A clean house is a sign of a wasted life
Det är ju tur att jag är duktig på att cykla. Så duktig att jag missar trottoarkanten och välter och kastar mobiler och nycklar och alla möjliga grejer omkring mig. Och det är tur att det finns snälla människor (som klarar att cykla upp på trottoarer) som vrålar "HUR GICK DET???" och förklarar att när man cyklar omkull så undrar man bara om någon såg en (strax efter 4 en torsdag längs en väg många tar hem från jobbet är det rätt stor risk, faktiskt), men det gäller att komma FÖRBI det och känna efter om man är skadad eller har ont och hur gick det EGENTLIGEN?
Detta hände igår, ca 80 meter innan infarten till mitt hus. Ganska klantigt. Och nej, jag är inte skadad eller död eller överkörd på grund av detta.
Idag, har min lilla mor varit och hälsat på och tillsammans med en vän till henne har vi varit och shoppat lite och jag har mest köpt en massa saker som jag egentligen inte behövde. Men det gör inget, för om man köper en nödvändig sak (jeans) så får man köpa.... minst tre onödiga saker. Minst.
Jag har också varit på jobbet, där någon kom och lämnade in en bilnyckel (och någon annan typ husnyckel), men ingen kom och efterlyste en bilnyckel. Och när jag gick hem fanns ingen bil på parkeringen på den sidan där nyckeln hade hittats, vilket innebär att antingen står det en bil på andra sidan vars ägare har gått igenom hela köpcentret, ut på andra sidan, tappat nyckeln och gått tillbaka igen. Och typ, tjuvkopplat sin egen bil. Eller tagit bussen. (Mystery, mystery)
Specialdetektiv Anna Widerberg ska ta tag i saken i helgen och göra en avancerad utredning. Eller lämna in nyckeln till polisen eller nåt, om nu ingen vill ha den.
Lilla kooiker har nog inte varit särskilt nöjd med den ganska tråkiga dagen för hennes del, det visade hon nyss genom en ganska uppenbar vink. Malva lade sig ner vid soffan och krafsade och gjorde konstiga ljud som hon brukar göra när ett ben eller någon leksak har hamnat därunder. När jag, vänlig som jag är, lade mig bredvid för att rafsa fram vad det nu var som var så roligt därunder fick jag bara fram lite plast och en klicker, varpå fröken kooiker sätter sig och tittar väldigt menande på klickern. Väldigt menande. Det var bara att gräva fram lite godis och köra ett klickerpass, för att blidka damen.
Nu står hon och nosar på en kasse med tv-spel och grejer som mamma kom upp med, och viftar glatt på svansen som för att hälsa den välkommen till vårt lilla hem.
Rubriken är för övrigt mitt nya motto, som jag stal från en humorbild någon hade lagt upp på ansiktsboken innan.
Detta hände igår, ca 80 meter innan infarten till mitt hus. Ganska klantigt. Och nej, jag är inte skadad eller död eller överkörd på grund av detta.
Idag, har min lilla mor varit och hälsat på och tillsammans med en vän till henne har vi varit och shoppat lite och jag har mest köpt en massa saker som jag egentligen inte behövde. Men det gör inget, för om man köper en nödvändig sak (jeans) så får man köpa.... minst tre onödiga saker. Minst.
Jag har också varit på jobbet, där någon kom och lämnade in en bilnyckel (och någon annan typ husnyckel), men ingen kom och efterlyste en bilnyckel. Och när jag gick hem fanns ingen bil på parkeringen på den sidan där nyckeln hade hittats, vilket innebär att antingen står det en bil på andra sidan vars ägare har gått igenom hela köpcentret, ut på andra sidan, tappat nyckeln och gått tillbaka igen. Och typ, tjuvkopplat sin egen bil. Eller tagit bussen. (Mystery, mystery)
Specialdetektiv Anna Widerberg ska ta tag i saken i helgen och göra en avancerad utredning. Eller lämna in nyckeln till polisen eller nåt, om nu ingen vill ha den.
Lilla kooiker har nog inte varit särskilt nöjd med den ganska tråkiga dagen för hennes del, det visade hon nyss genom en ganska uppenbar vink. Malva lade sig ner vid soffan och krafsade och gjorde konstiga ljud som hon brukar göra när ett ben eller någon leksak har hamnat därunder. När jag, vänlig som jag är, lade mig bredvid för att rafsa fram vad det nu var som var så roligt därunder fick jag bara fram lite plast och en klicker, varpå fröken kooiker sätter sig och tittar väldigt menande på klickern. Väldigt menande. Det var bara att gräva fram lite godis och köra ett klickerpass, för att blidka damen.
