andra valparna), efter att ha kollat att jag har lyckats hålla alla valpar vid liv. Det har jag, och "the wee girl" har till och med börjat äta själv en del. Får se om jag vågar slumra till en liten stund innan Jenny kommer och börjar med morgonmatningen...
Alright, love.
Okej!
Jag tog mig igenom alla flygplatser, klarade alla säkerhetskontroller, hoppade på rätt flygplan och ligger nu i ett svinkallt rum och gosar ner mig i en säng med den underbara uppfinningen: eluppvärmd filt.
Som ni förstår är det kallt i England, trots att temperaturen har varit runt nollan hela dagen känns det som massa minus och det har eldats flitigt i brasan. Och i Agaspisen, tydligen måste man åka till England för att få se en agaspis som faktiskt används på riktigt (naturligtvis med en tekanna på).
Jag är nu alltså helt utlämnad till följande människor:
Gill, som är ansvarig för det hela, och som är stolt över att vara mer daltig än vad en normal svensk mamma är.
Brian, en liten gubbe i mollskinnsbyxor som mest går runt och lagar mat och pratar med sig själv. Komplett med pipan i mungipan.
Jenny, en svensk tjej som har uppdraget att lära mig alla rutiner kring de 15 hundarna som ska skötas om.
Med andra ord, jag har det rätt bra.
Imorgon ska jag upp kl 6 för att sitta valpvakt åt en tik som har en tendens att lägga sig ovanpå sina några dagar gamla valpar utan att riktigt fatta att de inte tål 30 kilo golden på sig.
Hittills har jag lärt mig att engelsmän är väldigt glada (för det mesta) och använder väldigt mycket love, sweetheart osv i tilltalandet av allt från hundar till kunder till patienter osv. Och så äter man alltid efterrätt efter middagen, i alla fall om man har en kock som heter Brian. Och så har jag hört att tv-programmen ska vara bättre än i Sverige, men det har jag inte hunnit undersöka så mycket än. Och att man kör så illa att det behövs trafikrapporter varje halvtimme på radio. Men det är väl kanske för att de envisas med att köra på fel sida av vägen....
Nu borde jag få ihop lite sömn, så att jag orkar sitta och mysa med valparna imorgon.
Jag tog mig igenom alla flygplatser, klarade alla säkerhetskontroller, hoppade på rätt flygplan och ligger nu i ett svinkallt rum och gosar ner mig i en säng med den underbara uppfinningen: eluppvärmd filt.
Som ni förstår är det kallt i England, trots att temperaturen har varit runt nollan hela dagen känns det som massa minus och det har eldats flitigt i brasan. Och i Agaspisen, tydligen måste man åka till England för att få se en agaspis som faktiskt används på riktigt (naturligtvis med en tekanna på).
Jag är nu alltså helt utlämnad till följande människor:
Gill, som är ansvarig för det hela, och som är stolt över att vara mer daltig än vad en normal svensk mamma är.
Brian, en liten gubbe i mollskinnsbyxor som mest går runt och lagar mat och pratar med sig själv. Komplett med pipan i mungipan.
Jenny, en svensk tjej som har uppdraget att lära mig alla rutiner kring de 15 hundarna som ska skötas om.
Med andra ord, jag har det rätt bra.
Imorgon ska jag upp kl 6 för att sitta valpvakt åt en tik som har en tendens att lägga sig ovanpå sina några dagar gamla valpar utan att riktigt fatta att de inte tål 30 kilo golden på sig.
Hittills har jag lärt mig att engelsmän är väldigt glada (för det mesta) och använder väldigt mycket love, sweetheart osv i tilltalandet av allt från hundar till kunder till patienter osv. Och så äter man alltid efterrätt efter middagen, i alla fall om man har en kock som heter Brian. Och så har jag hört att tv-programmen ska vara bättre än i Sverige, men det har jag inte hunnit undersöka så mycket än. Och att man kör så illa att det behövs trafikrapporter varje halvtimme på radio. Men det är väl kanske för att de envisas med att köra på fel sida av vägen....
Nu borde jag få ihop lite sömn, så att jag orkar sitta och mysa med valparna imorgon.
Sista minuten i Sverige.
Jaha, så blev det vinter till slut och snön kom. Alltså är Malva lycklig, och fräser återigen runt som en trimmad snöslunga och stoppar huvudet så långt ner i snön hon kan utan att få jord i munnen. Eftersom jag inte har tagit en enda vinterbild innan (känns inte så lönt att ta kort på lera och vissna löv), så tryckte jag av några plikttrogna mobilbilder häromdagen på den vanliga rundan. Så, varsågoda:
För övrigt är paniken stor, eftersom jag imorgon ska bege mig på resa till Retrieverland. Ja, England alltså. Och detta innebär, bland annat, följande saker:
1. Jag måste flyga, själv. Och jag har bara flugit två gånger förut, och aldrig själv.
2. Jag måste byta flyg. Utan att gå vilse. På Heathrow.
3. Jag kommer inte komma hem på flera månader
4. Jag måste lämna Malva hemma.
Nu kanske ni tror att jag har ångest över att lämna familj, vänner, pojkvän osv. hemma. Jo, visst det har jag, lite, fast dem kan jag ju hålla kontakten med och dessutom vet de om att jag kommer tillbaka igen. Det är ingenting mot ångesten att lämna min fluffiga lilla kompanjon och sängvärmare. Men, jag vet att hon kommer köra med sina tillfälliga hussar och mattar och med all sannolikhet vara den odrägligaste och överlägsnaste kooikerdrottningen i hela världen när jag kommer hem igen. Eller så skickas hon med express till Newcastle om ett par veckor, när hon har slitit ut sin omgivning.
I alla fall så har husse Karlsson fått tillåtelse att uppdatera fröken fjants liv här på bloggen, och jag kommer väl förhoppningsvis att uppdatera från mitt nya regniga tillhåll, om nu jag och min 22 kilo tunga väska lyckas ta oss dit smärtfritt. Och om jag inte blir uppäten omgående av de hemska små Golden-valparna.
Den som lever får se!
Noooh!
Min ståtliga avelstik visade sig ha lite halvdana höfter. B/C blev domen, vilket alltså innebär en okej höft och en mindre okej höft. Men, vi ska väl inte sörja för det, hon är ju en ganska liten och spinkig dam så troligen är det inget som kommer att påverka henne särskilt mycket. Dessvärre är hon ju då inte så himla mycket till ståtlig avelstik längre...
Detta har lett till en del detektivarbete i Malvas stamtavla efter var dessa höfter kan ha kommit ifrån, ett arbete som inte gav så mycket eftersom det sällan är mer än just den hund i kullen som avlades på som har röntgats (alltså inga syskon till hunden, mer än något enstaka) och dessutom är Malvas pappa importerad, vilket gör att det inte finns så mycket info att hitta där. Dock hade alla hundar jag kollade på mammans sida som var röntgade fått A, inklusive syskon, och eftersom Malvas pappa ändå hade B så är det väl troligare att det ligger någonstans bak i hans stamtavla. Inte för att det spelar någon roll nu, i för sig.
Trots att resultatet var lite sisådär så är jag ändå impad över hur fort det gick att få veta hur det blev. Jag var ju hos veterinären i måndags, och idag fanns resulatet både på hunddata och i min brevlåda.
Kanske vet de på SKK att drottning Malva hatar att vänta, och gav därför hennes bilder högsta prioritet. "AHMAGAAD", vrålade de kanske på röntgenavläsningsavdelningen (jag vet inte ens om det finns en sån avdelning), "Malva af Monstervalp har röntgats! Fort, kom hit, avbryt alla luncher och trams, det här måste lösas GENAST!"
Eller så är de kanske alltid så här snabba. Jag vet ju faktiskt inte, eftersom det är den första hunden jag har röntgat själv. Eller så har de inte så mycket att göra i januari. Ingen vet, förutom röntgenavläsningsavdelningen, denna mystiska, mytomspunna plats där stora beslut fattas.
I alla fall, nu börjar det bli ganska avancerat att skriva. Drottning kooiker har nämligen lagt sig över tangentbordet.
Detta har lett till en del detektivarbete i Malvas stamtavla efter var dessa höfter kan ha kommit ifrån, ett arbete som inte gav så mycket eftersom det sällan är mer än just den hund i kullen som avlades på som har röntgats (alltså inga syskon till hunden, mer än något enstaka) och dessutom är Malvas pappa importerad, vilket gör att det inte finns så mycket info att hitta där. Dock hade alla hundar jag kollade på mammans sida som var röntgade fått A, inklusive syskon, och eftersom Malvas pappa ändå hade B så är det väl troligare att det ligger någonstans bak i hans stamtavla. Inte för att det spelar någon roll nu, i för sig.
Trots att resultatet var lite sisådär så är jag ändå impad över hur fort det gick att få veta hur det blev. Jag var ju hos veterinären i måndags, och idag fanns resulatet både på hunddata och i min brevlåda.
Kanske vet de på SKK att drottning Malva hatar att vänta, och gav därför hennes bilder högsta prioritet. "AHMAGAAD", vrålade de kanske på röntgenavläsningsavdelningen (jag vet inte ens om det finns en sån avdelning), "Malva af Monstervalp har röntgats! Fort, kom hit, avbryt alla luncher och trams, det här måste lösas GENAST!"
Eller så är de kanske alltid så här snabba. Jag vet ju faktiskt inte, eftersom det är den första hunden jag har röntgat själv. Eller så har de inte så mycket att göra i januari. Ingen vet, förutom röntgenavläsningsavdelningen, denna mystiska, mytomspunna plats där stora beslut fattas.
I alla fall, nu börjar det bli ganska avancerat att skriva. Drottning kooiker har nämligen lagt sig över tangentbordet.
Ost, och höfter.
OKEJ
Idag har vi varit och röntgat höfterna på fröken Malv. Därför sitter vi nu och är livrädda för vad resultatet ska bli. Ja, inte Malva förstås, hon är fortfarande slö efter sederingen och byter mellan att ligga i sin bur och att ligga i mitt knä och sova. Och jag glömde be dem maila bilderna till mig, insåg jag nu, det var ju trögt gjort. Men nu hoppas vi på att lilla fröken ska vara fri så att hon kan fortsätta hoppa omkring och tramsa sig som hon har gjort hittills. Det var första gången jag var med på en höftröntgen, det var väldigt intressant och herr veterinär var snäll och förklarade för mig hur lilla fröken kooiker skulle ligga för att SKK-aporna ska bli nöjda, vilket tog ett par bilder eftersom lilla fröken kooikers höger- och vänstersida tydligen inte är helt symmetriska.
Jag har också bokat flygbiljett, enkel resa till England, efter en del strul har vi alltså fått till ett avresedatum. SÅ nu är det inte alls långt kvar och jag har nu officiellt fått Den Stora Packningspaniken. Tur att jag har en stor resväska...
Och så har jag troligen tappat bort en vante.
Och så håller jag på att försöka lära mig 1. Att avläsa de olika funktionerna på SKK Avelsdata på mest effektiva och informativa sätt, och 2. Att förstå det engelska systemet för höftledsröntgen, när jag nu ändå är inne på det temat.
Och så ska jag laga paj.
Och, det är nog allt som händer här. Förutom att Malva just vaknade och skrämde livet ur både mig och husse. Det var Lillebror som kom och väckte, med ost som nu ska bli till paj!
