monstermalva

Gårdagen var lite stressig, men ganska effektiv. För en gångs skull masade jag mig upp tidigt och hann träna en stund innan jobbet. Där var det Grand Opening-helg, vilket bland annat innebar att chefen hade rekryterat en stackars utbytesstudent till att gå omkring utklädd till SubMan, dvs en gigantisk macka med superhjältemantel, superhjältehandskar och superhjälteskor, och dela ut ballonger och annat trams. Förutom honom kunde man skåda Supermario och en teletubbie-liknande varelse från barnklädesaffären som vandrade omkring.

Anyway, efter att ha jobbat några timmar for jag in till stan på en buss full av skrikande ungar och deras skrikande föräldrar, och jag fick betalningsapparaten att sluta fungera med min blotta närvaro. Destination: banken, eftersom jag har lyckats med bedriften att tappa bort min bankdosa såhär sista veckan i månaden när en bankdosa är ganska bra att ha. Väl där träffade jag på halvchefen på Teleborg-subway, som gav upp att stå i kö och gav mig sin kölapp. Inte för att det hjälpte så mycket. Men efter att ha krånglat till det för mr. Bankkille genom att egentligen vara kund i en fristående sparbank och därmed a) få betala 250 kr till Karlshamn istället för de 400 Växjökontoret ville ha och b) få skratta åt att mr Bankkille tyckte att jag var dum som inte hade bytt bank när jag flyttade från Karlshamn - uppenbarligen inte!

Efter detta bar det hemåt igen, kasta i sig lite mat, ta fröken kooiker och promenera iväg till agilitykurs. Det gick först bra, sen lite dåligt, sen asbra, sen lite dåligt igen fast inte lika, och slutligen bra. Vi fick till en hel del grejer som Malva börjar bli duktig på, som ska spinnas vidare på Nu har vi asmassa att träna på, och nästa gång är redan på måndag. OCH jag ska jobba hela helgen, bröl.

Mitt emellan där någonstans försökte jag också ringa till veterinären i Näsum, för att få tag på en patella-koll. Jag lyckades komma till tre olika telefonsvarare, men aldrig längre... Skam den som ger sig, dock, som det så fint heter!

Nu ska vi försöka hålla ångan uppe, och gå ut och träna target-hoppande och att springa - fort, fort, fort...

Ja, i fredags var det då dags för tävlingsdebut, inofficiellt i rallylydnad. Dagen bestod av två tävlingar, först en träningstävling och därefter en "riktig". Mor, hund och jag begav oss till Olofström och för en gångs skull var vi ute i god tid!

Tävling nr 1 gick dagen till ära i påskens tecken, alla som var uppklädda till påskkärring fick 10 extrapoäng. Dessutom genomfördes halva banan med ett ägg på en sked i ena handen, vilket gjorde det möjligt att ganska snabbt tappa de där extrapoängen igen (3 poäng för varje gång ägget hamnade på marken). Det gjorde vi dock inte! Å andra sidan tappade vi 10 poäng för att Malva vid en "sitt framför"-skylt satte sig i en prydlig surikat-position, med tassarna som tejpade under hakan. Tydligen fick man inte "förbättra" momenten efter eget huvud... I övrigt skötte sig fröken dock rättså bra och med några mindre avdrag slutade vi på sjunde plats (av 15 startande) med poängen 86 av 110.
För denna bragd vann Malva en alldeles egen repknut, som är utsedd till nya favoritleksaken (fast efter Roadkill, förstås)!

Uppladdning i form av bus.

