monstermalva

Igårkväll var Malvamalva och jag och tävlade lydnad i Tingsryd. Och ja, med 177,5 poäng och klassvinst så får vi väl anse att fröken kooiker skötte sig alldeles utmärkt!

 

Som vanligt var det mina nerver som var frågan om de skulle eller inte skulle ställa till det. Jag tror dock att konceptet kvällstävling var en ganska bra idé, förutom att det var betydligt svalare så hade man hela dagen till att göra annat, lagomaktivera hund och slappna av som matte. Eftersom Malva har ägnat tiden medan jag hade Tilda i Umeå åt att gå på lydnadskurs med mamma, så momenten satt ju egentligen som de skulle. Så, iväg for vi till Tingsryds brukshundklubb, sprang omkring och hade panik en liten stund som sig bör, och lottades så till startnummer 2.

 

Först ut platsliggning, där Malva på vägen in på plan drabbades av en plötslig och mycket häftig förälskelse till golden retrievern som hade startnr 3.... Vi fick vår plats, medan Malva stirrade febrilt på herr golden. Vi satte hundarna ner, och Malva satte sig snett bort från mig så att hon kunde fortsätta stirra på herr golden. Vi kopplade loss, och Malva kändes som att hon var ungefär ett andetag ifrån att springa bort och bjuda uppp herr golden. Jag lyckades få fröken att kasta en blick på mig tillräckligt länge för att hon skulle uppfatta ett något sammanbitet "ligg", och lämnade henne med hoppet att hon i alla fall inte skulle bli rapporterad... Malva genomförde så två minuters platsliggande med huvudet sträckt så långt mot grannen som det någonsin var möjligt utan att välta ur liggpositionen. Men ja, eftersom hela platsen genomfördes i samma position så var uppenbarligen domaren nöjd, så vi fick 10 poäng på den!

 

Tandvisningen var inga större problem, lite hopp och skutt men sen satt fröken fint och fick ännu en 10-poängare.

 

Så var det dags för linförighet, och förutom att Malva var lite upptagen med att titta på tävlingsledaren istället för mig så hon missade starten, någon liten nos här och var och att jag råkade gå in i henne när jag svängde för snabbt i en vänstersväng, så knatade hon på rätt fint. Resultatet blev 7,5 poäng.

 

Läggande under gång, vilket min lilla mor passade på att filma där hon satt och hyperventilerade vid kanten (om någon undrar varifrån jag har fått mina tävlingsnerver så är det ganska uppenbart...). Som synes på den ganska pyttelilla videon, lade sig fröken lite långsammare än sin vanliga så fina störtdykning, och så är det ett ganska uppenbart dubbelkommando från min sida - vänder på huvudet gör jag trots att jag har tränat på att låta bli, och om man enbart studerar min vänstra arm ser man ganska exakt när liggkommandot kommer även utan ljud eller att titta på hunden... Men hellre ett extra dubbelkommando än en nolla, och vi fick ihop 7 poäng.

 

 

 

 

Inkallning stod på tur, och nu började lilla skrutten komma igång. Inget nosande medan jag gick iväg (jag stolpade iväg så fort jag vågade för att minimera tiden jag hade ryggen mot...), och full fart in med ett lite snett sättande som avslutning, vilket gav 9 poäng.

 

 

 

 

Ställandet gick också av bara farten, något extra steg fick vi avdrag för men inga andra konstigheter (inte ens dubbelkommando!), vilket gav 9 poäng även här.

 

 

 

 

Häpphäpp, vi blåste på med apporteringen, Malva tog den fint och satt och såg överlägsen ut i några sekunder, och förtjänade en 10-poängare.

 

 

 

Och slutligen gjorde fröken ett mycket fint avslut med hoppet, som även det kom på film:

 

 

Inte så värst mycket att kommentera, vi slutade på topp med 10 poäng!

 

Totalt, med helhetsintryck på 8,5 poäng, fick vi alltså ihop 177,5 poäng, vilket räckte till ett förstapris, en glaskaraff och att vi fick testa att stå högst upp på pallen!

 

 

Då är det "bara" att skrapa ihop ett förstapris till då....

Jaha! Då har vi varit hemma ett tag i blekinge igen. Malva och jag har återförenats och är anmälda till lydnadstävling nästa helg (som jag naturligtvis kan beskylla mor min för om det går dåligt, det är ju hon som har tränat henne nu....!). Det hade ju inte varit helt fel att lyckas peta ihop ett LP1 inom en hyfsad framtid, faktiskt.... Men den som lever får se!