Nu står hon och nosar på en kasse med tv-spel och grejer som mamma kom upp med, och viftar glatt på svansen som för att hälsa den välkommen till vårt lilla hem.
Rubriken är för övrigt mitt nya motto, som jag stal från en humorbild någon hade lagt upp på ansiktsboken innan.
Not the first, or the last, but possibly the prettiest!
Japp, idag har vi varit på lydnadstävling! Det gick bra och dåligt, lite av varje. Fast överlag ganska bra.
Först ut var platsliggning, vilket var det jag var mest nervös över. Ganska i onödan, visade det sig då både fröken Schmalva och de andra hundarna stannade på sin plats hela tiden. Jag insåg under momentets gång att jag har rätt kass avståndsbedömning och har övat på alldeles för kort avstånd, men det spelade tydligen inte Malva någon roll. Hon ägnade två minuter åt att filosofera över livet och kolla in konkurrensen, jag ägnade två minuter åt långa, djupa andetag och att tvinga undan diverse panik och ångest, och det slutade med full pott på 10 poäng.
Tandvisningen genomfördes lite... speciellt, genom att Malva gav ifrån sig ett "boff!" och kastade sig fram till domaren och tyckte att det var ju skitkul att hon kom och hälsade på, men någonstans i skuttandet lyckades tydligen domarstackarn få tag i någon läpp att lyfta på, och även här fick vi en 10:a.
Så blev det en stunds väntan, och så var det dags för resten av programmet. Utanför planen värmde vi upp lite och jag tyckte att vi hade rätt bra kontakt, meeeen väl inne och uppställda för linförighet försvann det. Så efter att ha nosat sig igenom linförigheten, mest struntat i matte och fått ett litet, litet knasryck under språngmarschen fick vi en 5:a (inte nolla i alla fall!) och jag började fundera på hur detta skulle gå. Men så tog vi av kopplet, och Malva blev plötsligt sitt vanliga lyhörda jag...
Moment nummer fyra var läggande under gång, och som för det mesta så lade sig fröken glatt. Dessvärre gjorde jag dubbelkommando (tror att jag saktade ner farten och möjligen viftade till lite med handen också), och det var liiiite för svårt att hålla nosen uppe när man nu var så nära marken. Detta resulterade i en 7:a i betyg.
Inkallandet började med att lilla trams återigen hade svårt att hålla nosen från backen, och sniffade lite på gräset medan matte hade ryggen mot. Hon kom dock som en liten oljad vessla, men missbedömde lite på ingången (på filmen ser det ut som om hon halkar och helt enkelt glider vidare...) så det blev en lite lång sväng runt, och poängen 9.
Dags för ställandet, vilket brukar vara lite svajigt ibland. Idag gjorde jag rejält dubbelkommando - handtecken, tänkte inte ens på det i min koncentration, EHUM dags att låta andra kolla när man tränar ibland kanske?. Dessutom blev det en liten nos här också och så flyttade hon sig ett par steg på min tillbakaväg (mitt eget fel, har givit belöning precis där lite för ofta sista tiden). Poängen här blev en 6:a.
Apportering, där Malva i själva verket alltid var ett halvt steg före tävlingsledaren - När jag höll fram apporten såg jag att Malva var sugen på att sno den från mig, när jag fick kommendera hade hon i princip redan börjat gapa osv, men eftersom tävlingsledaren faktiskt hann säga sitt innan så fick vi en 10:a här.
Slutligen var det så hopp, och förutom att Malva fick ett hysteriskt klianfall precis när vi hade ställt upp oss (har jag inte sagt att det är kliattacker som kommer förstöra vår tävlingskarriär?), så hoppade hon snällt. På ingången hamnade hon lite långt ifrån mig, något jag redan hade räknat med skulle hända (vi får nog träna på det där med att bedöma avstånd och hastighet), och vi fick 9 poäng.
Helheten fick vi 7,5 på, jag var lite (eh, okej, mycket) spänd och glömde mig ibland, tog t.ex. i Malvas halsband någon gång mellan momenten för att hon inte skulle flyta iväg medan jag lyssnade på vad vi skulle göra näst. Men jag fick lite tips att tänka på till nästa gång, och några snälla kommentarer om både lilla monster och oss som ekipage.