Idag har vi varit och röntgat höfterna på fröken Malv. Därför sitter vi nu och är livrädda för vad resultatet ska bli. Ja, inte Malva förstås, hon är fortfarande slö efter sederingen och byter mellan att ligga i sin bur och att ligga i mitt knä och sova. Och jag glömde be dem maila bilderna till mig, insåg jag nu, det var ju trögt gjort. Men nu hoppas vi på att lilla fröken ska vara fri så att hon kan fortsätta hoppa omkring och tramsa sig som hon har gjort hittills. Det var första gången jag var med på en höftröntgen, det var väldigt intressant och herr veterinär var snäll och förklarade för mig hur lilla fröken kooiker skulle ligga för att SKK-aporna ska bli nöjda, vilket tog ett par bilder eftersom lilla fröken kooikers höger- och vänstersida tydligen inte är helt symmetriska.
Jag har också bokat flygbiljett, enkel resa till England, efter en del strul har vi alltså fått till ett avresedatum. SÅ nu är det inte alls långt kvar och jag har nu officiellt fått Den Stora Packningspaniken. Tur att jag har en stor resväska...
Och så har jag troligen tappat bort en vante.
Och så håller jag på att försöka lära mig 1. Att avläsa de olika funktionerna på SKK Avelsdata på mest effektiva och informativa sätt, och 2. Att förstå det engelska systemet för höftledsröntgen, när jag nu ändå är inne på det temat.
Och så ska jag laga paj.
Och, det är nog allt som händer här. Förutom att Malva just vaknade och skrämde livet ur både mig och husse. Det var Lillebror som kom och väckte, med ost som nu ska bli till paj!
Hur man börjar hata sin bredbandsoperatör.
Som ni vet (eftersom jag beskrev det i förra inlägget) så har jag skaffat mig en ny glansig dator. Igår kom jag hem till min lägenhet och ville då koppla in min nya glansiga dator till det mobila bredbandet som jag har i min lägenhet (fråga mig inte varför jag fortfarande har ett mobilt istället för vanligt bredband, jag är helt enkelt lat).
Svaret blev "nej, tack. Jag tänker icke befatta mig med detta glänsande åbäke till äppeldator". Nähä. Ringde supporten (mr Karlsson) som förklarade att jag var dum i huvudet som inte förstod att jag måste sparka igång det gamla datorskrället, koppla in internet på den och ladda hem drivrutiner så att jag kunde lägga över och installera dem på äppeldatorn. Duh!
Okej, skrälledator igång, lyder, följer hans länk, fixar, donar, känner mig ganska hi-tech, kopplar in.... svaret är fortfarande "nej. icke."
Nähä.
Ringer supporten (mr Karlsson) igen, han förstår inte hur jag tänker som inte provade att leta efter drivrutiner till Lion (dvs, mitt operativsystem) eftersom de han föreslog (till Snowleopard, förra operativsystemet) inte funkade. Sparkar upp skrället igen, hittar inget, hittar inget, hittar inget, hittar något, testar, donar, kopplar in....... nej. Icke.
NÄHÄ.
Blänger ilsket på äppeldatorn, klappar om mitt gamla skrälle som trots att inte tafsplattan funkar och trots att den låter som en flygplansmotor och trots att den är snabb och smidig som en reumatisk sköldpadda i alla fall lyder och fungerar. Supporten (mr Karlsson) har slutat svara. Funderar på att mala ner modemet i beståndsdelar. Men till slut beslutar jag mig för att ge upp och gå och lägga mig.
Så, idag när det var lite mer kontorstidstimmar kontaktar jag supportchatten för bredbandet (dvs, inte mr Karlsson utan den riktiga supporten). Efter en lång promenad i solskenet med Malva känner jag mig redo att vara vänlig i alla fall i ett par minuter. Får ett halvdumförklarande svar att drivrutinerna finns på deras hemsida. Svaret är nej, kossa, skriver jag i stora bokstäver (nej, det gjore jag inte på riktigt), så är ICKE fallet. Fröken supportchattskossa (jag får kalla henne det, för jag skriver inte ut hennes namn) kommer då på att nähe, nej det gör det visst inte, men hon kan maila dem till mig, det löser hon, vad har jag för operativsystem?
Lion.
Åh. Jaha. Nej det har vi inga, prova Snow leopard.
Ja, kära lilla ko, jag har redan provat det.
Jaha. Nej, men då kan du inte använda det modemet, det är för gammalt. Tyvärr, sucks to be you, skaffa ett nytt modem.
Nähä.
Jag förklarar vänligt för supportchattskvinnan att jag är väldigt tacksam för hjälpen men att jag önskar henne och hennes bredband långt långt bort, dit pepparn växer (det skrev jag, men jag lät bli att skicka för jag är trots allt ganska snäll innerst inne och det var ju egentligen inte hennes fel).
Steg 2. Istället för att sätta mig och beställa ett nytt modem beslutar jag mig för att säga upp hela skiten, jag ska ju ändå snart utomlands och det är dessutom bättre att skaffa mig ett normalt, fast bredband när jag kommer hem igen. Ringer till kundtjänst och möts av en sån där gosig förinspelad röst, som ber mig förklara mitt ärende och ge henne alla nummer, och bekräftar sen att aha, du vill alltså göra nåt med uppsägning? Ja tack, Förinspelade Röst.
Kopplas till kö, blir framkopplad ganska direkt eftersom jag ringer på De Arbetslösa och Sjukskrivnas Tid (mitt på dagen när normalt folk jobbar, alltså). En asglad kille svarar.
- hej, jag skulle vilja säga upp mitt abonnemang hos er.
- JAHA, svarar Asglada Killen, men det kan ju inte jag göra, det är inte ens mig du ska prata med.
- Nähä... (sänder ett ondsint öga i tanken till fröken Förinspelad Röst)
- Men det är lugnt, säger Asglada Killen, jag skickar vidare dig till mina kollegor!
Tackartackar, så blev jag skickad till nästa kö. Får vänta en liten stund, sen får jag återigen upprepa numrena jag gav till Förinspelade Rösten (undrar vad det var för mening med henne, egentligen. Hon verkar inte göra sig förtjänt av sin lön, direkt) för en annan tjej. Så får jag förklara varför jag inte vill ha kvar mitt abonnemang (se hela ovanstående inlägg, fast i mycket förkortad version)
- OKEJ, säger hon i luren, men vet du vad då löser jag det, så kan du behålla modemet och så kan du tanka på det som ett kontantkort om du skulle behöva använda det igen.
- Men det kan jag ju inte, det går ju inte att använda det på min dator....?
- Eh... nej, just det ja. Men eh, du kanske vill använda det på en annan dator, och då kan du göra så, bra va?!
- Underbart (tänker att jag kan ju behålla det och backa över det med bilen för att ta ut min frustration).
OCH SÅ, ett aslångt blogginlägg senare, så sitter jag här på mitt dånande gamla skrälle till dator för att kunna använda internet. Och så tittar jag på mitt antika bredband och på min nya glansiga dator som inte vill kännas vid såna hemska gamla fossiler till bredband. Och ja, de hade nog varit rätt fula tillsammans i alla fall, så det kanske är lika bra att de inte kommer överens.
Nu ringde för övrigt support nr 1 (dvs, mr Karlsson) och talar vänligt om att han kan lösa det för han har fått det att funka på sin dator, det är bara att komma över.
BRÖL
// Anna W, legitimerad surkärring. (Med skoskav. Kan man skylla på det?)
Svaret blev "nej, tack. Jag tänker icke befatta mig med detta glänsande åbäke till äppeldator". Nähä. Ringde supporten (mr Karlsson) som förklarade att jag var dum i huvudet som inte förstod att jag måste sparka igång det gamla datorskrället, koppla in internet på den och ladda hem drivrutiner så att jag kunde lägga över och installera dem på äppeldatorn. Duh!
Okej, skrälledator igång, lyder, följer hans länk, fixar, donar, känner mig ganska hi-tech, kopplar in.... svaret är fortfarande "nej. icke."
Nähä.
Ringer supporten (mr Karlsson) igen, han förstår inte hur jag tänker som inte provade att leta efter drivrutiner till Lion (dvs, mitt operativsystem) eftersom de han föreslog (till Snowleopard, förra operativsystemet) inte funkade. Sparkar upp skrället igen, hittar inget, hittar inget, hittar inget, hittar något, testar, donar, kopplar in....... nej. Icke.
NÄHÄ.
Blänger ilsket på äppeldatorn, klappar om mitt gamla skrälle som trots att inte tafsplattan funkar och trots att den låter som en flygplansmotor och trots att den är snabb och smidig som en reumatisk sköldpadda i alla fall lyder och fungerar. Supporten (mr Karlsson) har slutat svara. Funderar på att mala ner modemet i beståndsdelar. Men till slut beslutar jag mig för att ge upp och gå och lägga mig.
Så, idag när det var lite mer kontorstidstimmar kontaktar jag supportchatten för bredbandet (dvs, inte mr Karlsson utan den riktiga supporten). Efter en lång promenad i solskenet med Malva känner jag mig redo att vara vänlig i alla fall i ett par minuter. Får ett halvdumförklarande svar att drivrutinerna finns på deras hemsida. Svaret är nej, kossa, skriver jag i stora bokstäver (nej, det gjore jag inte på riktigt), så är ICKE fallet. Fröken supportchattskossa (jag får kalla henne det, för jag skriver inte ut hennes namn) kommer då på att nähe, nej det gör det visst inte, men hon kan maila dem till mig, det löser hon, vad har jag för operativsystem?
Lion.
Åh. Jaha. Nej det har vi inga, prova Snow leopard.
Ja, kära lilla ko, jag har redan provat det.
Jaha. Nej, men då kan du inte använda det modemet, det är för gammalt. Tyvärr, sucks to be you, skaffa ett nytt modem.
Nähä.
Jag förklarar vänligt för supportchattskvinnan att jag är väldigt tacksam för hjälpen men att jag önskar henne och hennes bredband långt långt bort, dit pepparn växer (det skrev jag, men jag lät bli att skicka för jag är trots allt ganska snäll innerst inne och det var ju egentligen inte hennes fel).
Steg 2. Istället för att sätta mig och beställa ett nytt modem beslutar jag mig för att säga upp hela skiten, jag ska ju ändå snart utomlands och det är dessutom bättre att skaffa mig ett normalt, fast bredband när jag kommer hem igen. Ringer till kundtjänst och möts av en sån där gosig förinspelad röst, som ber mig förklara mitt ärende och ge henne alla nummer, och bekräftar sen att aha, du vill alltså göra nåt med uppsägning? Ja tack, Förinspelade Röst.
Kopplas till kö, blir framkopplad ganska direkt eftersom jag ringer på De Arbetslösa och Sjukskrivnas Tid (mitt på dagen när normalt folk jobbar, alltså). En asglad kille svarar.
- hej, jag skulle vilja säga upp mitt abonnemang hos er.
- JAHA, svarar Asglada Killen, men det kan ju inte jag göra, det är inte ens mig du ska prata med.
- Nähä... (sänder ett ondsint öga i tanken till fröken Förinspelad Röst)
- Men det är lugnt, säger Asglada Killen, jag skickar vidare dig till mina kollegor!
Tackartackar, så blev jag skickad till nästa kö. Får vänta en liten stund, sen får jag återigen upprepa numrena jag gav till Förinspelade Rösten (undrar vad det var för mening med henne, egentligen. Hon verkar inte göra sig förtjänt av sin lön, direkt) för en annan tjej. Så får jag förklara varför jag inte vill ha kvar mitt abonnemang (se hela ovanstående inlägg, fast i mycket förkortad version)
- OKEJ, säger hon i luren, men vet du vad då löser jag det, så kan du behålla modemet och så kan du tanka på det som ett kontantkort om du skulle behöva använda det igen.
- Men det kan jag ju inte, det går ju inte att använda det på min dator....?
- Eh... nej, just det ja. Men eh, du kanske vill använda det på en annan dator, och då kan du göra så, bra va?!