 

Och Tilda, ja hon och jag fick ju ett stipendium från Goldenklubben i våras, som vi utnyttjade första helgen i juli på ett galet roligt apporteringsläger, där vi fick en hel massa nya tips och idéer och minst sagt har en del att träna på.

Mer om det blir det förhoppningsvis att läsa framöver.

 

 

Men! Sen gjorde jag ju något förskräckligt dumt och anmälde oss till ett working test (C-prov) för såna där små retrievers, som vi var iväg och härjade på i helgen. Eftersom vi behövde öva på störningar som typ att det står folk i skogen så tänkte jag att det kan väl vara en bra idé att åka på sånt och ta det som en tävlingsträning utan krav. Och i teorin, absolut.

Men som de flesta som känner mig nog kan intyga har jag en liten tendens att bli ganska nervös i tävlingssituationer och liknande. Så pass ganska nervös att jag utan problem kan få ytterst lydiga och välmotiverade hundar att glömma allt de vet i sin förvirran om vad i hela friden det är som har hänt med matte. Så det här med tävlingsträning gällde i allra högsta grad även för mig, ja troligen var det jag som behövde störningstränas mer än hundstackarn faktiskt.

 

I alla fall, iväg åkte vi till slut, den ljusgula hunden och jag och pappa, för att se vad det här med working test handlade om. 5 rutor med dummy-markeringar skulle vi gå igenom i den stekande värmen i Karlskronas skärgård, tillsammans med typ 60 andra ekipage fördelade på olika klasser, innan vi skulle räkna ihop våra nollor och bege oss hemåt igen. Maxpoäng på varje ruta är 20, alltså 100 poäng totalt. Och i följden vi tog dem gick det till ungefär som följer:

 

 

1. Vi började på en ruta med ett kort fotgående, följt av en ganska enkel markering som skulle in. Överlag kan jag konstatera att på alla stationer förekom fotgående, och på inga stationer var jag speciellt nöjd med fotgåendet vi åstadkom (även om det verkade spela olika mycket roll för olika domare). Så det var prio ett på träningslistan vid dagens slut. I alla fall, eftersom det här var första rutan, jag var superhispig och Tilda megataggad, så var det liksom lite upplagt för att inte gå så himla bra. Sagt och gjort så hämtade Tilda apporten, erbjöd sig att lämna den till två kastare och en skytt som hon hittade i skogen, ignorerade sin spända matte och släppte till slut apporten. En solklar nolla var klappad och klar.

 

2. Nästa ruta låg i den stekande solen på ett klippt fält, och efter att funktionärerna fått en kort drickpaus ansåg vi att det var väl bara att köra på och få det hela överstökat. Markeringen landade i kanten av fältet i lite högt gräs, och efter att ha fått vänta ganska länge innan jag fick skicka (troligen på grund av en ytterst redo retriever som liksom ryckte lite där hon satt och väntade...) så fräste hon iväg och snokade upp dummyn hyfsat snart. Den här gången blev det bara en snabb kontroll av om inte den där kastaren som stod med 5 dummys kunde tänka sig att ge Tilda en av dem istället, innan hon letade vidare och kom rakt in med en av sina vanliga fina avlämningar. Trots att jag denna gången försökte tvinga mig själv att dra in och trycka ut luft lite då och då, så kände jag att jag pustade ut först när jag fick dummyn i handen.

Men nu hade Tilda fattat vad det handlade om och taggade till, och jag tog ett och annat andetag vilket uppenbarligen hjälpte. När far min och jag så småningom knatade bort till poängtavlan såg jag till min oerhörda förvåning att där stod inte mindre än 18 poäng!

 

 

 Min far, som inte hade någon annan uppgift under dagen än att titta på (och möjligen tvinga mig att lugna mig då och då), kom inte på tanken att ta en enda bild på sin dotter och hund i action. Men här är en bild på ett fält jag tog i området, som kanske i alla fall kan förmedla sommarvädret....
 

 

3. Nu började det bli riktigt varmt och det kändes som att rutan med vatten - som dessutom låg i en liten dunge med skugga - var ett smart val att satsa på näst. Under tiden vi väntade tyckte jag själv att jag var förträffligt avslappnad och stillsam (mest för att det började bli fysiskt omöjligt att upprätthålla nervositeten jag hade byggt sen supertidigt på morgonen...), vilket kanske inte var helt sant ändå eftersom domaren började med att instruera mig i konsten att släppa ner axlarna och ta djupa andetag. Överlag märktes det att det inte var första gången domarna såg en lätt panikslagen nybörjare, måste ge en eloge till att alla var väldigt trevliga och pedagogiska. Nåväl, fotgåendet gick ju som det gick och det fick vi en hel del avdrag på.