Tävling 2 gick inte fullt lika bra, trots att Malva faktiskt var lite bättre på kontakten den gången. Både hund och matte var dock ganska trötta efter en förmiddag i stekande sol, och mestadels på grund av några förarfel från min sida (och en väldoftande gräsplan, tydligen) slutade vi här på 69 poäng (av 100). Sorgligt nog är gränsen för "godkänt" (3 godkända resultat = uppflyttning till nästa klass) 70 poäng... Men de vi fick räckte även här till en sjunde plats (återigen 15 starter), men vi orkade inte stanna till prisutdelningen utan begav oss hemåt med en styck däckad kooiker.
Vi fick i alla fall fina kommentarer av båda domarna om helhetsintrycket, och Malva betedde sig som en väluppfostrad och lydig hund nästan hela tiden - trots en jättearg liten tjock phaléne som försökte äta upp oss så fort vi gick förbi. Undantaget var väl då när jag gick banan och lämnade en högljutt gråtande Malva hos mamma...


Mamma fick i uppdrag att ta bilder, och lyckades på hela dagen ta ca 5 stycken. Förmodligen för att hon var mer nervös än både jag och Malva (trots att hon inte tävlade...). Inte för att rallylydnad är någon speciellt intressant sak att ta kort på, i för sig.

Veckans schema har sett ut som följer:

Fredag (jaja, veckan börjar inte med fredag osv, men jag tänker börja med fredag!): Mot brukshundsklubben för att tjuvträna lite på agilityhindren. Där mötte vi Collieklubben (Titti med Coda och lilla asgulliga Vera), och efter att ha konstaterat att Malva + sol och jättevarmt = energitillstånd ála överviktig basset hound, men i alla fall några övningar, övergick vi till den svåra övningen att träna lydnad med matte trots att man helst vill springa iväg och kasta sig på collien. Jag konstaterade också att det enda Malva faktiskt är asbra på är läggande under gång, fast under förutsättning att man helst inte fortsätter gå efter själva läggandet (=Malva kastar sig ner på marken i ett perfekt läggande, för att sen kräla fram som en ödla bredvid mig). Med andra ord, Malva kan egentligen ingenting i lydnaden...

Lördag: Av någon anledning gick jag med på en hel kväll fylld med dansband, dvs "Rinkdans" i Alvesta - featuring Lars-Kristers (z?). Jag går inte in på några detaljer (men jag var uppenbarligen rätt grym på det här med buggande eftersom jag hamnade på bild i SMP). Malva fick vara med på förfest i Ingelstad, vilken hon spenderade i mitten av soffan som en liten drottning, medan hon nådigt lät sig klappas av människor som satt runt henne. Eftersom hon inte kan dansa och inte hade någon biljett, fick hon dock vara hemma under resten av kvällen.

Söndag: gjorde vi egentligen ingenting av värde. Förutom att titta på ett antal videor och artiklar om grundfärdigheter och kroppskontrollsövningar som är bra att ha i agility, samt göra en del av dessa övningar - som att hoppa i och ur lådor av olika storlekar (egentligen var det mestadels saker som vi gjorde när hon var mindre, men det kändes som att det var dags att fräscha upp det lite). Malva verkade lite konfunderad över vad det egentligen skulle vara bra för, men hoppade snällt omkring.

Måndag: Agilitykurstillfälle nr 2. Vi fortsatte med att nöta lite hopphinder, u-tunnlar och lite slalom med staket (vilket är asbra, eftersom det inte motsätter sig min tidigare slalomträning men ändå gör att det blir lättare för Malva i kursmiljön). På slutet fick vi även köra en liten kombination, vilket gick lite sådär eftersom fröken kooiker var alldeles slut i huvudet  och dessutom var ju matte alldeles värdelös på att sköta handlingen på ett tillräckligt tydligt sätt. Men jag är nöjd med kvällen, och vi har fått lite läxor bland annat i form av att leka konkurrenslekar för att få upp farten ytterligare, d.v.s. om man inte skyndar sig allt vad man orkar så kommer matte hinna först till leksaken och leka utan Malva. Resultat: Matte kommer ha kondition som en topptränad travhäst. Och Malva kommer springa fort som tusan och bli världsmästare, förstås.