- Underbart (tänker att jag kan ju behålla det och backa över det med bilen för att ta ut min frustration).
OCH SÅ, ett aslångt blogginlägg senare, så sitter jag här på mitt dånande gamla skrälle till dator för att kunna använda internet. Och så tittar jag på mitt antika bredband och på min nya glansiga dator som inte vill kännas vid såna hemska gamla fossiler till bredband. Och ja, de hade nog varit rätt fula tillsammans i alla fall, så det kanske är lika bra att de inte kommer överens.
Nu ringde för övrigt support nr 1 (dvs, mr Karlsson) och talar vänligt om att han kan lösa det för han har fått det att funka på sin dator, det är bara att komma över.
BRÖL
// Anna W, legitimerad surkärring. (Med skoskav. Kan man skylla på det?)
Januarihund
Sådär, då har det hänt en hel massa saker över "jullovet", både viktiga och inte så viktiga. Till exempel:
1. Jag har köpt mig en ny dator. En sån där cool och smidig och dyr en med äpple på. Jag har blivit lovad att den är felfri, så om den inte funkar kommer en massaker utan like att utbryta (bara så ni är beredda).
2. Jag har, nu när jag sitter här på min nya glänsande dator, kommit på att i de blogginläggen som jag har skrivit från mammas (inte lika glänsande) dator har det smugit sig in ett litet "p" i html-versionen av texten, vilket tydligen gör att texten blir pytteliten. Varför finns det kanske någon nörd som kan svara på, men jag kan det inte. Men nu vet jag i alla fall hur jag ska få texten normalstor igen.
3. Jag har spenderat nyår i Amsterdam, vilket var en ganska galen men väldigt rolig upplevelse, och jag har troligen gått upp ca 14,7 kilo i vikt på den helgen (kanske, det är mest en chansning). I alla fall, väldigt god och framför allt väldigt mycket mat fanns det där, och deras favoritmat verkar vara ost.
4. Malva spenderade nyår i Svarvaremåla, där inte en raket syntes till enligt hyfsat säkra källor.
5. Jag fick två nya hundböcker i julklapp, som jag nu ska lusläsa och översätta till tränings-awesomeness.
Och så en massa andra saker, och sånt.
Malva lät bli att fontänspy över mattan på julafton (som hon gjorde förra året), och spenderade istället energin på att ligga i farfars knä och ställa sig in. I julklapp fick hon lite snuskigt tugg och en ny fin leksak i form av en anka i gummi/latexmaterial. Tydligen är det tänkt att hon ska använda den för att träna sig själv till en fågelapportör.
Inte heller i år verkade Malva dock fatta grejen med att öppna paket, efter ivrigt påhejande pillade hon sig till slut in i paketet med ankan, men det andra tuggpaketet vägrade hon bestämt att ta i. Kanske blev hon lite avskräckt av Zixten, som slet som ett vilddjur i sina julklappar och försökte ta över alla andras paket också. När han sen låg och gnagde märgben och grisöra vågade sig Malva knappt in i rummet annat än i krypande läge, för att blidka den mäktiga varg som härskade i vardagsrummet. Fast hon var ganska snabb på att sno hans grisöra när Zixten gick därifrån...
I övrigt förflöt julen smärtfritt, och nu är den alltså över för i år. Idag har vi varit ute och gått en långrunda i blåsten, Malvas öron fladdrade så mycket i vinden att jag trodde hon skulle lyfta och flyga bort. Dessutom, eftersom de stod upp eller låg bakåt mest hela tiden, så blev jag lite rädd att hjärnan skulle blåsa ur, det hade ju varit rätt jobbigt.
Nu ligger hon dock nöjd och ihoprullad på soffan, som den latmask hon är, och jag ska tydligen gå och köpa curry. Vad det nu är för en idiot som inte har curry hemma.
(Gissa en gång. Japp, mr Karlsson.)
1. Jag har köpt mig en ny dator. En sån där cool och smidig och dyr en med äpple på. Jag har blivit lovad att den är felfri, så om den inte funkar kommer en massaker utan like att utbryta (bara så ni är beredda).
2. Jag har, nu när jag sitter här på min nya glänsande dator, kommit på att i de blogginläggen som jag har skrivit från mammas (inte lika glänsande) dator har det smugit sig in ett litet "p" i html-versionen av texten, vilket tydligen gör att texten blir pytteliten. Varför finns det kanske någon nörd som kan svara på, men jag kan det inte. Men nu vet jag i alla fall hur jag ska få texten normalstor igen.
3. Jag har spenderat nyår i Amsterdam, vilket var en ganska galen men väldigt rolig upplevelse, och jag har troligen gått upp ca 14,7 kilo i vikt på den helgen (kanske, det är mest en chansning). I alla fall, väldigt god och framför allt väldigt mycket mat fanns det där, och deras favoritmat verkar vara ost.
4. Malva spenderade nyår i Svarvaremåla, där inte en raket syntes till enligt hyfsat säkra källor.
5. Jag fick två nya hundböcker i julklapp, som jag nu ska lusläsa och översätta till tränings-awesomeness.
Och så en massa andra saker, och sånt.
Malva lät bli att fontänspy över mattan på julafton (som hon gjorde förra året), och spenderade istället energin på att ligga i farfars knä och ställa sig in. I julklapp fick hon lite snuskigt tugg och en ny fin leksak i form av en anka i gummi/latexmaterial. Tydligen är det tänkt att hon ska använda den för att träna sig själv till en fågelapportör.
Inte heller i år verkade Malva dock fatta grejen med att öppna paket, efter ivrigt påhejande pillade hon sig till slut in i paketet med ankan, men det andra tuggpaketet vägrade hon bestämt att ta i. Kanske blev hon lite avskräckt av Zixten, som slet som ett vilddjur i sina julklappar och försökte ta över alla andras paket också. När han sen låg och gnagde märgben och grisöra vågade sig Malva knappt in i rummet annat än i krypande läge, för att blidka den mäktiga varg som härskade i vardagsrummet. Fast hon var ganska snabb på att sno hans grisöra när Zixten gick därifrån...
I övrigt förflöt julen smärtfritt, och nu är den alltså över för i år. Idag har vi varit ute och gått en långrunda i blåsten, Malvas öron fladdrade så mycket i vinden att jag trodde hon skulle lyfta och flyga bort. Dessutom, eftersom de stod upp eller låg bakåt mest hela tiden, så blev jag lite rädd att hjärnan skulle blåsa ur, det hade ju varit rätt jobbigt.
Nu ligger hon dock nöjd och ihoprullad på soffan, som den latmask hon är, och jag ska tydligen gå och köpa curry. Vad det nu är för en idiot som inte har curry hemma.
(Gissa en gång. Japp, mr Karlsson.)
Malva the nosy kooik(de)er
Låt mig få presentera: Sture!
Sture har den här ondskefulla minen för att han är arg. Arg är Sture, för att jag just hindrade honom från att röja runt och pulvrisera julgranen. Och inte fick han gnaga på julklapparna. Och äta på blommorna, nej det fick man inte heller! Inte konstigt att Sture är sur.
Men eftersom det är jul, så har till och med pappa gått med på att Sture får vara inne om han vill (och det vill han!). Malva är jätteglad, eftersom hon anser att Sture är en alldeles utmärkt lekkompis, och Zixten lider i stillhet medan de brottas på köksgolvet. Ibland hör man ett plågat "gnnnggrröööhhh...", men då är det bara Sture som har kastat sig över Zixtens huvud som om det vore en dödsfarlig fiende. Då är det mest att se till att inga ögon klöses ut och att ingen spaniel kvävs, sen kan man skänka en krigande katt till Malva istället.
Idag är det ju, som alla troligen vet, julafton. Och i väntan på ett visst traditionellt fjäderfä på TV har min familj däckat ihop efter julfrukosten. Alla utom Malva, förstås. Och Sture. De försöker ihärdigt få resten av hushållet att inse att det finns mycket viktigare saker att göra än att slöa. Som att underhålla Malva till exempel. Eller att hämta fram den goda blöta kattmaten, såna där köttbitar i sås, till den magra stackars u-landskatten Sture och den undernärda gatuhunden Malva...
Igår fyllde jag en hel ica-kasse med spanielpäls, vilket jag anser vara ganska duktigt gjort av mig med tanke på att klippmaskinen var sönder och det enda jag hade till hjälp i kampen mot pälsmonstret var ett gäng kammar och en kökssax. Sorgligt nog syns det inte så värst mycket skillnad på Zixten, förutom att han har lite midja och linjer till skillnad från den jämntjocka korv han såg ut som innan. Malva slapp både julbad och jukfrisyr, mest för att det inte är så värst nödvändigt, men också för att det inte fanns så mycket energi kvar till henne efter det antal timmar det tog att reducera Zixten till normalstorlek. Men hon hjälpte till så gott hon kunde ändå, och hon har assisterat flitigt vid både julklappsinslagning och skinkgriljerin och grötkok. Hon är så huslig, den där hunden.
Fast hon var inte riktigt lika pigg på att ha tomteluva på sig och skapa julkort. Speciellt inte eftersom katterna slapp, och dessutom retades genom att brottas precis bredvid. Synd för henne att hon har en så ondsint och slavdrivande matte, som tvingade henne att sitta still i flera sekunder i alla fall! Dessutom bredvid stackars Zixten, som hellre hade sovit vidare bredvid trappan i lugn och ro.
Men här får ni resultatet av mina plågade julehundar, helt oredigerat, och med det får jag väl ta och tala om för gubben Scrooge där uppe i huvet att nu är det dags, nu är det julstämning för hela slanten, och så önskar jag alla mina (kanske inte så värst många..) läsare en glittrig, grötig, knäckig och alldeles oförskämt GOD JUL!
Men eftersom det är jul, så har till och med pappa gått med på att Sture får vara inne om han vill (och det vill han!). Malva är jätteglad, eftersom hon anser att Sture är en alldeles utmärkt lekkompis, och Zixten lider i stillhet medan de brottas på köksgolvet. Ibland hör man ett plågat "gnnnggrröööhhh...", men då är det bara Sture som har kastat sig över Zixtens huvud som om det vore en dödsfarlig fiende. Då är det mest att se till att inga ögon klöses ut och att ingen spaniel kvävs, sen kan man skänka en krigande katt till Malva istället.
Idag är det ju, som alla troligen vet, julafton. Och i väntan på ett visst traditionellt fjäderfä på TV har min familj däckat ihop efter julfrukosten. Alla utom Malva, förstås. Och Sture. De försöker ihärdigt få resten av hushållet att inse att det finns mycket viktigare saker att göra än att slöa. Som att underhålla Malva till exempel. Eller att hämta fram den goda blöta kattmaten, såna där köttbitar i sås, till den magra stackars u-landskatten Sture och den undernärda gatuhunden Malva...
Igår fyllde jag en hel ica-kasse med spanielpäls, vilket jag anser vara ganska duktigt gjort av mig med tanke på att klippmaskinen var sönder och det enda jag hade till hjälp i kampen mot pälsmonstret var ett gäng kammar och en kökssax. Sorgligt nog syns det inte så värst mycket skillnad på Zixten, förutom att han har lite midja och linjer till skillnad från den jämntjocka korv han såg ut som innan. Malva slapp både julbad och jukfrisyr, mest för att det inte är så värst nödvändigt, men också för att det inte fanns så mycket energi kvar till henne efter det antal timmar det tog att reducera Zixten till normalstorlek. Men hon hjälpte till så gott hon kunde ändå, och hon har assisterat flitigt vid både julklappsinslagning och skinkgriljerin och grötkok. Hon är så huslig, den där hunden.
