monstermalva

(Här hade jag tänkt placera en bild på Malva med en gosig rådjursklöv i munnen, efter sitt senaste blodspårsäventyr, men nej då, min mobil anser inte längre att det här med bluetooth är något den vill befatta sig med. Och nej, jag kan inte hämta sladden istället. Den kan ju vara precis var som helst.)

Jaha, nu börjar det bli höstigare ute, vilket bland annat innebär att fröken Malfva af Monztier har fått ett alldeles nytt relfextäcke. Hon ser ut att pendla mellan stolthet och oerhörda plågor när hon har det på sig, medan Zixten som vanligt är superlycklig över att få klä ut sig till någon slags gul korv med en pälstofs i varje ände.
Det innebär också vissa beteendeförändringar hos hundarna, för att anpassa sig till hösten. Zixten börjar successivt minska ner på antalet kissrundor han kan tänka sig om dagen, idag vägrade han till exempel sätta tassarna utanför dörren förrän klockan var halv 1, eftersom det fanns misstanke om att det kanske skulle kunna börja regna. Nu vägrar han istället att gå in, eftersom klockan börjar närma sig när pappa kommer hem - och det får man inte missa, då gäller det att sitta på trappan och visa att man är en trogen och god hund.

Malva har istället börjat ta mer ansvar för sin vistelse på gården så här i mörkare tider när det gäller att vara en god vakthund, igårkväll trippade hon till exempel runt i sitt nya reflextäcke och försökte modigt jaga bort en vit plastspann som hade vågat sig in på gräsmattan... Till slut gav hon dock upp, eftersom den inte gav vika trots att hon hotade den på bara 5 meters avstånd (!) och satte sig framför Zixten på trappan för att blänga misstänksamt på den. Ansvarsfull som hon är försöker hon också fånga och sönderdela alla löv som har börjat flyga omkring.
Valpskrutten har också börjat utveckla ett stiligt rumpfluff, samt en lejonliknande man runt halsen för att överleva vintern, jag måste ta ett kort på det nån gång (när hon inte ligger som en liten kanelbulle vid mitt lår, som nu), för hennes huvud ser nu om möjligt ännu mindre ut än innan.
Katten har också gjort upptäckten om att det börjar bli höst, och försöker därför med en hysteri utan like att spendera så mycket tid inomhus som möjligt - vilket inte alltid uppskattas då herr katt har en tendens att stjäla allt han ser, hör eller känner lukten av som på något vis går att förtära.

Dessa beteenden gör att det numera är lite av en konst att försöka ta sig ut ur huset, eftersom inget djur är särsklilt samarbetsvilligt i den situationen. Zixten verkar överhuvudtaget inte ha kopplat att ytterdörren sitter där den sitter, han blir lika förnärmad varje gång man öppnar den och inser att det ligger en lurvig stoppkloss på trappan som vägrar flytta sig. Därmed begränsas öppningen man ska ta sig ut genom till en bredd av max 20 cm.
Utanför denna springa sitter katten redo, han gör sig så liten han kan och tar sats för att om det behövs kasta sig in under dörren, alltså måste man passa hela dörren mot kattattack trots att man bara har nyss nämnda två decimeter att själv klämma sig ut genom.
Samtidigt som man gör detta har lilla fröken Malva troligen tröttnat på att sitta innanför dörren och vänta snällt, och erbjuder sig att hjälpa till genom att placera sig ovanpå katten. Icke önskvärt, alltså måste hon parkeras i ursprungsläge och hållas ögonkontakt med (samtidigt som katten pareras och man försiktigt försöker pressa undan Zixten 2 mm till).
Sen kan man äntligen säga varsågod, vilket utlöser den lilla valpkanonen med full kraft. Malva far ut genom dörren och ger sig på katten, som då ännu mer hysteriskt försöker finta sig in. Zixten tittar upp med ett plågat uttryck, och när man slutligen har klämt sig ut, schasat ner Malva för trappan så man får plats att sätta ner i alla fall tre tår, och stängt dörren, DÅ går Zixten ner från trappan.

Då är ändå målet att alla djur är utomhus, en barnlek jämfört med när man vill ha olika djur på olika sidor av dörren.

I helgen var vi åter en runda i Växjö/Älmhult för att hälsa på halvhusse Danielapa. Malva var väldigt ledsen, eftersom hon inte fick följa med och bowla i fredags utan TVINGADES ligga i tidigare nämnda Danielapas sambos säng och plågas och lida, gosa och sova. Stackars, jag fick se otäcka bilder på hur hon låg utsträckt i plågor och försökte blunda sig igenom eländet... eller, om jag hoppar ironin, njutningsfullt bredde ut sig över minst 80% av sängen.

