monstermalva

Varför måste alla planera in allting samtidigt?

Och ÅH! nr två - varför är jag inte asrik och kan ägna all tid åt att åka runt på kurser och grejer och därmed bli världsbäst?


På lördag är det dags för Den Stora Tävlingsdebuten. Idag är det torsdag, och jag har panik. Dessutom börjar jag misstänka att jag har tragglat för mycket med fröken kooiker - som inte uppskattar att bli tragglad med utan kräver omväxlande och uppfinningsrik träning värdig en kooiker, och därför har börjat bli rätt ofokuserad på favoritmomentet (nja) linförigheten. Därför kör vi nu korta korta pass med massor av lek och bus och bara liiite forgående däremellan, och så får fröken en vilodag imorgon så hoppas jag att hon kan nedlåta sig till att strutta runt en runda på lördag.
Jag försökte peppa mig själv genom en sån där övning där man tänker ut vad som är det värsta som kan hända, och sen intalar sig att det inte är så farligt om det skulle inträffa. Fast jag tror att jag har lite för mycket fantasi för att det ska fungera riktigt:

Det värsta som kan hända är att Malva reser sig upp under platsliggningen. Och går fram till hunden bredvid, som baserat på deltagarlistan i PM:et med stor sannolikhet kommer vara en schäfer, som kanske inte alls uppskattar att bli störd under platsliggningen och därför äter upp Malva. Till följd av det blir hussen till schäfern jättearg för att vi inte bara förstörde deras platsliggning utan dessutom gjorde hans hund känd som en mördarmaskin som äter småhundar vilket gör att ingen vill träna med honom mer så han kommer aldrig komma längre än till klass 1 och till råga på allt måste han ersätta min uppätna hund eftersom det strikta hundägaransvaret fortfarande gäller. Husse kanske hämnas genom att elda upp mig eller kasta svavelsyra i mina ögon eller anmäla mig till disciplinnämnden så att de stänger av mig från tävlingar för all framtid och jag blir portad från brukshundsklubben och de sätter upp varningslappar för mig och Schäferklubben sätter ett pris på mitt huvud. OCH dessutom blev hans hund magsjuk av att äta Malva så jag måste ersätta veterinärkostnaderna för det och så står jag plötsligt där utan hund, utan pengar och hatad av alla, och kunde inte ens genomföra hela tävlingen.
.....Det är väl inte så farligt, eller?


I alla fall. Idag har Malva varit först lydig, sen olydig. Först släppte jag henne på morgonkissrundan, och hon for iväg som en skållad iller med ett glatt litet gläfs. Tydligen hade jag missat att jag det stod en katt en liten bit bort. Men eftersom min hund är så duktig och väluppfostrad och sånt, så kunde jag ropa bort henne och knata vidare utan att katten behövde värja sig från glada lekinviter och påhopp från Malva. Frid och fröjd, vi gick vidare och sneddade över en stor gräsplan när Malva plötsligt for iväg igen. Dålig och ouppfostrad och sånt som hon är lyssnade hon inte det allra minsta på inkallning den här gången utan sprang glatt bort till några tjejer som stod på gångvägen med en barnvagn och en liten unge. Jag fick istället följa efter, ursäkta mig, och hämta fröken kooiker som var i glad färd med att hälsa på den lilla killen, som turligt nog inte verkade vara rädd (positivt var i alla fall att Malva inte blev rädd när han försökte klappa henne, vilket hon annars ofta blir med just barn).
Det visade sig att ungen som satt i barnvagnen hade fått samma namn som den olydiga lilla Malvahunden som nu verkade ha lust att klättra upp i vagnen, vilket framkallade en del skratt från sällskapet. Kanske var det därför Malva (hunden) kände sig så dragen till just dessa barn och rymde från mig....? Ingen vet, men Malva fick gå kopplad hem.

Såhär såg Malva ut förra veckan när vi tränade i regnet. Det är faktiskt inte så lätt att hålla ögonkontakt när man får vatten i ögonen hela tiden!


Idag åt jag frukost när klockan var närmare halv ett. Nej, det är inte för att jag är lat! Det är för att
1. I mr Karlssons hem är just nu det enda som finns att tillgå i frukostväg köttbullemackor. Och jag är inte tillräckligt förtjust i Mamma Scans köttbullar för att äta dem så ofta som två dagar i rad.
2. När jag skulle köra hem för att äta frukost så RÅKADE jag svänga av mot brukshundsklubben istället. Och sen RÅKADE jag halka ner på agilityplanen istället för att träna lydnad. Vilket var bra, för Malva var skittaggad på agility nu när vi inte har gjort det på jättelänge så jag hade inte en chans att hänga med.
Jag har bestämt mig för att ta tag i agilityn igen så snart den här tävlingshistorien är klar, och då köra ett tag med bara väldigt lätta och raka kombinationer för att få upp den där farten som Malva hade i början men som liksom försvann efterhand som vi testade svårare saker. Malva verkar helt enkelt inte dela min glädje för det invecklade och krångliga, utan vill bara springa fort, göra lätta saker, och springa fort.