Fast hon var inte riktigt lika pigg på att ha tomteluva på sig och skapa julkort. Speciellt inte eftersom katterna slapp, och dessutom retades genom att brottas precis bredvid. Synd för henne att hon har en så ondsint och slavdrivande matte, som tvingade henne att sitta still i flera sekunder i alla fall! Dessutom bredvid stackars Zixten, som hellre hade sovit vidare bredvid trappan i lugn och ro.
Men här får ni resultatet av mina plågade julehundar, helt oredigerat, och med det får jag väl ta och tala om för gubben Scrooge där uppe i huvet att nu är det dags, nu är det julstämning för hela slanten, och så önskar jag alla mina (kanske inte så värst många..) läsare en glittrig, grötig, knäckig och alldeles oförskämt GOD JUL!
(Tillägg: tydligen blir det sjukt liten text på inläggen av någon anledning när jag använder mammas dator. Kanske för att det är så liten att den inte kan skriva större bokstäver. Får försöka åtgärda det när jag återvänder till mitt gamla skrälle i Växjö)
Ditt mörker i mörkret!
I hela december hittills, dvs 17 dagar, har jag varit ledig totalt 3. Inte så många som man borde, alltså. MEN det gör inget, för imorgon alla barn är det min sista dag på Subway! Efter mina tio timmar imorgon kommer jag alltså aldrig mer att sätta på mig en snorgrön tröja och skärmkeps och fråga folk vad de vill ha för bröd! Moaha.
Jag firar just nu genom att ligga i Daniels säng och frodas bland alla kuddarna och ha allt för mig själv eftersom mr Karlsson himself är någon annanstans och firar jullov och sånt. Det är sista kvällnattwhatever av Musikhjälpen, det är hiphoptema och jag ligger och lyssnatittar lite av varje på Kodjo och Timbuktu/Jason som just kallade sig själva "ditt mörker i mörkret".
Någonstans i kuddhögen sticker Malvas huvud fram, hon sover som en sten efter att ha varit hos "dagmamma" Anna hela dagen. Malva vet inte att hon kommer få en billigare julklapp eftersom jag just skänkte bort hennes julklappskassa till flickor som inte får gå i skolan (via Hundsportens insamling till Musikhjälpen ).
Malva bryr sig nog inte så mycket om flickor som inte går i skolan, eller flickor som går i skolan heller för den delen. I för sig tror jag inte att Malva bryr sig så mycket om julklappar heller. Just nu verkar hon bara bry sig om att ta upp så stor del av sängen som det någonsin är möjligt.
Det avslutar nyhetssändningen vid midnatt, som Mr Sverigesradiosnubbe just sa, och jag håller med. Jag ska ju trots allt jobba imorgon. Och dessutom börjar de visst spela "last christmas", VEM betalar 50 spänn för att önska en sån låt??
Och dessutom, "7 timmar batteritid" my ass, det är ju bara 26% kvar på mr Karlssons äppelmaskin. Och en sån försöker han övertala mig att köpa!
Malva viftar på benen och rynkar lite på nosen, kanske är hon arg i sömnen för att jag inte har gått och lagt mig ännu. Bäst att lyda, annars vet man aldrig vad hon hittar på!
Jag firar just nu genom att ligga i Daniels säng och frodas bland alla kuddarna och ha allt för mig själv eftersom mr Karlsson himself är någon annanstans och firar jullov och sånt. Det är sista kvällnattwhatever av Musikhjälpen, det är hiphoptema och jag ligger och lyssnatittar lite av varje på Kodjo och Timbuktu/Jason som just kallade sig själva "ditt mörker i mörkret".
Någonstans i kuddhögen sticker Malvas huvud fram, hon sover som en sten efter att ha varit hos "dagmamma" Anna hela dagen. Malva vet inte att hon kommer få en billigare julklapp eftersom jag just skänkte bort hennes julklappskassa till flickor som inte får gå i skolan (via Hundsportens insamling till Musikhjälpen ).
Malva bryr sig nog inte så mycket om flickor som inte går i skolan, eller flickor som går i skolan heller för den delen. I för sig tror jag inte att Malva bryr sig så mycket om julklappar heller. Just nu verkar hon bara bry sig om att ta upp så stor del av sängen som det någonsin är möjligt.
Det avslutar nyhetssändningen vid midnatt, som Mr Sverigesradiosnubbe just sa, och jag håller med. Jag ska ju trots allt jobba imorgon. Och dessutom börjar de visst spela "last christmas", VEM betalar 50 spänn för att önska en sån låt??
Och dessutom, "7 timmar batteritid" my ass, det är ju bara 26% kvar på mr Karlssons äppelmaskin. Och en sån försöker han övertala mig att köpa!
Malva viftar på benen och rynkar lite på nosen, kanske är hon arg i sömnen för att jag inte har gått och lagt mig ännu. Bäst att lyda, annars vet man aldrig vad hon hittar på!
Pepparkooikerland
I helgen har vi varit i Älmhult och bakat pepparkakor. Jodå, Malva också. Fast hon har inte bakat så mycket utan mest tiggt (ganska framgångsrikt, kanske ska tilläggas...). Men hon luktade pepparkaka i pälsen ett par dagar efter. Och hon har blivit mästare på att tigga pepparkakor. Jag tror att hon tyckte det var ganska roligt, dels för att hon lyckades i sitt tiggande och dessutom fanns det ju hur mycket som helst att övervaka, alla som bakade och ugnen och hela Daniels mormors hus och så fick man följa med ner i källaren och hämta deg ibland och allt möjligt. Så Malva gick mest runt och såg viktig och lite lite nöjd ut och såg till så att allt flöt på.
Och hemma hos Daniels familj fick hon nog någon form av flashback till tiden som valp, och återupplivade sin gamla syssla att rusa fram och tillbaka i hallen och köket, knöla ihop mattorna i farten och sen glida över hela köksgolvet.
Daniel gjorde för övrigt mest fula och oigenkännliga pepparkakor (som den ihoptryckta grisen han försöker påstå är någon form av elefantdjur), medan jag gjorde vackra och fina små hjärtan och får och katter. Bara så ni vet.
I söndags spelade de julskiva på Grand Samarkand, tyvärr var den inte längre än lite drygt en timme och eftersom jag jobbade 9 timmar så blev resultatet att jag nu har tröttnat på alla de jullåtarna för i år.
I måndags bytte de istället till Carolas julskiva, med tillräckligt hög volym för att man ska höra vem det är som sjunger men tillräckligt låg volym för att man inte ska höra vilken låt det är. Alltså hör man bara långa, höga toner med Carolas röst, och en och annan fiol emellanåt, hela tiden.
Igår hade jag min enda lediga dag denna veckan, vilket jag firade med att baka chokladbiskvier. Och så kom mr Karlsson och vi gick omkring på stan och lekte coola lite, och jag hittade en fin klänning MEN den gick först inte att knäppa upp och sen inte att knäppa, vilket inte kändes som ett väldigt bra fynd. Tanken var egentligen att jag skulle köpa julklappar och en present till Sanna som fyller år idag (woho!), men det gick lite sådär med den saken. Jag får göra ett nytt försök.
Jag gick också en ordentlig långrunda med fröken kooiker, som var väldigt hjälpsam med bakandet och stod framför mina fötter hela tiden för att se till att jag gjorde rätt.
Nu försöker hon muta mig med en plastburk hon har hittat, troligen för att jag ska ge henne all den uppmärksamhet som Drottning Kooiker förtjänar. Det är bara att lyda!
Och hemma hos Daniels familj fick hon nog någon form av flashback till tiden som valp, och återupplivade sin gamla syssla att rusa fram och tillbaka i hallen och köket, knöla ihop mattorna i farten och sen glida över hela köksgolvet.
Daniel gjorde för övrigt mest fula och oigenkännliga pepparkakor (som den ihoptryckta grisen han försöker påstå är någon form av elefantdjur), medan jag gjorde vackra och fina små hjärtan och får och katter. Bara så ni vet.
I söndags spelade de julskiva på Grand Samarkand, tyvärr var den inte längre än lite drygt en timme och eftersom jag jobbade 9 timmar så blev resultatet att jag nu har tröttnat på alla de jullåtarna för i år.
I måndags bytte de istället till Carolas julskiva, med tillräckligt hög volym för att man ska höra vem det är som sjunger men tillräckligt låg volym för att man inte ska höra vilken låt det är. Alltså hör man bara långa, höga toner med Carolas röst, och en och annan fiol emellanåt, hela tiden.
Igår hade jag min enda lediga dag denna veckan, vilket jag firade med att baka chokladbiskvier. Och så kom mr Karlsson och vi gick omkring på stan och lekte coola lite, och jag hittade en fin klänning MEN den gick först inte att knäppa upp och sen inte att knäppa, vilket inte kändes som ett väldigt bra fynd. Tanken var egentligen att jag skulle köpa julklappar och en present till Sanna som fyller år idag (woho!), men det gick lite sådär med den saken. Jag får göra ett nytt försök.
Jag gick också en ordentlig långrunda med fröken kooiker, som var väldigt hjälpsam med bakandet och stod framför mina fötter hela tiden för att se till att jag gjorde rätt.
Nu försöker hon muta mig med en plastburk hon har hittat, troligen för att jag ska ge henne all den uppmärksamhet som Drottning Kooiker förtjänar. Det är bara att lyda!
...och så var det November...
Jaha, nu har jag glömt att uppdatera på ett tag igen. Det är för att jag är så viktig, och sådär.
I helgen, till exempel, var det möhippa för den intet ont anande Rebecca. Så här fin blev hon när vi hade kidnappat henne:
I fredags var jag och kapade av mitt stackars aslånga hår, så nu behöver jag inte ägna halva dygnet åt att reda ut tovor och behöver bara en tofs för att hålla det kvar i uppsatt läge. Ha!
I fredags sa jag också upp mig från mitt jobb, så nu har jag bara en månad av krigande med mina chefer kvar (vilket inte gör så jättemycket, eftersom jag numera bara får kvällstider eller helger när de inte är där), och sen ska jag minsann ha jullov. Och eftersom de flesta redan vet om det så är det väl hög tid att så att säga offentliggöra mitt nya blivande jobb när jullovet är över:
Jo, det är sant, jag ska åka till England och bo på kennel. Jag väntar fortfarande på ett definitivt datum, men i januari bär det av till engelska landsbygden, massa regn, och ett gäng golden retrievers. På obestämd tid, men runt ett halvår eller så är det väl tänkt.
Förhoppningsvis kommer jag återvända som expert på allt av avel och hundskötsel heter, och troligen också lite biten av utställningsintresse, eftersom min värd/chef är flitig både utställare och domare. Hon och hennes man har haft goldens i 30 år och dessutom haft ett par omgångar hundpensionat, så jag hoppas kunna lära mig en hel del!
Sorgligt nog kommer inte fröken monstervalp att följa med mig på min resa (i alla fall inte första tiden), men hon har både husse, mina föräldrar och Anna att förpesta livet för medan jag är borta, så det går nog ingen större nöd på henne. Och husse har lovat att klickerträna henne, för "det ser ju inte så himla svårt ut", och Anna kan träna lite agility med henne för hon har abstinens av att inte få ha sina hundar hos sig. Ta-daa, Malva kommer vara ett välutbildat muskelknippe, redo för SM i minst 3 grenar när jag kommer hem igen (det förväntar jag mig i alla fall)!
Fröken Malva själv har just ätit kvällsmat och går nu runt och rapar som en redig skogshuggare, jag har hittills räknat till 3 rap som har fått väggarna att skaka lite grann. Gulligt...