Så, för att sammanfatta det hela:
Platsläggande: 10 p
Tandvisning: 10 p
Linförighet: 5 p
Läggande: 7 p
Inkallande: 9 p
Ställande: 6 p
Apportering: 10 p
Hopp över hinder: 9 p
Helhetsintryck: 7,5 p
Totalt: 154,5 poäng vilket gav ett andrapris (förstapris = uppflyttingspoäng är över 160 poäng). Placeringen blev 6:a av 13 startande.
Jag hade Annapanna med mig som moraliskt stöd och även filmare, och när jag har kollat igenom filmen och sett hur illa/bra det ser ut så kanske jag beslutar mig för att lägga upp den här. Den som lever får se!
Nu borde jag verkligen gå och duscha, eftersom jag ska ut och äta med jobbfolket ikväll. Malva får inte följa med, men hon firar genom att ligga på en soffkudde och se överlägsen ut med en tuggpinne i munnen. Hon har även fått lite belöning i form av sitt nya favoritgodis, nämligen chips. Hon är väldigt hälsomedveten, min hund...
Först ut var platsliggning, vilket var det jag var mest nervös över. Ganska i onödan, visade det sig då både fröken Schmalva och de andra hundarna stannade på sin plats hela tiden. Jag insåg under momentets gång att jag har rätt kass avståndsbedömning och har övat på alldeles för kort avstånd, men det spelade tydligen inte Malva någon roll. Hon ägnade två minuter åt att filosofera över livet och kolla in konkurrensen, jag ägnade två minuter åt långa, djupa andetag och att tvinga undan diverse panik och ångest, och det slutade med full pott på 10 poäng.
Tandvisningen genomfördes lite... speciellt, genom att Malva gav ifrån sig ett "boff!" och kastade sig fram till domaren och tyckte att det var ju skitkul att hon kom och hälsade på, men någonstans i skuttandet lyckades tydligen domarstackarn få tag i någon läpp att lyfta på, och även här fick vi en 10:a.
Så blev det en stunds väntan, och så var det dags för resten av programmet. Utanför planen värmde vi upp lite och jag tyckte att vi hade rätt bra kontakt, meeeen väl inne och uppställda för linförighet försvann det. Så efter att ha nosat sig igenom linförigheten, mest struntat i matte och fått ett litet, litet knasryck under språngmarschen fick vi en 5:a (inte nolla i alla fall!) och jag började fundera på hur detta skulle gå. Men så tog vi av kopplet, och Malva blev plötsligt sitt vanliga lyhörda jag...
Moment nummer fyra var läggande under gång, och som för det mesta så lade sig fröken glatt. Dessvärre gjorde jag dubbelkommando (tror att jag saktade ner farten och möjligen viftade till lite med handen också), och det var liiiite för svårt att hålla nosen uppe när man nu var så nära marken. Detta resulterade i en 7:a i betyg.
Inkallandet började med att lilla trams återigen hade svårt att hålla nosen från backen, och sniffade lite på gräset medan matte hade ryggen mot. Hon kom dock som en liten oljad vessla, men missbedömde lite på ingången (på filmen ser det ut som om hon halkar och helt enkelt glider vidare...) så det blev en lite lång sväng runt, och poängen 9.
Dags för ställandet, vilket brukar vara lite svajigt ibland. Idag gjorde jag rejält dubbelkommando - handtecken, tänkte inte ens på det i min koncentration, EHUM dags att låta andra kolla när man tränar ibland kanske?. Dessutom blev det en liten nos här också och så flyttade hon sig ett par steg på min tillbakaväg (mitt eget fel, har givit belöning precis där lite för ofta sista tiden). Poängen här blev en 6:a.
Apportering, där Malva i själva verket alltid var ett halvt steg före tävlingsledaren - När jag höll fram apporten såg jag att Malva var sugen på att sno den från mig, när jag fick kommendera hade hon i princip redan börjat gapa osv, men eftersom tävlingsledaren faktiskt hann säga sitt innan så fick vi en 10:a här.
Slutligen var det så hopp, och förutom att Malva fick ett hysteriskt klianfall precis när vi hade ställt upp oss (har jag inte sagt att det är kliattacker som kommer förstöra vår tävlingskarriär?), så hoppade hon snällt. På ingången hamnade hon lite långt ifrån mig, något jag redan hade räknat med skulle hända (vi får nog träna på det där med att bedöma avstånd och hastighet), och vi fick 9 poäng.