Tisdag: Mr. Karlsson, fröken kooiker och jag begav oss ut på picknick i solen. Malva fick titta på en polishund som tränade lite grann, leta kattmat i gräset och jaga sädesärlor = nöjd. Mr. Karlsson fick leka med sin iPad och sova = nöjd. Och jag fick äta kakor samt gå omkring barfota = nöjd.

Idag: panikträna rallylydnad. Av någon anledning är det en mycket svår och tankekrävande övning för lilla kooiker att gå fot när jag ber om det, men däremot när man exempelvis är dödstrött efter agilitykurs är det inga problem att spontant besluta sig för att gå militäriskt fotgående hela vägen hem. Denna gåta får bli dagens uppdrag.
Så snart fröken kan tänka sig att ha vilat färdigt sin förmiddagslur...


För övrigt går Malva omkring och gråter nästan konstant, vilket tyder på att tårproduktions-boost-salvan nog gör susen. Och hon fäller något alldeles kopiöst, vilket i sin tur får både mattan och dammsugaren att gråta.

Ja, i måndags var vi då på första agilitykurstillfället! Jag ska försöka skriva begripligt från denna lilla ipod då mr Daniel vägrar låna ut sin dator. (Edit, jag gav upp, så det fick bli datorn när jag kom hem igen)
Fröken Malva värmde upp på vägen dit genom att, när vi var nästan framme vid bk, hitta en skadad liten fågel i gräset. Som den fågelhund hon är stod hon inom några sekunder med munnen full av fågel, funderandes på vad hon skulle göra med den. Efter mycket om och men gick hon motvilligt med på att spotta ut det stackars kräket och låta sig kopplas. Så fort fågeln försökte hoppa i säkerhet verkade instinkterna ta över och hon kände sig tvungen att stoppa den, men till slut lyckades jag med hjälp av mycket övertalning och korvsmulor, samt kopplet som nödbroms, få med mig den lystna jakthunden bort från den ganska tufsiga och ledsna lilla fågeln. Jag är i alla fall väldigt nöjd med att hon inte valde att svälja fågeln när hon insåg att matte inte samtyckte till apporteringen!

Nåväl. Efter detta lilla drama var det dags för kurs! Vi var en ganska lagom liten grupp på 5 stycken - två labradorer, en dansk-svensk gårdshund, en pudel/sheltie-blandis och så vi. Alla hade ungefär samma energinivå ("vadskavigöranu? skavispringaokejyaaaaay!"), så det kommer nog bli spännande. Instruktören, Kristina, är ashärlig och verkar än så länge både pedagogisk och välplanerad, och dessutom anpassade hon övningarna väldigt bra så att hundarna kan avancera i sin egen takt. På menyn stod hopphinder och tunnlar, vilket verkade uppskattas av alla hundarna, eftersom man fick springa fort.
Malva uppförde sig ganska bra, någon gång fick jag påminna om det här med att man ska komma när matte ropar oavsett om man har nosat klart eller inte, men hon störde i alla fall ingen annan. Förutom i början då, när vi gick en liten bit för att hundarna skulle få bekanta sig och Malva kastade sig som en vild tjur i kopplet för att hinna terrorisera alla de andra. Men, det kommer nog att bli en givande kurs, hoppas vi. Jag har redan kommit till två insikter:
1. Jag har varit alldeles för dålig på passivitetsträning, och eftersom jag är den enda som inte har en bil att stoppa undan hunden i borde min hund vara asduktig på att ligga i bur/bunden och vänta. Borde.
2. Om jag ska ha den allra blekaste lilla chans att hina med att styra min oljade lilla blixt till agilityhund, måste jag nog investera i ett par ordentliga skor och ge mig ut och springa, omgående.