I helgen, till exempel, var det möhippa för den intet ont anande Rebecca. Så här fin blev hon när vi hade kidnappat henne:
I fredags var jag och kapade av mitt stackars aslånga hår, så nu behöver jag inte ägna halva dygnet åt att reda ut tovor och behöver bara en tofs för att hålla det kvar i uppsatt läge. Ha!
I fredags sa jag också upp mig från mitt jobb, så nu har jag bara en månad av krigande med mina chefer kvar (vilket inte gör så jättemycket, eftersom jag numera bara får kvällstider eller helger när de inte är där), och sen ska jag minsann ha jullov. Och eftersom de flesta redan vet om det så är det väl hög tid att så att säga offentliggöra mitt nya blivande jobb när jullovet är över:
Jo, det är sant, jag ska åka till England och bo på kennel. Jag väntar fortfarande på ett definitivt datum, men i januari bär det av till engelska landsbygden, massa regn, och ett gäng golden retrievers. På obestämd tid, men runt ett halvår eller så är det väl tänkt.
Förhoppningsvis kommer jag återvända som expert på allt av avel och hundskötsel heter, och troligen också lite biten av utställningsintresse, eftersom min värd/chef är flitig både utställare och domare. Hon och hennes man har haft goldens i 30 år och dessutom haft ett par omgångar hundpensionat, så jag hoppas kunna lära mig en hel del!
Sorgligt nog kommer inte fröken monstervalp att följa med mig på min resa (i alla fall inte första tiden), men hon har både husse, mina föräldrar och Anna att förpesta livet för medan jag är borta, så det går nog ingen större nöd på henne. Och husse har lovat att klickerträna henne, för "det ser ju inte så himla svårt ut", och Anna kan träna lite agility med henne för hon har abstinens av att inte få ha sina hundar hos sig. Ta-daa, Malva kommer vara ett välutbildat muskelknippe, redo för SM i minst 3 grenar när jag kommer hem igen (det förväntar jag mig i alla fall)!
Fröken Malva själv har just ätit kvällsmat och går nu runt och rapar som en redig skogshuggare, jag har hittills räknat till 3 rap som har fått väggarna att skaka lite grann. Gulligt...
7 sorters Malva (eller två!)
Min nacke är konstig. Det känns som att jag har någon form av nackspärr, fast det sitter bara på vänstra sidan av nacken och har dessutom sträckt ut sig till att omfatta hela vänster hjärnhalva. Kanske håller jag på att få en långsam stroke. Eller så är jag lite lite hjärndöd, fast bara på vänster sida.
I alla fall. I söndags var vi på utställning. Ja, vi var faktiskt på utställning i lördags och fredags också, men i söndags deltog vi i spektaklet.
Den individuella bedömningen gick bra, även om jag måste säga att jag tyckte det var en väldigt snabb bedömning av domaren. Malva fick hoppa upp på bordet, bli klämd på lite grann, springa fram och tillbaka en gång och i samma veva som domaren bad oss springa ett varv runt efter det så riktade han uppmärksamheten mot nästa hund. Men, han kanske inte behövde så mycket tid, han visste väl vad han tittade efter. Vi fick i alla fall ett Excellent, vilket var mitt lilla mål för dagen, och följande kritik:
"Very feminin, 18 months. Needs to fulfill in maturity. Correct head with typical coloured and formed eyes. Scissor bite. Slightly low tail set."
Med andra ord: Malva ser ut som en tjej, vilket ju passar bra eftersom hon är just det, men en något omogen sån. Och, hon har fint huvud men svansen har trillat lite för långt ner (hon hade alltså inte svansen mellan benen, utan den sitter fast för långt ner på rumpan, så att säga).
För övrigt insåg jag just att jag ljög lite för domaren, Malva blev ju faktiskt 19 månader, samma dag och allt. Hoppsan.
I konkurrensklassen var vi dock inte så populära, och blev oplacerade som femma av fem deltagande tikar. Vilket inte gör mig särskilt mycket, förutom att jag stör mig lite på att vi fick sämre placering än hunden som bet sin ägare inne i ringen (något jag trodde skulle räknas som "oacceptabelt beteende").
Sorgligt nog hette denna hund också Malva, fast kom från en annan kennel. Vilket bland annat ledde till att någon frågade om min hund var Malva (jo, det var hon ju), och en tjej då förklarade för mig att min hund bet mig. Svaret är nej, snorunge, min hund har bättre vett än så, hade jag kunnat säga, men jag uteslöt snorunge-delen och talade om att det var hunden bredvid, den andra Malva, den icke-monstriga, mindre glada och inte lika söta Malva som hade bitit sin ägare (bedömningen om gladhet och söthet utfördes av mig, som själv-auktoriserad domare).
Därefter började jag fundera över varför hon släppte fram sin hund till min (de båda busade omkring under tiden), om hon nu trodde att hon var aggressiv på nåt vis. Och när jag hade funderat på det började jag fundera på om det var fler som trodde att det var MIN Malva som bets, och vilka åtgärder jag i så fall skulle behöva ta för att hämnas och rättfärdiga MIN Malvas namn.
Så, så att alla som någonsin besöker denna blogg vet:
Min hund biter ICKE i folk.
Om hon nu inte har fått tillåtelse, alltså. Typ "här, varsågod, kampa med min hand/näsa/insert valfri kroppsdel here". Och inte ens då biter hon hårt. Så det så.
Jag tror för övrigt att den andra Malva, bit-Malva, bets för att hon ville bli arg på en hund bakom, men blev stoppad av sin ägare så då bet hon i henne istället. Så sa i alla fall Anna, som såg det lite bättre än mig (jag hörde bara arga små ljud, och flyttade lite diskret min hund åt hållet där inga ljud hördes...).
Jag tycker dock fortfarande inte att det är okej att en hund gör så, om det inte är i någon form av väldigt pressad situation. Vilket en utställningsring inte är. Så.
Som tröst för att vi inte fick med oss någon blaffig rosett hem att skryta med gick jag och Malva och tröstköpte hundgodis. Hon har nu två påsar asbra-och-nyttiga-och-utan-tillsatser-hundkex från James Wellbeloved, och en påse Snack Meat Sandwich (visst låter det tufft?) som ser sjukt goda ut, från Profine. Och så har vi varit nära på att köpa en hel massa onödiga saker, men jag lyckades lägga band på mig.
Nu ska jag försöka sova bort min nackspärr. Eller äta glass. Jag har inte riktigt bestämt mig...
I alla fall. I söndags var vi på utställning. Ja, vi var faktiskt på utställning i lördags och fredags också, men i söndags deltog vi i spektaklet.
Den individuella bedömningen gick bra, även om jag måste säga att jag tyckte det var en väldigt snabb bedömning av domaren. Malva fick hoppa upp på bordet, bli klämd på lite grann, springa fram och tillbaka en gång och i samma veva som domaren bad oss springa ett varv runt efter det så riktade han uppmärksamheten mot nästa hund. Men, han kanske inte behövde så mycket tid, han visste väl vad han tittade efter. Vi fick i alla fall ett Excellent, vilket var mitt lilla mål för dagen, och följande kritik:
"Very feminin, 18 months. Needs to fulfill in maturity. Correct head with typical coloured and formed eyes. Scissor bite. Slightly low tail set."
Med andra ord: Malva ser ut som en tjej, vilket ju passar bra eftersom hon är just det, men en något omogen sån. Och, hon har fint huvud men svansen har trillat lite för långt ner (hon hade alltså inte svansen mellan benen, utan den sitter fast för långt ner på rumpan, så att säga).
För övrigt insåg jag just att jag ljög lite för domaren, Malva blev ju faktiskt 19 månader, samma dag och allt. Hoppsan.
I konkurrensklassen var vi dock inte så populära, och blev oplacerade som femma av fem deltagande tikar. Vilket inte gör mig särskilt mycket, förutom att jag stör mig lite på att vi fick sämre placering än hunden som bet sin ägare inne i ringen (något jag trodde skulle räknas som "oacceptabelt beteende").
Sorgligt nog hette denna hund också Malva, fast kom från en annan kennel. Vilket bland annat ledde till att någon frågade om min hund var Malva (jo, det var hon ju), och en tjej då förklarade för mig att min hund bet mig. Svaret är nej, snorunge, min hund har bättre vett än så, hade jag kunnat säga, men jag uteslöt snorunge-delen och talade om att det var hunden bredvid, den andra Malva, den icke-monstriga, mindre glada och inte lika söta Malva som hade bitit sin ägare (bedömningen om gladhet och söthet utfördes av mig, som själv-auktoriserad domare).
Därefter började jag fundera över varför hon släppte fram sin hund till min (de båda busade omkring under tiden), om hon nu trodde att hon var aggressiv på nåt vis. Och när jag hade funderat på det började jag fundera på om det var fler som trodde att det var MIN Malva som bets, och vilka åtgärder jag i så fall skulle behöva ta för att hämnas och rättfärdiga MIN Malvas namn.
Så, så att alla som någonsin besöker denna blogg vet:
Min hund biter ICKE i folk.
Om hon nu inte har fått tillåtelse, alltså. Typ "här, varsågod, kampa med min hand/näsa/insert valfri kroppsdel here". Och inte ens då biter hon hårt. Så det så.
Jag tror för övrigt att den andra Malva, bit-Malva, bets för att hon ville bli arg på en hund bakom, men blev stoppad av sin ägare så då bet hon i henne istället. Så sa i alla fall Anna, som såg det lite bättre än mig (jag hörde bara arga små ljud, och flyttade lite diskret min hund åt hållet där inga ljud hördes...).
Jag tycker dock fortfarande inte att det är okej att en hund gör så, om det inte är i någon form av väldigt pressad situation. Vilket en utställningsring inte är. Så.
Som tröst för att vi inte fick med oss någon blaffig rosett hem att skryta med gick jag och Malva och tröstköpte hundgodis. Hon har nu två påsar asbra-och-nyttiga-och-utan-tillsatser-hundkex från James Wellbeloved, och en påse Snack Meat Sandwich (visst låter det tufft?) som ser sjukt goda ut, från Profine. Och så har vi varit nära på att köpa en hel massa onödiga saker, men jag lyckades lägga band på mig.
Nu ska jag försöka sova bort min nackspärr. Eller äta glass. Jag har inte riktigt bestämt mig...
Fast jag borde gå och lägga mig
....så sitter jag här och gör en massa jätteonödiga saker som jag inte alls borde göra, och om jag borde göra nåt så skulle det ju varit sånt som faktiskt behöver göras, för jag har en del sånt. Som ska göras, alltså.
MEN!
Har DU nånsin undrat hur en jättearg och aggressiv kooikervarg med alla möjliga fel på sig låter när man retar den i soffan? Klart du har! Här är svaret:
Näe, det har var kanske inte så himla informativt inlägg. Fast å andra sidan så kan jag nog konstatera att informativa och samhällnyttiga blogginlägg inte riktigt är min grej. Inte min kopp te, som någon annan kanske skulle säga.
MEN!
Har DU nånsin undrat hur en jättearg och aggressiv kooikervarg med alla möjliga fel på sig låter när man retar den i soffan? Klart du har! Här är svaret:
Näe, det har var kanske inte så himla informativt inlägg. Fast å andra sidan så kan jag nog konstatera att informativa och samhällnyttiga blogginlägg inte riktigt är min grej. Inte min kopp te, som någon annan kanske skulle säga.
Moovie star, movie staaar..
Jaha. Nu är det november. Vinter. Yay.
Anyway, jag har nådigt beslutat mig för att visa upp filmen från Malvas lydnadstävling. Intressant, inspiration, avskräckande exempel - det får ni avgöra själva. Här har ni det, komplett med coola texteffekter innan varje moment. Och ja, min hund kanske är lite liten för att det ska synas bra på film med det avståndet, men hon har inga planer på att växa. Så det får ni leva med!