Helheten fick vi 7,5 på, jag var lite (eh, okej, mycket) spänd och glömde mig ibland, tog t.ex. i Malvas halsband någon gång mellan momenten för att hon inte skulle flyta iväg medan jag lyssnade på vad vi skulle göra näst. Men jag fick lite tips att tänka på till nästa gång, och några snälla kommentarer om både lilla monster och oss som ekipage.
Så, för att sammanfatta det hela:
Platsläggande: 10 p
Tandvisning: 10 p
Linförighet: 5 p
Läggande: 7 p
Inkallande: 9 p
Ställande: 6 p
Apportering: 10 p
Hopp över hinder: 9 p
Helhetsintryck: 7,5 p
Totalt: 154,5 poäng vilket gav ett andrapris (förstapris = uppflyttingspoäng är över 160 poäng). Placeringen blev 6:a av 13 startande.
Jag hade Annapanna med mig som moraliskt stöd och även filmare, och när jag har kollat igenom filmen och sett hur illa/bra det ser ut så kanske jag beslutar mig för att lägga upp den här. Den som lever får se!
Nu borde jag verkligen gå och duscha, eftersom jag ska ut och äta med jobbfolket ikväll. Malva får inte följa med, men hon firar genom att ligga på en soffkudde och se överlägsen ut med en tuggpinne i munnen. Hon har även fått lite belöning i form av sitt nya favoritgodis, nämligen chips. Hon är väldigt hälsomedveten, min hund...
Åh!
Varför måste alla planera in allting samtidigt?
Och ÅH! nr två - varför är jag inte asrik och kan ägna all tid åt att åka runt på kurser och grejer och därmed bli världsbäst?
På lördag är det dags för Den Stora Tävlingsdebuten. Idag är det torsdag, och jag har panik. Dessutom börjar jag misstänka att jag har tragglat för mycket med fröken kooiker - som inte uppskattar att bli tragglad med utan kräver omväxlande och uppfinningsrik träning värdig en kooiker, och därför har börjat bli rätt ofokuserad på favoritmomentet (nja) linförigheten. Därför kör vi nu korta korta pass med massor av lek och bus och bara liiite forgående däremellan, och så får fröken en vilodag imorgon så hoppas jag att hon kan nedlåta sig till att strutta runt en runda på lördag.
Jag försökte peppa mig själv genom en sån där övning där man tänker ut vad som är det värsta som kan hända, och sen intalar sig att det inte är så farligt om det skulle inträffa. Fast jag tror att jag har lite för mycket fantasi för att det ska fungera riktigt:
Det värsta som kan hända är att Malva reser sig upp under platsliggningen. Och går fram till hunden bredvid, som baserat på deltagarlistan i PM:et med stor sannolikhet kommer vara en schäfer, som kanske inte alls uppskattar att bli störd under platsliggningen och därför äter upp Malva. Till följd av det blir hussen till schäfern jättearg för att vi inte bara förstörde deras platsliggning utan dessutom gjorde hans hund känd som en mördarmaskin som äter småhundar vilket gör att ingen vill träna med honom mer så han kommer aldrig komma längre än till klass 1 och till råga på allt måste han ersätta min uppätna hund eftersom det strikta hundägaransvaret fortfarande gäller. Husse kanske hämnas genom att elda upp mig eller kasta svavelsyra i mina ögon eller anmäla mig till disciplinnämnden så att de stänger av mig från tävlingar för all framtid och jag blir portad från brukshundsklubben och de sätter upp varningslappar för mig och Schäferklubben sätter ett pris på mitt huvud. OCH dessutom blev hans hund magsjuk av att äta Malva så jag måste ersätta veterinärkostnaderna för det och så står jag plötsligt där utan hund, utan pengar och hatad av alla, och kunde inte ens genomföra hela tävlingen.
.....Det är väl inte så farligt, eller?