Idag har vi varit hos veterinären och vaccinerat lilla fjant. Den här gången slopade vi djursjukhuset och gick till Växjö Veterinärpraktik, där de visade sig vara mycket noggrannare (det var ju också en mindre klinik, med bara en veterinär), och speciellt veterinären var klart trevligare än den förra. Kanske var det för att hon själv hade tollare, kände till lite grann om kooiker och tyckte det var väldigt roligt att få pilla lite på en. Faktum är att hon pillade så noga att hon lyckades lägga märke till att Malva kisar pyttepyttepyttelite med ena ögat ibland. Efter ytterligare lite petande och en undersökning bestående av små pappersremsor i ögonen, visade det sig att Malva tydligen har ganska torra ögon. Så vi fick (läs: fick köpa för dyra pengar) också med oss en salva som vi ska ge 3 gånger om dagen i en månad för att se om det går att starta igång tårproduktionen. Malva verkar inte så värst imponerad av detta...

När man bor ihop med en galen kooikerhondje ett tag, så är det ganska svårt att undgå att lägga märke till vissa personlighetsdrag och knäppheter hos denna. Till exempel, så har fröken Malva utvecklat ett antal olika sätt att hälsa på folk eller hundar, beroende på i vilken situation hon befinner sig. Generellt kan man säga att Malva har tre grundhälsningar, som hon kan variera och anpassa efter vad tillfället kräver. Dessa är studs-hälsning, vilket mest går ut på att studsa runt på bakbenen som en galning och se störd ut. Vi har kräl-hälsningen, där Malva kryper omkring på marken som en exalterad liten mask, och slutligen tugg-hälsningen, som går ut på att gå runt i små små cirklar samtidigt som man tuggar på hälsningsobjektets hand.
Dessa kan som sagt kombineras för att passa till olika saker, några exempel på det får ni här:


Välkommen hem-hälsningen - en Malva som har varit ensam hemma (ovasett om man har varit på jobbet ett par timmar eller i tvättstugan ett par minuter) finner man oftast så nära trappkanten det någonsin är möjligt. Där steppar hon omkring som en galning med framtassarna, medan hela bakdelen vickar frenetiskt från sida till sida. När man kommer inom synhåll sträcker hon ut sig i en lekinvit-liknande position och hälsar med ett glatt "rrrrrrrrrrrr". Detta övergår ganska snart i en kombination av studs-och tugghälsningarna, ackompanjerat av exalterade små gläfsningar.

Det där är nån jag känner-hälsningen - inleds med att Malva stannar upp och stirrar stint på den som har kommit innanför dörren, eller kommer gående. Så fort hon känner igen vem det är, börjar bakbenen ta fart mot denna, propellern sätts igång där bak, medan framdelen hänger med ett par sekunder senare. En rörelse som, om Malva hade varit en islandshäst, hade resulterat i en perfekt tölt eftersom hon drar in bakdelen under sig och har hela tyngden där.
Efter en rivstart i ovanstående stil, rusar Malva fram till hälsningsobjektet med svängande rumpa och övergår för det mesta i att kasta sig ner på mage och utföra en intensiv kräl-hälsning. Om denna hälsning sker medan Malva är lös brukar hon slänga in ett par varv av tokrusande runt området emellanåt. En lite mildare form av hälsningen använder hon också när hon känner igen vår bil.

Hejsan tanten!-hälsningen - används ganska flitigt under promenader när man möter andra människor som Malva inte får gå fram till. Då kan man istället sträcka nosen så mycket man kan i riktning mot människan (samtidigt som man travar vidare åt rätt håll för att blidka matte), vifta lite på svansen och vrålstirra för att försöka få personen att dras till Malva genom någon slags magnetisk kraft, så att man kanske kan få hälsa ändå. Resulterar dock mest i roade miner från de utstirrade.

Busshälsningen - används när man åker buss, efter att matte har satt sig. Man kan då ställa sig bredvid sätet med huvudet utstickande i gången, och placera sig på ett sånt sätt att folk som går förbi helt enkelt blir tvingade att hälsa. Det gäller dock att göra detta diskret, annars finns risken att man blir upptäckt och förvisad in i fönsterhörnan.