I helgen är det internationell utställning i Växjö, ca 150 m från mitt hus. På söndag ska alltså jag och fröken kooiker ta oss an struttandet i vänstervarv igen, och det blir det första officiella utställningsresultatet. På lördag ska jag släpa med mig mr Karlsson för att spana in ras för en eventuell framtida nykomling, och på fredag blir det förhoppningsvis antingen utställningsdejt med Sanna eller agilitydejt med Anna. Eller allra helst, båda!
Inför helgen har jag 1. påbörjat en massiv kooikerrengöring, genom att reda ut allt öronhår och borsta bort päls nog för att göra mig en vinterjacka (fast såhär i efterhand kanske hon borde ha så mycket päls som möjligt på sig på utställning...). Jag har också gnuggat frenetiskt med Bamsetandborsten samt klippt klor i mängder. I slutet på veckan planerar jag även att få till ett hundbad, vilket säkert kommer bli väldigt... eh, uppskattat.
Jag har också 2. försökt träna in ett stiligt uppställande a'la proffshandler, i tron att om min hund vet precis vart hon ska ställa fötterna för att se snyggast ut, så behöver inte jag bekymra mig över det framför domaren. Problemet här ligger ju då i att jag inte vet var fötterna ska vara, och därför inte kan lära Malva det. Dessutom tycker Malva att det är en alldeles underbart urtråkig övning att bara stå stilla och vifta på svansen, och inte ens få försöka erbjuda andra tricks som är roligare att utföra.
Så, vi övar på att stå stilla och se glada ut, och så hoppas vi att det är allt som krävs för att bli champion.
Anyway, jag har nådigt beslutat mig för att visa upp filmen från Malvas lydnadstävling. Intressant, inspiration, avskräckande exempel - det får ni avgöra själva. Här har ni det, komplett med coola texteffekter innan varje moment. Och ja, min hund kanske är lite liten för att det ska synas bra på film med det avståndet, men hon har inga planer på att växa. Så det får ni leva med!
I helgen är det internationell utställning i Växjö, ca 150 m från mitt hus. På söndag ska alltså jag och fröken kooiker ta oss an struttandet i vänstervarv igen, och det blir det första officiella utställningsresultatet. På lördag ska jag släpa med mig mr Karlsson för att spana in ras för en eventuell framtida nykomling, och på fredag blir det förhoppningsvis antingen utställningsdejt med Sanna eller agilitydejt med Anna. Eller allra helst, båda!
Inför helgen har jag 1. påbörjat en massiv kooikerrengöring, genom att reda ut allt öronhår och borsta bort päls nog för att göra mig en vinterjacka (fast såhär i efterhand kanske hon borde ha så mycket päls som möjligt på sig på utställning...). Jag har också gnuggat frenetiskt med Bamsetandborsten samt klippt klor i mängder. I slutet på veckan planerar jag även att få till ett hundbad, vilket säkert kommer bli väldigt... eh, uppskattat.
Jag har också 2. försökt träna in ett stiligt uppställande a'la proffshandler, i tron att om min hund vet precis vart hon ska ställa fötterna för att se snyggast ut, så behöver inte jag bekymra mig över det framför domaren. Problemet här ligger ju då i att jag inte vet var fötterna ska vara, och därför inte kan lära Malva det. Dessutom tycker Malva att det är en alldeles underbart urtråkig övning att bara stå stilla och vifta på svansen, och inte ens få försöka erbjuda andra tricks som är roligare att utföra.
Så, vi övar på att stå stilla och se glada ut, och så hoppas vi att det är allt som krävs för att bli champion.
A clean house is a sign of a wasted life
Det är ju tur att jag är duktig på att cykla. Så duktig att jag missar trottoarkanten och välter och kastar mobiler och nycklar och alla möjliga grejer omkring mig. Och det är tur att det finns snälla människor (som klarar att cykla upp på trottoarer) som vrålar "HUR GICK DET???" och förklarar att när man cyklar omkull så undrar man bara om någon såg en (strax efter 4 en torsdag längs en väg många tar hem från jobbet är det rätt stor risk, faktiskt), men det gäller att komma FÖRBI det och känna efter om man är skadad eller har ont och hur gick det EGENTLIGEN?
Detta hände igår, ca 80 meter innan infarten till mitt hus. Ganska klantigt. Och nej, jag är inte skadad eller död eller överkörd på grund av detta.
Idag, har min lilla mor varit och hälsat på och tillsammans med en vän till henne har vi varit och shoppat lite och jag har mest köpt en massa saker som jag egentligen inte behövde. Men det gör inget, för om man köper en nödvändig sak (jeans) så får man köpa.... minst tre onödiga saker. Minst.
Jag har också varit på jobbet, där någon kom och lämnade in en bilnyckel (och någon annan typ husnyckel), men ingen kom och efterlyste en bilnyckel. Och när jag gick hem fanns ingen bil på parkeringen på den sidan där nyckeln hade hittats, vilket innebär att antingen står det en bil på andra sidan vars ägare har gått igenom hela köpcentret, ut på andra sidan, tappat nyckeln och gått tillbaka igen. Och typ, tjuvkopplat sin egen bil. Eller tagit bussen. (Mystery, mystery)
Specialdetektiv Anna Widerberg ska ta tag i saken i helgen och göra en avancerad utredning. Eller lämna in nyckeln till polisen eller nåt, om nu ingen vill ha den.
Lilla kooiker har nog inte varit särskilt nöjd med den ganska tråkiga dagen för hennes del, det visade hon nyss genom en ganska uppenbar vink. Malva lade sig ner vid soffan och krafsade och gjorde konstiga ljud som hon brukar göra när ett ben eller någon leksak har hamnat därunder. När jag, vänlig som jag är, lade mig bredvid för att rafsa fram vad det nu var som var så roligt därunder fick jag bara fram lite plast och en klicker, varpå fröken kooiker sätter sig och tittar väldigt menande på klickern. Väldigt menande. Det var bara att gräva fram lite godis och köra ett klickerpass, för att blidka damen.
Nu står hon och nosar på en kasse med tv-spel och grejer som mamma kom upp med, och viftar glatt på svansen som för att hälsa den välkommen till vårt lilla hem.
Rubriken är för övrigt mitt nya motto, som jag stal från en humorbild någon hade lagt upp på ansiktsboken innan.
Detta hände igår, ca 80 meter innan infarten till mitt hus. Ganska klantigt. Och nej, jag är inte skadad eller död eller överkörd på grund av detta.
Idag, har min lilla mor varit och hälsat på och tillsammans med en vän till henne har vi varit och shoppat lite och jag har mest köpt en massa saker som jag egentligen inte behövde. Men det gör inget, för om man köper en nödvändig sak (jeans) så får man köpa.... minst tre onödiga saker. Minst.
Jag har också varit på jobbet, där någon kom och lämnade in en bilnyckel (och någon annan typ husnyckel), men ingen kom och efterlyste en bilnyckel. Och när jag gick hem fanns ingen bil på parkeringen på den sidan där nyckeln hade hittats, vilket innebär att antingen står det en bil på andra sidan vars ägare har gått igenom hela köpcentret, ut på andra sidan, tappat nyckeln och gått tillbaka igen. Och typ, tjuvkopplat sin egen bil. Eller tagit bussen. (Mystery, mystery)
Specialdetektiv Anna Widerberg ska ta tag i saken i helgen och göra en avancerad utredning. Eller lämna in nyckeln till polisen eller nåt, om nu ingen vill ha den.
Lilla kooiker har nog inte varit särskilt nöjd med den ganska tråkiga dagen för hennes del, det visade hon nyss genom en ganska uppenbar vink. Malva lade sig ner vid soffan och krafsade och gjorde konstiga ljud som hon brukar göra när ett ben eller någon leksak har hamnat därunder. När jag, vänlig som jag är, lade mig bredvid för att rafsa fram vad det nu var som var så roligt därunder fick jag bara fram lite plast och en klicker, varpå fröken kooiker sätter sig och tittar väldigt menande på klickern. Väldigt menande. Det var bara att gräva fram lite godis och köra ett klickerpass, för att blidka damen.
Nu står hon och nosar på en kasse med tv-spel och grejer som mamma kom upp med, och viftar glatt på svansen som för att hälsa den välkommen till vårt lilla hem.
Rubriken är för övrigt mitt nya motto, som jag stal från en humorbild någon hade lagt upp på ansiktsboken innan.
Not the first, or the last, but possibly the prettiest!
Japp, idag har vi varit på lydnadstävling! Det gick bra och dåligt, lite av varje. Fast överlag ganska bra.
Först ut var platsliggning, vilket var det jag var mest nervös över. Ganska i onödan, visade det sig då både fröken Schmalva och de andra hundarna stannade på sin plats hela tiden. Jag insåg under momentets gång att jag har rätt kass avståndsbedömning och har övat på alldeles för kort avstånd, men det spelade tydligen inte Malva någon roll. Hon ägnade två minuter åt att filosofera över livet och kolla in konkurrensen, jag ägnade två minuter åt långa, djupa andetag och att tvinga undan diverse panik och ångest, och det slutade med full pott på 10 poäng.
Tandvisningen genomfördes lite... speciellt, genom att Malva gav ifrån sig ett "boff!" och kastade sig fram till domaren och tyckte att det var ju skitkul att hon kom och hälsade på, men någonstans i skuttandet lyckades tydligen domarstackarn få tag i någon läpp att lyfta på, och även här fick vi en 10:a.
Så blev det en stunds väntan, och så var det dags för resten av programmet. Utanför planen värmde vi upp lite och jag tyckte att vi hade rätt bra kontakt, meeeen väl inne och uppställda för linförighet försvann det. Så efter att ha nosat sig igenom linförigheten, mest struntat i matte och fått ett litet, litet knasryck under språngmarschen fick vi en 5:a (inte nolla i alla fall!) och jag började fundera på hur detta skulle gå. Men så tog vi av kopplet, och Malva blev plötsligt sitt vanliga lyhörda jag...
Moment nummer fyra var läggande under gång, och som för det mesta så lade sig fröken glatt. Dessvärre gjorde jag dubbelkommando (tror att jag saktade ner farten och möjligen viftade till lite med handen också), och det var liiiite för svårt att hålla nosen uppe när man nu var så nära marken. Detta resulterade i en 7:a i betyg.
Inkallandet började med att lilla trams återigen hade svårt att hålla nosen från backen, och sniffade lite på gräset medan matte hade ryggen mot. Hon kom dock som en liten oljad vessla, men missbedömde lite på ingången (på filmen ser det ut som om hon halkar och helt enkelt glider vidare...) så det blev en lite lång sväng runt, och poängen 9.
Dags för ställandet, vilket brukar vara lite svajigt ibland. Idag gjorde jag rejält dubbelkommando - handtecken, tänkte inte ens på det i min koncentration, EHUM dags att låta andra kolla när man tränar ibland kanske?. Dessutom blev det en liten nos här också och så flyttade hon sig ett par steg på min tillbakaväg (mitt eget fel, har givit belöning precis där lite för ofta sista tiden). Poängen här blev en 6:a.
Apportering, där Malva i själva verket alltid var ett halvt steg före tävlingsledaren - När jag höll fram apporten såg jag att Malva var sugen på att sno den från mig, när jag fick kommendera hade hon i princip redan börjat gapa osv, men eftersom tävlingsledaren faktiskt hann säga sitt innan så fick vi en 10:a här.