I alla fall. Idag har Malva varit först lydig, sen olydig. Först släppte jag henne på morgonkissrundan, och hon for iväg som en skållad iller med ett glatt litet gläfs. Tydligen hade jag missat att jag det stod en katt en liten bit bort. Men eftersom min hund är så duktig och väluppfostrad och sånt, så kunde jag ropa bort henne och knata vidare utan att katten behövde värja sig från glada lekinviter och påhopp från Malva. Frid och fröjd, vi gick vidare och sneddade över en stor gräsplan när Malva plötsligt for iväg igen. Dålig och ouppfostrad och sånt som hon är lyssnade hon inte det allra minsta på inkallning den här gången utan sprang glatt bort till några tjejer som stod på gångvägen med en barnvagn och en liten unge. Jag fick istället följa efter, ursäkta mig, och hämta fröken kooiker som var i glad färd med att hälsa på den lilla killen, som turligt nog inte verkade vara rädd (positivt var i alla fall att Malva inte blev rädd när han försökte klappa henne, vilket hon annars ofta blir med just barn).
Det visade sig att ungen som satt i barnvagnen hade fått samma namn som den olydiga lilla Malvahunden som nu verkade ha lust att klättra upp i vagnen, vilket framkallade en del skratt från sällskapet. Kanske var det därför Malva (hunden) kände sig så dragen till just dessa barn och rymde från mig....? Ingen vet, men Malva fick gå kopplad hem.
Idag åt jag frukost när klockan var närmare halv ett. Nej, det är inte för att jag är lat! Det är för att
1. I mr Karlssons hem är just nu det enda som finns att tillgå i frukostväg köttbullemackor. Och jag är inte tillräckligt förtjust i Mamma Scans köttbullar för att äta dem så ofta som två dagar i rad.
2. När jag skulle köra hem för att äta frukost så RÅKADE jag svänga av mot brukshundsklubben istället. Och sen RÅKADE jag halka ner på agilityplanen istället för att träna lydnad. Vilket var bra, för Malva var skittaggad på agility nu när vi inte har gjort det på jättelänge så jag hade inte en chans att hänga med.
Jag har bestämt mig för att ta tag i agilityn igen så snart den här tävlingshistorien är klar, och då köra ett tag med bara väldigt lätta och raka kombinationer för att få upp den där farten som Malva hade i början men som liksom försvann efterhand som vi testade svårare saker. Malva verkar helt enkelt inte dela min glädje för det invecklade och krångliga, utan vill bara springa fort, göra lätta saker, och springa fort.
Och ÅH! nr två - varför är jag inte asrik och kan ägna all tid åt att åka runt på kurser och grejer och därmed bli världsbäst?
På lördag är det dags för Den Stora Tävlingsdebuten. Idag är det torsdag, och jag har panik. Dessutom börjar jag misstänka att jag har tragglat för mycket med fröken kooiker - som inte uppskattar att bli tragglad med utan kräver omväxlande och uppfinningsrik träning värdig en kooiker, och därför har börjat bli rätt ofokuserad på favoritmomentet (nja) linförigheten. Därför kör vi nu korta korta pass med massor av lek och bus och bara liiite forgående däremellan, och så får fröken en vilodag imorgon så hoppas jag att hon kan nedlåta sig till att strutta runt en runda på lördag.
Jag försökte peppa mig själv genom en sån där övning där man tänker ut vad som är det värsta som kan hända, och sen intalar sig att det inte är så farligt om det skulle inträffa. Fast jag tror att jag har lite för mycket fantasi för att det ska fungera riktigt:
Det värsta som kan hända är att Malva reser sig upp under platsliggningen. Och går fram till hunden bredvid, som baserat på deltagarlistan i PM:et med stor sannolikhet kommer vara en schäfer, som kanske inte alls uppskattar att bli störd under platsliggningen och därför äter upp Malva. Till följd av det blir hussen till schäfern jättearg för att vi inte bara förstörde deras platsliggning utan dessutom gjorde hans hund känd som en mördarmaskin som äter småhundar vilket gör att ingen vill träna med honom mer så han kommer aldrig komma längre än till klass 1 och till råga på allt måste han ersätta min uppätna hund eftersom det strikta hundägaransvaret fortfarande gäller. Husse kanske hämnas genom att elda upp mig eller kasta svavelsyra i mina ögon eller anmäla mig till disciplinnämnden så att de stänger av mig från tävlingar för all framtid och jag blir portad från brukshundsklubben och de sätter upp varningslappar för mig och Schäferklubben sätter ett pris på mitt huvud. OCH dessutom blev hans hund magsjuk av att äta Malva så jag måste ersätta veterinärkostnaderna för det och så står jag plötsligt där utan hund, utan pengar och hatad av alla, och kunde inte ens genomföra hela tävlingen.