Markeringen landade i vattnet bakom en sten från Tildas vinkel sett, så hon började med att helt enkelt springa på stenen för att se om det gav något. Inte så mycket, men efter att ha skuttat lite fram och tillbaka så fick hon snus på dummyn och simmade målmedvetet ut... rakt på den. På något sätt lyckades hon trampa ner dummyn under sig i vattnet och det blev ett par superintensiva varv av vattentramp för att lista ut var den tog vägen innan den flöt upp igen och hon fick tag på den. Tyvärr var det liiite längre sträcka på land än vad vi har tränat på, så hon la ner dummyn och skakade sig innan hon kom in hela vägen med den. Ytterligare rätt mycket avdrag för det alltså, men domaren tyckte att lite plus var på sin plats för att hon jobbade på bra och det såg trevligt ut, och det slutade med 9 poäng.

 

 

4. Så var det dags för nästa ruta i stekande sol, en ganska kort markering på ett fält med riktigt högt gräs där man inte såg så mycket av varken dummy eller hund. Förutom att Tilda använde fotsträckan till att passa på att hoppa iväg och undersöka ett paraply som någon hade satt upp för skugga, så visade hon inga större tecken på att ha tappat gnistan för dagen. Efter en powernap i skuggan medan vi väntade var hon superredo och blåste iväg som ett jehu genom gräset. Raka vägen ut, ett par skutt i gräset för att få nos på dummyn och in igen som en galning och tryckte dummyn i handen på mig. När vi såg dem skriva upp poängen på tavlan stod pappa och jag och gapade ikapp, hela 19 poäng! Var på vippen att gå fram och undra om de verkligen hade skrivit rätt....

 

 

5. Sista rutan, och nu började vi väl bli hyfsat sega. Tilda sov återigen under väntan trots att det small på alla håll och kanter, vilket var toppenbra att se att hon kunde slappna av så fint. Min plan var att denna gången bara gå direkt från sovande i princip upp till rutan, för att hon inte skulle hinna tagga för mycket och hispa bort fotgåendet. Tyvärr gick min plan i stöpet eftersom precis när vi skulle gå fram avbröts vi av matleverans till funktionärerna, så fröken han sitta och bygga upp en del hisp i alla fall. Den här gången var det forgående efter skytt, varpå vi skulle stanna när vi hörde skott och då kom en markering. Fotgåendet gick helt åt skogen denna gången och Tilda ansåg sig ha bättre koll om hon bara gick med skytten direkt. Det slutade med vad som på lydnadsplanen hade varit ett ganska snyggt framförgående, i princip mellan mig och skytten och jag tänkte att knallningen var som beställd. Men skottet kom och Tilda tvärstannade, som tur var, men höll på att missa markeringen eftersom jag dumt nog kallade tillbaka henne till sidan direkt istället för att vänta tills dummyn hade landat, en bit ut i en glänta bakom en liten stenmur. En hum fick hon i alla fall och sprang ut till rätt område, där hon ganska snart upptäckte den och gjorde i alla fall en fin avlämning som avslut på det hela. Jag trodde att vi skulle få betydligt mer avdrag än vad vi fick, men vi skrapade faktiskt ihop 15 poäng på den här rutan vilket gav den totala siffran 61 poäng.

 

 

 

Helt klart supernöjd med att vi faktiskt bara nollade en enda ruta, trots att jag visste att det hela egentligen var lite i överkant i svårighetsgrad för hur långt vi har kommit. Samtidigt kändes det på ett sätt ganska bra att starta även fast vi inte har hunnit träna in så mycket närsök eller dirigering, som förare blev jag helt enkelt tvungen att inte lägga mig i och lita på att hon fixade markeringarna själv (även om det såklart hade varit kört om hon hade missat någon markering eller hamnat fel). Och eftersom vi inte har kommit så långt så blev alla poäng över 0 bara en bonus, och det blev ju faktiskt lite mer bonus än vad jag trodde... Framför allt så var det ett perfekt tillfälle att träna på att slappna av mellan jobben trots skott och kast och massa andra hundar runt omkring, och jag är väldigt nöjd över att Tilda var tyst hela dagen och inte knallade en enda gång. Även en liten ljus utställningsgolden kan minsann om hon vill! (Och ja, hon var ju garanterat den bästa showavlade golden där. Kanske mest för att hon var den enda.)

 

Sammanfattning: nöjd matte, nöjd hund, nöjd pappa åkte hem och däckade. Och inte är det helt omöjligt att vi vågar oss ut på fler såna här äventyr så småningom!