Slutligen var det så hopp, och förutom att Malva fick ett hysteriskt klianfall precis när vi hade ställt upp oss (har jag inte sagt att det är kliattacker som kommer förstöra vår tävlingskarriär?), så hoppade hon snällt. På ingången hamnade hon lite långt ifrån mig, något jag redan hade räknat med skulle hända (vi får nog träna på det där med att bedöma avstånd och hastighet), och vi fick 9 poäng.
Helheten fick vi 7,5 på, jag var lite (eh, okej, mycket) spänd och glömde mig ibland, tog t.ex. i Malvas halsband någon gång mellan momenten för att hon inte skulle flyta iväg medan jag lyssnade på vad vi skulle göra näst. Men jag fick lite tips att tänka på till nästa gång, och några snälla kommentarer om både lilla monster och oss som ekipage.
Så, för att sammanfatta det hela:
Platsläggande: 10 p
Tandvisning: 10 p
Linförighet: 5 p
Läggande: 7 p
Inkallande: 9 p
Ställande: 6 p
Apportering: 10 p
Hopp över hinder: 9 p
Helhetsintryck: 7,5 p
Totalt: 154,5 poäng vilket gav ett andrapris (förstapris = uppflyttingspoäng är över 160 poäng). Placeringen blev 6:a av 13 startande.
Jag hade Annapanna med mig som moraliskt stöd och även filmare, och när jag har kollat igenom filmen och sett hur illa/bra det ser ut så kanske jag beslutar mig för att lägga upp den här. Den som lever får se!
Nu borde jag verkligen gå och duscha, eftersom jag ska ut och äta med jobbfolket ikväll. Malva får inte följa med, men hon firar genom att ligga på en soffkudde och se överlägsen ut med en tuggpinne i munnen. Hon har även fått lite belöning i form av sitt nya favoritgodis, nämligen chips. Hon är väldigt hälsomedveten, min hund...
Först ut var platsliggning, vilket var det jag var mest nervös över. Ganska i onödan, visade det sig då både fröken Schmalva och de andra hundarna stannade på sin plats hela tiden. Jag insåg under momentets gång att jag har rätt kass avståndsbedömning och har övat på alldeles för kort avstånd, men det spelade tydligen inte Malva någon roll. Hon ägnade två minuter åt att filosofera över livet och kolla in konkurrensen, jag ägnade två minuter åt långa, djupa andetag och att tvinga undan diverse panik och ångest, och det slutade med full pott på 10 poäng.
Tandvisningen genomfördes lite... speciellt, genom att Malva gav ifrån sig ett "boff!" och kastade sig fram till domaren och tyckte att det var ju skitkul att hon kom och hälsade på, men någonstans i skuttandet lyckades tydligen domarstackarn få tag i någon läpp att lyfta på, och även här fick vi en 10:a.
Så blev det en stunds väntan, och så var det dags för resten av programmet. Utanför planen värmde vi upp lite och jag tyckte att vi hade rätt bra kontakt, meeeen väl inne och uppställda för linförighet försvann det. Så efter att ha nosat sig igenom linförigheten, mest struntat i matte och fått ett litet, litet knasryck under språngmarschen fick vi en 5:a (inte nolla i alla fall!) och jag började fundera på hur detta skulle gå. Men så tog vi av kopplet, och Malva blev plötsligt sitt vanliga lyhörda jag...
Moment nummer fyra var läggande under gång, och som för det mesta så lade sig fröken glatt. Dessvärre gjorde jag dubbelkommando (tror att jag saktade ner farten och möjligen viftade till lite med handen också), och det var liiiite för svårt att hålla nosen uppe när man nu var så nära marken. Detta resulterade i en 7:a i betyg.
Inkallandet började med att lilla trams återigen hade svårt att hålla nosen från backen, och sniffade lite på gräset medan matte hade ryggen mot. Hon kom dock som en liten oljad vessla, men missbedömde lite på ingången (på filmen ser det ut som om hon halkar och helt enkelt glider vidare...) så det blev en lite lång sväng runt, och poängen 9.
Dags för ställandet, vilket brukar vara lite svajigt ibland. Idag gjorde jag rejält dubbelkommando - handtecken, tänkte inte ens på det i min koncentration, EHUM dags att låta andra kolla när man tränar ibland kanske?. Dessutom blev det en liten nos här också och så flyttade hon sig ett par steg på min tillbakaväg (mitt eget fel, har givit belöning precis där lite för ofta sista tiden). Poängen här blev en 6:a.
Apportering, där Malva i själva verket alltid var ett halvt steg före tävlingsledaren - När jag höll fram apporten såg jag att Malva var sugen på att sno den från mig, när jag fick kommendera hade hon i princip redan börjat gapa osv, men eftersom tävlingsledaren faktiskt hann säga sitt innan så fick vi en 10:a här.
Slutligen var det så hopp, och förutom att Malva fick ett hysteriskt klianfall precis när vi hade ställt upp oss (har jag inte sagt att det är kliattacker som kommer förstöra vår tävlingskarriär?), så hoppade hon snällt. På ingången hamnade hon lite långt ifrån mig, något jag redan hade räknat med skulle hända (vi får nog träna på det där med att bedöma avstånd och hastighet), och vi fick 9 poäng.
Helheten fick vi 7,5 på, jag var lite (eh, okej, mycket) spänd och glömde mig ibland, tog t.ex. i Malvas halsband någon gång mellan momenten för att hon inte skulle flyta iväg medan jag lyssnade på vad vi skulle göra näst. Men jag fick lite tips att tänka på till nästa gång, och några snälla kommentarer om både lilla monster och oss som ekipage.
Så, för att sammanfatta det hela:
Platsläggande: 10 p
Tandvisning: 10 p
Linförighet: 5 p
Läggande: 7 p
Inkallande: 9 p
Ställande: 6 p
Apportering: 10 p
Hopp över hinder: 9 p
Helhetsintryck: 7,5 p
Totalt: 154,5 poäng vilket gav ett andrapris (förstapris = uppflyttingspoäng är över 160 poäng). Placeringen blev 6:a av 13 startande.
Jag hade Annapanna med mig som moraliskt stöd och även filmare, och när jag har kollat igenom filmen och sett hur illa/bra det ser ut så kanske jag beslutar mig för att lägga upp den här. Den som lever får se!
Nu borde jag verkligen gå och duscha, eftersom jag ska ut och äta med jobbfolket ikväll. Malva får inte följa med, men hon firar genom att ligga på en soffkudde och se överlägsen ut med en tuggpinne i munnen. Hon har även fått lite belöning i form av sitt nya favoritgodis, nämligen chips. Hon är väldigt hälsomedveten, min hund...
Åh!
Varför måste alla planera in allting samtidigt?
Och ÅH! nr två - varför är jag inte asrik och kan ägna all tid åt att åka runt på kurser och grejer och därmed bli världsbäst?
På lördag är det dags för Den Stora Tävlingsdebuten. Idag är det torsdag, och jag har panik. Dessutom börjar jag misstänka att jag har tragglat för mycket med fröken kooiker - som inte uppskattar att bli tragglad med utan kräver omväxlande och uppfinningsrik träning värdig en kooiker, och därför har börjat bli rätt ofokuserad på favoritmomentet (nja) linförigheten. Därför kör vi nu korta korta pass med massor av lek och bus och bara liiite forgående däremellan, och så får fröken en vilodag imorgon så hoppas jag att hon kan nedlåta sig till att strutta runt en runda på lördag.
Jag försökte peppa mig själv genom en sån där övning där man tänker ut vad som är det värsta som kan hända, och sen intalar sig att det inte är så farligt om det skulle inträffa. Fast jag tror att jag har lite för mycket fantasi för att det ska fungera riktigt:
Det värsta som kan hända är att Malva reser sig upp under platsliggningen. Och går fram till hunden bredvid, som baserat på deltagarlistan i PM:et med stor sannolikhet kommer vara en schäfer, som kanske inte alls uppskattar att bli störd under platsliggningen och därför äter upp Malva. Till följd av det blir hussen till schäfern jättearg för att vi inte bara förstörde deras platsliggning utan dessutom gjorde hans hund känd som en mördarmaskin som äter småhundar vilket gör att ingen vill träna med honom mer så han kommer aldrig komma längre än till klass 1 och till råga på allt måste han ersätta min uppätna hund eftersom det strikta hundägaransvaret fortfarande gäller. Husse kanske hämnas genom att elda upp mig eller kasta svavelsyra i mina ögon eller anmäla mig till disciplinnämnden så att de stänger av mig från tävlingar för all framtid och jag blir portad från brukshundsklubben och de sätter upp varningslappar för mig och Schäferklubben sätter ett pris på mitt huvud. OCH dessutom blev hans hund magsjuk av att äta Malva så jag måste ersätta veterinärkostnaderna för det och så står jag plötsligt där utan hund, utan pengar och hatad av alla, och kunde inte ens genomföra hela tävlingen.
.....Det är väl inte så farligt, eller?
I alla fall. Idag har Malva varit först lydig, sen olydig. Först släppte jag henne på morgonkissrundan, och hon for iväg som en skållad iller med ett glatt litet gläfs. Tydligen hade jag missat att jag det stod en katt en liten bit bort. Men eftersom min hund är så duktig och väluppfostrad och sånt, så kunde jag ropa bort henne och knata vidare utan att katten behövde värja sig från glada lekinviter och påhopp från Malva. Frid och fröjd, vi gick vidare och sneddade över en stor gräsplan när Malva plötsligt for iväg igen. Dålig och ouppfostrad och sånt som hon är lyssnade hon inte det allra minsta på inkallning den här gången utan sprang glatt bort till några tjejer som stod på gångvägen med en barnvagn och en liten unge. Jag fick istället följa efter, ursäkta mig, och hämta fröken kooiker som var i glad färd med att hälsa på den lilla killen, som turligt nog inte verkade vara rädd (positivt var i alla fall att Malva inte blev rädd när han försökte klappa henne, vilket hon annars ofta blir med just barn).
Det visade sig att ungen som satt i barnvagnen hade fått samma namn som den olydiga lilla Malvahunden som nu verkade ha lust att klättra upp i vagnen, vilket framkallade en del skratt från sällskapet. Kanske var det därför Malva (hunden) kände sig så dragen till just dessa barn och rymde från mig....? Ingen vet, men Malva fick gå kopplad hem.
Idag åt jag frukost när klockan var närmare halv ett. Nej, det är inte för att jag är lat! Det är för att
1. I mr Karlssons hem är just nu det enda som finns att tillgå i frukostväg köttbullemackor. Och jag är inte tillräckligt förtjust i Mamma Scans köttbullar för att äta dem så ofta som två dagar i rad.
2. När jag skulle köra hem för att äta frukost så RÅKADE jag svänga av mot brukshundsklubben istället. Och sen RÅKADE jag halka ner på agilityplanen istället för att träna lydnad. Vilket var bra, för Malva var skittaggad på agility nu när vi inte har gjort det på jättelänge så jag hade inte en chans att hänga med.
Jag har bestämt mig för att ta tag i agilityn igen så snart den här tävlingshistorien är klar, och då köra ett tag med bara väldigt lätta och raka kombinationer för att få upp den där farten som Malva hade i början men som liksom försvann efterhand som vi testade svårare saker. Malva verkar helt enkelt inte dela min glädje för det invecklade och krångliga, utan vill bara springa fort, göra lätta saker, och springa fort.
Och ÅH! nr två - varför är jag inte asrik och kan ägna all tid åt att åka runt på kurser och grejer och därmed bli världsbäst?