.....Det är väl inte så farligt, eller?
I alla fall. Idag har Malva varit först lydig, sen olydig. Först släppte jag henne på morgonkissrundan, och hon for iväg som en skållad iller med ett glatt litet gläfs. Tydligen hade jag missat att jag det stod en katt en liten bit bort. Men eftersom min hund är så duktig och väluppfostrad och sånt, så kunde jag ropa bort henne och knata vidare utan att katten behövde värja sig från glada lekinviter och påhopp från Malva. Frid och fröjd, vi gick vidare och sneddade över en stor gräsplan när Malva plötsligt for iväg igen. Dålig och ouppfostrad och sånt som hon är lyssnade hon inte det allra minsta på inkallning den här gången utan sprang glatt bort till några tjejer som stod på gångvägen med en barnvagn och en liten unge. Jag fick istället följa efter, ursäkta mig, och hämta fröken kooiker som var i glad färd med att hälsa på den lilla killen, som turligt nog inte verkade vara rädd (positivt var i alla fall att Malva inte blev rädd när han försökte klappa henne, vilket hon annars ofta blir med just barn).
Det visade sig att ungen som satt i barnvagnen hade fått samma namn som den olydiga lilla Malvahunden som nu verkade ha lust att klättra upp i vagnen, vilket framkallade en del skratt från sällskapet. Kanske var det därför Malva (hunden) kände sig så dragen till just dessa barn och rymde från mig....? Ingen vet, men Malva fick gå kopplad hem.
Idag åt jag frukost när klockan var närmare halv ett. Nej, det är inte för att jag är lat! Det är för att
1. I mr Karlssons hem är just nu det enda som finns att tillgå i frukostväg köttbullemackor. Och jag är inte tillräckligt förtjust i Mamma Scans köttbullar för att äta dem så ofta som två dagar i rad.
2. När jag skulle köra hem för att äta frukost så RÅKADE jag svänga av mot brukshundsklubben istället. Och sen RÅKADE jag halka ner på agilityplanen istället för att träna lydnad. Vilket var bra, för Malva var skittaggad på agility nu när vi inte har gjort det på jättelänge så jag hade inte en chans att hänga med.
Jag har bestämt mig för att ta tag i agilityn igen så snart den här tävlingshistorien är klar, och då köra ett tag med bara väldigt lätta och raka kombinationer för att få upp den där farten som Malva hade i början men som liksom försvann efterhand som vi testade svårare saker. Malva verkar helt enkelt inte dela min glädje för det invecklade och krångliga, utan vill bara springa fort, göra lätta saker, och springa fort.
And it goes like this:
Vi är duktiga.
I söndags var vi hos Sannamås. Malva lekte med Whin och Rut och Thia, och Whin var ledsen för att tikarna löpte och han inte varken fick eller fattade hur han skulle para dem.
Vi fick också till ett par riktigt seriösa lydnadspass, gick igenom hela programmet och kommenderade runt varandra på Sannas gräsmatta.
Jag kom också fram till det ultimata receptet för att få Malva taggad på agility. Hon blev nämligen alldeles galen när jag försökte göra en liten hoppövning med Rutstrut, och var plötsligt väldigt mån om att visa hur duktig och snabb hon var på att utföra samma övning. Slutsats: jag behöver fler hundar.
I söndags var vi hos Sannamås. Malva lekte med Whin och Rut och Thia, och Whin var ledsen för att tikarna löpte och han inte varken fick eller fattade hur han skulle para dem.
Vi fick också till ett par riktigt seriösa lydnadspass, gick igenom hela programmet och kommenderade runt varandra på Sannas gräsmatta.
Jag kom också fram till det ultimata receptet för att få Malva taggad på agility. Hon blev nämligen alldeles galen när jag försökte göra en liten hoppövning med Rutstrut, och var plötsligt väldigt mån om att visa hur duktig och snabb hon var på att utföra samma övning. Slutsats: jag behöver fler hundar.
Hur man får sin hund att apportera metallföremål: låt den slicka rent en folieform.
Idag har jag först varit på jobbet, där båda cheferna för en gångs skull var glada. Den ena för att han faktiskt är glad ibland, och den andra för att hon hade tagit sitt körkort. Resultat: fika, och att den första chefen förklarade hur han hade varit utomlands och ätit väldigt mycket av något han inte insåg var kanel förrän han stoppade in en rejäl mängd i käften, och därför hatar kanelbullar. Sen kom en tramsig elektriker vilket ledde till att den andra chefen blev lite mindre glad för att hon inte insåg att vi använde oss av avancerad multitasking för att kunna jobba och diskutera samtidigt.