Smyghälsningen - har delvis utvecklats ur misslyckade busshälsningar, men går att använda sig av på alla utrymmen där folk måste befinna sig nära. Malva passar då på medan matte tittar på något annat, och smyger sig försiktigt fram till närstående folk/hundar (utan att kopplet sträcks, är en viktig detalj). Otaliga gånger har jag inte upptäckt att Malva inte längre står snällt vid min sida först när jag hör gullande röster bakom mig - och finner Malva halvvägs upp i famnen på någon vilt främmande människa.
Om man befinner sig på bussen är det lämpligaste utförandet av denna att krypa diskret under sätet för att nå fötterna på den som sitter bakom eller framför.

Inkallningshälsningen - använder Malva sig av när man ropar på henne, och hon råkar befinna sig utom synhåll. Hon bekräftar då att hon har hört inkallningen genom att helt enkelt ropa tillbaka. Hörs det ett "väff!", så kommer man snart få se en rödvit liten boll komma farande.

Goddag, medresenär-hälsningen - När man får tråkigt på stationen, busshållsplatsen etc., kan man använda tiden till att sätta sig i mattes knä och nådigt titta på personen som sitter bredvid. Om (läs när) personen ifråga ger med sig och börjar prata med en, fortsätter man i samma nådiga stil med hälsningen genom att nosa lite på deras hand, luta sig tillbaka och ge dem en blick som tydligt talar om att en kooiker som får sitta i knät är mycket mera värd än en sketen människa. Därefter sitter man och ser nöjd ut, och kanske börjar titta nådigt på nästa person, medan matte får lyssna på mängder av berättelser om medresenärens nuvarande hund, före detta hund, eller morfars kusins dotterdotters kompis hund.


Man skulle alltså kunna skriva ett helt lexikon av Malvas olika hälsningsritualer. Tur att man har en sån kreativ liten hund, som förstår att ett vanligt svansviftar-hejsan inte alls fungerar vid alla tillfällen, som en del verkar tro!

Idag kan jag informera om att det är precis ett år sen ett visst litet rödvitt monster kom till världen!
Då såg hon ut ungefär såhär:

(här tillsammans med sina systrar, bilden har jag snott av Malvas uppfödare på Änglahedens kennel. Inte pilen dock, den har jag skapat själv, konstnärlig som jag är.)


Vi firar den stora dagen med ett snuskigt grisöra, en tom hushållsrulle fylld med godis, och obarmhärtig träning.
För att utvärdera året som gått på ett väldigt snabbt och effektivt sätt kan jag ju konstatera att mina stora planer om en tävlingsredo hund (samt slavisk lydnad) vid ett års ålder har gått lite sisådär. Fast om man byter ut tävlingslydnad mot rallylydnad och allmänlydnad mot... eh, gladhet, så har jag ju ändå lyckats ganska bra!

Såhär valde den nu mogna, vuxna och lydiga Malva att posera när jag sa till henne att sitta lite snyggt innan:

(vi får väl hoppas på två-årsdagen istället vad det gäller den där mognaden....) Verkar ju inte vara några problem med höfterna i alla fall!


Anyway, efter dagens träning kan jag konstatera att Malva nu behärskar de flesta momenten i nybörjarklass rallylydnad, med störning i form av ivägblåsande löv (tro mig, det är en rätt ordentlig störning..), men utan störning i form av hundar och människor. Det enda vi egentligen behöver befästa lite bättre är "stå", samt att behålla samma fotposition även när vi springer. Med andra ord kan Malva nu knappt 3 veckor före sin tävlingsdebut ungefär lika mycket som Zixten kunde kvällen innan sin. Jag är själv imponerad av min oerhörda framförhållning!
Dessutom har skrutten idag första gången genomfört ett fyrapinnars slalom, med alla pinnar på rätt plats! Vi kommer alltså att äga agilitykursen nästa vecka.