På lördag är det dags för Den Stora Tävlingsdebuten. Idag är det torsdag, och jag har panik. Dessutom börjar jag misstänka att jag har tragglat för mycket med fröken kooiker - som inte uppskattar att bli tragglad med utan kräver omväxlande och uppfinningsrik träning värdig en kooiker, och därför har börjat bli rätt ofokuserad på favoritmomentet (nja) linförigheten. Därför kör vi nu korta korta pass med massor av lek och bus och bara liiite forgående däremellan, och så får fröken en vilodag imorgon så hoppas jag att hon kan nedlåta sig till att strutta runt en runda på lördag.
Jag försökte peppa mig själv genom en sån där övning där man tänker ut vad som är det värsta som kan hända, och sen intalar sig att det inte är så farligt om det skulle inträffa. Fast jag tror att jag har lite för mycket fantasi för att det ska fungera riktigt:
Det värsta som kan hända är att Malva reser sig upp under platsliggningen. Och går fram till hunden bredvid, som baserat på deltagarlistan i PM:et med stor sannolikhet kommer vara en schäfer, som kanske inte alls uppskattar att bli störd under platsliggningen och därför äter upp Malva. Till följd av det blir hussen till schäfern jättearg för att vi inte bara förstörde deras platsliggning utan dessutom gjorde hans hund känd som en mördarmaskin som äter småhundar vilket gör att ingen vill träna med honom mer så han kommer aldrig komma längre än till klass 1 och till råga på allt måste han ersätta min uppätna hund eftersom det strikta hundägaransvaret fortfarande gäller. Husse kanske hämnas genom att elda upp mig eller kasta svavelsyra i mina ögon eller anmäla mig till disciplinnämnden så att de stänger av mig från tävlingar för all framtid och jag blir portad från brukshundsklubben och de sätter upp varningslappar för mig och Schäferklubben sätter ett pris på mitt huvud. OCH dessutom blev hans hund magsjuk av att äta Malva så jag måste ersätta veterinärkostnaderna för det och så står jag plötsligt där utan hund, utan pengar och hatad av alla, och kunde inte ens genomföra hela tävlingen.
.....Det är väl inte så farligt, eller?
I alla fall. Idag har Malva varit först lydig, sen olydig. Först släppte jag henne på morgonkissrundan, och hon for iväg som en skållad iller med ett glatt litet gläfs. Tydligen hade jag missat att jag det stod en katt en liten bit bort. Men eftersom min hund är så duktig och väluppfostrad och sånt, så kunde jag ropa bort henne och knata vidare utan att katten behövde värja sig från glada lekinviter och påhopp från Malva. Frid och fröjd, vi gick vidare och sneddade över en stor gräsplan när Malva plötsligt for iväg igen. Dålig och ouppfostrad och sånt som hon är lyssnade hon inte det allra minsta på inkallning den här gången utan sprang glatt bort till några tjejer som stod på gångvägen med en barnvagn och en liten unge. Jag fick istället följa efter, ursäkta mig, och hämta fröken kooiker som var i glad färd med att hälsa på den lilla killen, som turligt nog inte verkade vara rädd (positivt var i alla fall att Malva inte blev rädd när han försökte klappa henne, vilket hon annars ofta blir med just barn).
Det visade sig att ungen som satt i barnvagnen hade fått samma namn som den olydiga lilla Malvahunden som nu verkade ha lust att klättra upp i vagnen, vilket framkallade en del skratt från sällskapet. Kanske var det därför Malva (hunden) kände sig så dragen till just dessa barn och rymde från mig....? Ingen vet, men Malva fick gå kopplad hem.
Idag åt jag frukost när klockan var närmare halv ett. Nej, det är inte för att jag är lat! Det är för att
1. I mr Karlssons hem är just nu det enda som finns att tillgå i frukostväg köttbullemackor. Och jag är inte tillräckligt förtjust i Mamma Scans köttbullar för att äta dem så ofta som två dagar i rad.
2. När jag skulle köra hem för att äta frukost så RÅKADE jag svänga av mot brukshundsklubben istället. Och sen RÅKADE jag halka ner på agilityplanen istället för att träna lydnad. Vilket var bra, för Malva var skittaggad på agility nu när vi inte har gjort det på jättelänge så jag hade inte en chans att hänga med.
Jag har bestämt mig för att ta tag i agilityn igen så snart den här tävlingshistorien är klar, och då köra ett tag med bara väldigt lätta och raka kombinationer för att få upp den där farten som Malva hade i början men som liksom försvann efterhand som vi testade svårare saker. Malva verkar helt enkelt inte dela min glädje för det invecklade och krångliga, utan vill bara springa fort, göra lätta saker, och springa fort.
And it goes like this:
Vi är duktiga.
I söndags var vi hos Sannamås. Malva lekte med Whin och Rut och Thia, och Whin var ledsen för att tikarna löpte och han inte varken fick eller fattade hur han skulle para dem.
Vi fick också till ett par riktigt seriösa lydnadspass, gick igenom hela programmet och kommenderade runt varandra på Sannas gräsmatta.
Jag kom också fram till det ultimata receptet för att få Malva taggad på agility. Hon blev nämligen alldeles galen när jag försökte göra en liten hoppövning med Rutstrut, och var plötsligt väldigt mån om att visa hur duktig och snabb hon var på att utföra samma övning. Slutsats: jag behöver fler hundar.
I söndags var vi hos Sannamås. Malva lekte med Whin och Rut och Thia, och Whin var ledsen för att tikarna löpte och han inte varken fick eller fattade hur han skulle para dem.
Vi fick också till ett par riktigt seriösa lydnadspass, gick igenom hela programmet och kommenderade runt varandra på Sannas gräsmatta.
Jag kom också fram till det ultimata receptet för att få Malva taggad på agility. Hon blev nämligen alldeles galen när jag försökte göra en liten hoppövning med Rutstrut, och var plötsligt väldigt mån om att visa hur duktig och snabb hon var på att utföra samma övning. Slutsats: jag behöver fler hundar.
Hur man får sin hund att apportera metallföremål: låt den slicka rent en folieform.
Idag har jag först varit på jobbet, där båda cheferna för en gångs skull var glada. Den ena för att han faktiskt är glad ibland, och den andra för att hon hade tagit sitt körkort. Resultat: fika, och att den första chefen förklarade hur han hade varit utomlands och ätit väldigt mycket av något han inte insåg var kanel förrän han stoppade in en rejäl mängd i käften, och därför hatar kanelbullar. Sen kom en tramsig elektriker vilket ledde till att den andra chefen blev lite mindre glad för att hon inte insåg att vi använde oss av avancerad multitasking för att kunna jobba och diskutera samtidigt.
Efter detta var jag återigen duktig och begav mig till das brukshundsklubb för ännu en omgång hårdträning. Vi tränade till exempel platsliggning med en springer spaniel, som det visade sig också skulle tävla med oss (och som verkade ligga ett par månader längre fram i träningen...), vilket gick över förväntan. I gengäld gick läggandet under gång sämre än vanligt, och jag är nu livrädd för att Malvas kasta-sig-ner-på-marken-som-om-man-vore-under-flyganfall-beteende ska försvinna, för jag har ingen aning om hur jag i så fall skulle träna tillbaka det. I alla fall kan jag nu konstatera att vi behöver öva mer på följande:
- Stående. Jag kommer gång på gång på mig själv med att vifta lite på fingret när jag säger kommandot, vilket är väldigt onödigt och dessutom lär hundkräket att inte stanna förrän jag viftar.
- Platsliggning, med störning och på längre avstånd. Här kommer Malvas extremt korta attentionspan fram, och om det exempelvis skulle komma ett bi, eller om någon rör sig, eller om något får henne att släppa mig med blicken så glömmer hon liksom bort vad hon höll på med och kan börja kräla omkring, nosa i marken eller flänga omkring som en besatt med huvudet för att försöka hålla koll på hela himlen samtidigt.
- Linförighet. Se ovanstående beskrivning av attention span.
- Tandvisning, för det glömde jag be matten till spanieln att göra och jag har varit alldeles för dålig på att träna på det. Nu när jag har en liten hund inser jag att det inte är särskilt självklart att en främmande människa som böjer sig över en är en okej och trevlig upplevelse.
Annars är fröken faktiskt ganska okej. Eftersom min hund är så himla smart och duktig så har ihärdigt tränande på ingångar (=gå runt och sätta sig på vänster sida) gjort att både inkallning och hopp över hinder liksom bara funkar automatiskt. Visserligen är hon kvar på stadiet där man kan säga vad som helst, och om hon sitter mitt emot mig på en bit avstånd gör hon det vi brukar göra. Dvs, om jag säger "trattkantarell" eller "hårig apa", så tolkar min hund det som "hit" och utför en perfekt inkallning. Men det gör inte så mycket, just nu i alla fall.
För övrigt fyller Malva 18 månader idag, och är alltså officiellt tillräckligt gammal för att tävla agility. Till skillnad från Ayax så firade inte Malva det med att bli klubbmästare eller göra massa coola och bra grejer. Hon valde istället att fira genom att rulla sig i riktigt blöt och mysig lera på väg hem från lydnadsträning....
Efter detta var jag återigen duktig och begav mig till das brukshundsklubb för ännu en omgång hårdträning. Vi tränade till exempel platsliggning med en springer spaniel, som det visade sig också skulle tävla med oss (och som verkade ligga ett par månader längre fram i träningen...), vilket gick över förväntan. I gengäld gick läggandet under gång sämre än vanligt, och jag är nu livrädd för att Malvas kasta-sig-ner-på-marken-som-om-man-vore-under-flyganfall-beteende ska försvinna, för jag har ingen aning om hur jag i så fall skulle träna tillbaka det. I alla fall kan jag nu konstatera att vi behöver öva mer på följande:
- Stående. Jag kommer gång på gång på mig själv med att vifta lite på fingret när jag säger kommandot, vilket är väldigt onödigt och dessutom lär hundkräket att inte stanna förrän jag viftar.
- Platsliggning, med störning och på längre avstånd. Här kommer Malvas extremt korta attentionspan fram, och om det exempelvis skulle komma ett bi, eller om någon rör sig, eller om något får henne att släppa mig med blicken så glömmer hon liksom bort vad hon höll på med och kan börja kräla omkring, nosa i marken eller flänga omkring som en besatt med huvudet för att försöka hålla koll på hela himlen samtidigt.
- Linförighet. Se ovanstående beskrivning av attention span.
- Tandvisning, för det glömde jag be matten till spanieln att göra och jag har varit alldeles för dålig på att träna på det. Nu när jag har en liten hund inser jag att det inte är särskilt självklart att en främmande människa som böjer sig över en är en okej och trevlig upplevelse.
Annars är fröken faktiskt ganska okej. Eftersom min hund är så himla smart och duktig så har ihärdigt tränande på ingångar (=gå runt och sätta sig på vänster sida) gjort att både inkallning och hopp över hinder liksom bara funkar automatiskt. Visserligen är hon kvar på stadiet där man kan säga vad som helst, och om hon sitter mitt emot mig på en bit avstånd gör hon det vi brukar göra. Dvs, om jag säger "trattkantarell" eller "hårig apa", så tolkar min hund det som "hit" och utför en perfekt inkallning. Men det gör inte så mycket, just nu i alla fall.
Team Awesome, med löptikar bakom galler och icke löpande hundar framför galler.
(jag glömde ta en ordentlig gruppbild utomhus, så det fick bli denna där de så fint radade upp sig själva)
Och nej, Whin (till vänster) är faktiskt ingen hyena utan en border collie.
För övrigt fyller Malva 18 månader idag, och är alltså officiellt tillräckligt gammal för att tävla agility. Till skillnad från Ayax så firade inte Malva det med att bli klubbmästare eller göra massa coola och bra grejer. Hon valde istället att fira genom att rulla sig i riktigt blöt och mysig lera på väg hem från lydnadsträning....