Efter detta var jag återigen duktig och begav mig till das brukshundsklubb för ännu en omgång hårdträning. Vi tränade till exempel platsliggning med en springer spaniel, som det visade sig också skulle tävla med oss (och som verkade ligga ett par månader längre fram i träningen...), vilket gick över förväntan. I gengäld gick läggandet under gång sämre än vanligt, och jag är nu livrädd för att Malvas kasta-sig-ner-på-marken-som-om-man-vore-under-flyganfall-beteende ska försvinna, för jag har ingen aning om hur jag i så fall skulle träna tillbaka det. I alla fall kan jag nu konstatera att vi behöver öva mer på följande:
- Stående. Jag kommer gång på gång på mig själv med att vifta lite på fingret när jag säger kommandot, vilket är väldigt onödigt och dessutom lär hundkräket att inte stanna förrän jag viftar.
- Platsliggning, med störning och på längre avstånd. Här kommer Malvas extremt korta attentionspan fram, och om det exempelvis skulle komma ett bi, eller om någon rör sig, eller om något får henne att släppa mig med blicken så glömmer hon liksom bort vad hon höll på med och kan börja kräla omkring, nosa i marken eller flänga omkring som en besatt med huvudet för att försöka hålla koll på hela himlen samtidigt.
- Linförighet. Se ovanstående beskrivning av attention span.
- Tandvisning, för det glömde jag be matten till spanieln att göra och jag har varit alldeles för dålig på att träna på det. Nu när jag har en liten hund inser jag att det inte är särskilt självklart att en främmande människa som böjer sig över en är en okej och trevlig upplevelse.
Annars är fröken faktiskt ganska okej. Eftersom min hund är så himla smart och duktig så har ihärdigt tränande på ingångar (=gå runt och sätta sig på vänster sida) gjort att både inkallning och hopp över hinder liksom bara funkar automatiskt. Visserligen är hon kvar på stadiet där man kan säga vad som helst, och om hon sitter mitt emot mig på en bit avstånd gör hon det vi brukar göra. Dvs, om jag säger "trattkantarell" eller "hårig apa", så tolkar min hund det som "hit" och utför en perfekt inkallning. Men det gör inte så mycket, just nu i alla fall.
För övrigt fyller Malva 18 månader idag, och är alltså officiellt tillräckligt gammal för att tävla agility. Till skillnad från Ayax så firade inte Malva det med att bli klubbmästare eller göra massa coola och bra grejer. Hon valde istället att fira genom att rulla sig i riktigt blöt och mysig lera på väg hem från lydnadsträning....
Efter detta var jag återigen duktig och begav mig till das brukshundsklubb för ännu en omgång hårdträning. Vi tränade till exempel platsliggning med en springer spaniel, som det visade sig också skulle tävla med oss (och som verkade ligga ett par månader längre fram i träningen...), vilket gick över förväntan. I gengäld gick läggandet under gång sämre än vanligt, och jag är nu livrädd för att Malvas kasta-sig-ner-på-marken-som-om-man-vore-under-flyganfall-beteende ska försvinna, för jag har ingen aning om hur jag i så fall skulle träna tillbaka det. I alla fall kan jag nu konstatera att vi behöver öva mer på följande:
- Stående. Jag kommer gång på gång på mig själv med att vifta lite på fingret när jag säger kommandot, vilket är väldigt onödigt och dessutom lär hundkräket att inte stanna förrän jag viftar.
- Platsliggning, med störning och på längre avstånd. Här kommer Malvas extremt korta attentionspan fram, och om det exempelvis skulle komma ett bi, eller om någon rör sig, eller om något får henne att släppa mig med blicken så glömmer hon liksom bort vad hon höll på med och kan börja kräla omkring, nosa i marken eller flänga omkring som en besatt med huvudet för att försöka hålla koll på hela himlen samtidigt.
- Linförighet. Se ovanstående beskrivning av attention span.
- Tandvisning, för det glömde jag be matten till spanieln att göra och jag har varit alldeles för dålig på att träna på det. Nu när jag har en liten hund inser jag att det inte är särskilt självklart att en främmande människa som böjer sig över en är en okej och trevlig upplevelse.
Annars är fröken faktiskt ganska okej. Eftersom min hund är så himla smart och duktig så har ihärdigt tränande på ingångar (=gå runt och sätta sig på vänster sida) gjort att både inkallning och hopp över hinder liksom bara funkar automatiskt. Visserligen är hon kvar på stadiet där man kan säga vad som helst, och om hon sitter mitt emot mig på en bit avstånd gör hon det vi brukar göra. Dvs, om jag säger "trattkantarell" eller "hårig apa", så tolkar min hund det som "hit" och utför en perfekt inkallning. Men det gör inte så mycket, just nu i alla fall.
Team Awesome, med löptikar bakom galler och icke löpande hundar framför galler.
(jag glömde ta en ordentlig gruppbild utomhus, så det fick bli denna där de så fint radade upp sig själva)
Och nej, Whin (till vänster) är faktiskt ingen hyena utan en border collie.
För övrigt fyller Malva 18 månader idag, och är alltså officiellt tillräckligt gammal för att tävla agility. Till skillnad från Ayax så firade inte Malva det med att bli klubbmästare eller göra massa coola och bra grejer. Hon valde istället att fira genom att rulla sig i riktigt blöt och mysig lera på väg hem från lydnadsträning....
Divhund
Jaha, nu sitter jag här, ensam en lördagkväll, väntar på att min man ska komma hem och bloggar. Näeeh, det är inget sorgligt med det, jag har ett liv. Egentligen.
Jag kan i alla fall konstatera att OLW:s smörpopcorn är det sämsta jag har varit med om. Halva påsen är bränd, och andra halvan är inte ens poppad. Med andra ord: ca 2 ätbara popcorn per påse. Inte okej.
Meeen, jag har också anmält mig till utställningen i Växjö i början av november, vilket kommer bli Malvas officiella utställningsdebut. Debut på officiell utställning, alltså. Det ska bli spännande!
För tillfället ligger nyss nämnda debutant i husses soffa och äter på en skoformad tugg-grej, och tittar på mig med nådig blick. Lite lagom graciös och divig sådär, på en kudde som i sin tur ligger på en filt. Och med den bästa utsikten över både TV:n och resten av lägenheten. Ja, min hund är en bortskämd tanthund.
Imorgon ska hon dock vara en taggad brukshund, när vi ska åka till Sanna (den här gången tar vi ingen hänsyn till huruvida hon är hemma eller inte) och asträna lydnad. Eller flumma, man vet aldrig riktigt vad det blir mest av.
Ja, det var nog ungefär alla nyheter jag hade att komma med. Kanske också att grannen häromdagen lyckades låsa ute sin hund i trapphuset, och undrade förvånat vart jag hade hittat henne när jag knackade på för att lämna tillbaka henne. Ansvarsfull snubbe, den där.
Nu ska jag duscha, och hoppas att schampo går vinnande ur striden mot smörpopcornslukten.
Jag kan i alla fall konstatera att OLW:s smörpopcorn är det sämsta jag har varit med om. Halva påsen är bränd, och andra halvan är inte ens poppad. Med andra ord: ca 2 ätbara popcorn per påse. Inte okej.
Meeen, jag har också anmält mig till utställningen i Växjö i början av november, vilket kommer bli Malvas officiella utställningsdebut. Debut på officiell utställning, alltså. Det ska bli spännande!
För tillfället ligger nyss nämnda debutant i husses soffa och äter på en skoformad tugg-grej, och tittar på mig med nådig blick. Lite lagom graciös och divig sådär, på en kudde som i sin tur ligger på en filt. Och med den bästa utsikten över både TV:n och resten av lägenheten. Ja, min hund är en bortskämd tanthund.
Imorgon ska hon dock vara en taggad brukshund, när vi ska åka till Sanna (den här gången tar vi ingen hänsyn till huruvida hon är hemma eller inte) och asträna lydnad. Eller flumma, man vet aldrig riktigt vad det blir mest av.
Ja, det var nog ungefär alla nyheter jag hade att komma med. Kanske också att grannen häromdagen lyckades låsa ute sin hund i trapphuset, och undrade förvånat vart jag hade hittat henne när jag knackade på för att lämna tillbaka henne. Ansvarsfull snubbe, den där.
Nu ska jag duscha, och hoppas att schampo går vinnande ur striden mot smörpopcornslukten.