På lördagen fick vi minsann träffa stora släkten Karlsson, och Malva tog på sig den viktiga uppgiften att följa efter random människor (mest barn, konstaterade jag) och se till att de verkligen gick dit de siktade, eller vad hon nu gjorde. Hon såg i alla fall väldigt nöjd ut med sig själv.

Slutligen fick hennes pyttelilla höghet spendera större delen av söndagen med "farmor och farfar", medan jag tvingades ut i skogen för att kräla runt i buskarna och försöka skjuta ner folk innan de sköt ner mig. Alltså, spela paintball. Det var trots alla mina krigsskador (tre blåmärken och lite gul färg i håret) en rolig upplevelse, och jag dog ju faktiskt inte eftersom jag var en så skicklig soldat.
Medan jag kämpade för min överlevnad i de leriga skånska skogarna var fröken kooikervalp och röstade, struttade runt i Älmhult och fick tydligen ta beslutet att fläskfilé är godare än rostbiff, alltså en betydligt mer bortskämd miljö. Hon var sen med på valvaka/myskväll, där hon spenderade största delen av tiden med att tigga chips och annan halvlämplig valpmat och lite av tiden med att tränga sig ner i soffan och sova (kanske bör det tilläggas att hon knappast schasades bort av de som satt runt...)

Nu är vi i alla fall hemma igen, och jag funderar på om det inte börjar bli dags för ett nytt blodspårsförsök. Det betyder ju dock att jag måste rota mig djupt in i de outforskade delarna av frysen för att hitta blodet. Nåväl.

Malva har lärt sig backa. Jodå, det måste varje respektabel hund kunna. Och helst säga "gnrwrwrwng" samtidigt

Vi har också provat på konsten att träna medan matte ligger på soffan, en metod jag har utvecklat de senaste två dagarna. Metoden kan med fördel användas när man helst vill falla i koma, men inte kan på grund av den uppfordrande och något argt stirrande valpen som sitter positionerad 20 cm från ansiktet i väntan på en lämplig uppgift. Det går helt enkelt till som följande:
Försök uppbringa energi nog att hålla en klicker i ena handen och någon form av träningsgodis i andra. Detta är den jobbigaste delen, eftersom man måste röra på sig för att kunna hämta godiset (är man en nörd, som jag, så har man alltid en klicker som ligger och skräpar inom räckhåll). Tag en låda, av valfri storlek, och placera framför den uppfordrande, något argt stirrande hunden. Ta-taa. Klicka fram valfritt beteende och vips, har du lärt hunden ett mycket onödigt trick. Det går att variera sakerna man kan göra med en låda i oändlighet. Och, framför allt, hunden är förhoppningsvis trött, nöjd, och tillfreds med att agera filt istället.
Malva kan nu alltså sätta upp framtassarna på en låda och steppa lite med bakbenen, woho. Jag får väl utveckla det till att steppa runt lådan, så att det åtminstone ser lite mer avancerat ut...

Övriga nyheter är att Hundsport har kommit, om någon är intresserad, och naturligtvis har även de hängt på trenden att förpesta folk med diverse trams om valet.
Där fanns faktiskt också en riktigt bra artikel om inkallning, som gav tips på många olika sätt att ladda inkallningsordet - alltså inte bara min universallösning, leverpastej - för att få hunden att "så gott som längta efter att bli inkallad". Hmm. Det gick i alla fall ut på att hunden aldrig ska veta vilken belöning den kommer få, bara att det kommer belöning av något slag - från att bli kliad på magen till att få en "jackpot" i form av typ, en hel korv.
Malva är en ganska tacksam hund att träna enligt detta, hon blir glad om man kastar en kotte, gladare om man ger henne en pinne, och gladast om hon får hoppa och skälla lite på matte. Och hon riskerar inte att bli tjock även om jag ger henne stora matbelöningar, som idag när hon fick en halvtorr brödskiva - den gick hon nämligen och grävde ner i skogen.
Det ultimata vore förstås att stoppa ner en liten hund i fickan att kasta fram som belöning, då kanske inkallningen till och med hade fungerat på ställen där det finns typ, andra levande varelser runt omkring (eller så kan man ju öva där, men det känns ju hemskt onödigt).
Fast katten kanske hade gått att knö ner, han är ju rätt mager...

Gud vad jag svamlar.
Här är i alla fall en bild på Malvamalva av monstervalp när hon var 8 veckor och fluffig:

Idag har Malva:
- Vaknat, stissat runt den vanliga morgonstissrundan, ätit, osv.
- Sovit, på min mage på soffan medan vi samlade kraft efter frukosten (läs: desperat försökte få några sekunders extra sömn)
- Lekt lite med aktiveringsmonstret
- Sovit, medan hon väntade på att mamma skulle komma hem (gissar jag, i alla fall)
- Sovit, hela förmiddagen medan mamma sov efter jobbet och jag var i stan för att samla ansvars/vuxenpoäng (här har jag vittnen på synen av en kooiker på kökssoffan)
- Hälsat på en tant på citygross, som hade en setter som inte var hennes utan Johans men han fick två barn och Julia var allergisk så settern fick flytta till farmor och farfar. - jodå, så detaljerad information kan man lura ur folk om man har en söt liten valp att tortera med.
- Sovit, i bilen hem samt medan jag samlade ytterligare poäng genom att rösta, samt resten av bilfärden hem (naturligtvis i mattes knä!)
- Lekt lite med katten, som kom hem efter ett misstänkt rövartåg på någon dag
- Sovit, bredvid Stackars Förkyld Matte som ansåg sig ha förtjänat en stund på soffan framför värdelösa tv-program
- Morrat på fåret Shaun
- Försökt attackera golvmoppen, med en lätt uppretad "mormor" till följd
- Tränat i kanske en kvart på att apportera, sitta kvar och ligga utomhus, samt fjantat runt lite med den gröna geten (som eventuellt är en ko)
- Sovit, återigen på soffan, klistrad vid mig
- Gått en runda i köket, för att kontrollera att jag inte gick längre än till toaletten och att inte mamma hade tappat något viktigt (dvs ätbart) på golvet.
- Inte riktigt sovit, men väl legat klistrad vid mig och inte rört en muskel, vilket är typ samma sak.

Ja, det här var helt onödig information som antagligen bara var jobbig att läsa, men nu kanske ni förstår hur slö min lilla hund är idag. Dessutom är det min blogg, och det är jag som bestämmer. Jag får skriva hur tråkiga saker jag vill, ha!
Inte för att jag klagar, jag känner mig inte allt för hyperaktiv själv idag, så en hund som är mer av en värmekudde än en terrorist är ganska trevligt som omväxling.
I morgon blir det antagligen full fart igen.

NU, ska jag titta på Ola-Conny, minsann.

Jag älskar att vara vän (läs härskarkompanjon) med ägaren till en webshop. Speciellt en med enbart hundprylar. Idag fick jag ett fint litet paket på posten, innehållandes bland annat Malvas nya bästa vän, en sele och lina. Dessvärre var den lite stor, även när jag hade spänt in den, men när lilla fröken spink har grovnat till sig lite borde den bli lagom.
Fröken själv fjantar nu runt med sina nya gröna get, som Zixten dock verkar lite rädd för.

Jag har även tagit mig i kragen och tömt min kamera, så jag tänkte vara en så underbar människa att jag delar med mig några av dessa.

Igår var det ju faktiskt Malvas 5-månadersdag, och eftersom jag är så väldigt mån om att fira mina hundar när de fyller någon betydande ålder, hade jag inte en aning om detta. Men jag gissar att hennes valpighet var ganska nöjd med att ligga i soffan med ett oxöra och titta på film med mig och herr Karlsson.


Såhär kan man till exempel sova i soffan, i en snygg känguruform. Synd att matte bara hann ta ett suddigt skitfoto innan Malva vaknade till och flyttade sig.


Idag har Malva ramlat i ett träsk, som den asbra lilla hund hon är. Det var faktiskt ganska bra gjort, måste jag säga, eftersom hon började med att sticka ner nosen men landade med baken först i vattnet (läs: den obeskrivbara svarta geggan). Hon måste alltså ha vänt sig i luften när hon insåg att hoppsan, SÅ långt ner kunde man visst inte sticka nosen - jag tänker mig att om man hade kört händelsen i slow motion hade det sett ut ungefär som i tecknade barnprogram, där den tecknade ankan/kaninen/whatever springer ut för ett stup och står en liten stund i tomma luften, tittar ner, börjar springa förtvivlat åt andra hållet, men dimper ner i avgrunden. Nu ramlade som tur väl var inte Malva ner i nån vidare avgrund, men när hon väl hade drösat ner i den minst sagt äckliga "vattnet" (se tidigare beskrivning) kunde hon förstås inte kravla sig upp utan jag var tvungen att hissa upp henne på marken igen.
Väl uppe sprang hon omkring och såg ut som en superlycklig liten sumpråtta av något slag, med en kanske inte fullt lika superlycklig matte och halvhusse bakom sig...

Jaha, då är vi återigen i storstaden Växjö, utrustade med ett nytt fint rött koppel med matchande halsband, för att lära oss hur man beter sig som en stadshund. Resultatet varierar, vill jag påstå.
Malva är en ganska bra lägenhetshund, då hon nästan har lärt sig att inte springa ut på balkongen utan tillåtelse, inte skäller så fort någon rör sig, och passar i fönsterkarmen. Dessutom har hon fortfarande inte kopplat sambandet mellan dörrklockan och besökande människor. Hon är en någon sämre koppelpromenadshund, då hon gärna går aningen mitt i vägen när hon har koppel på sig. Hon går förvisso fint lös, om det nu inte råkar befinna sig någon inom ett avstånd av 20 meter. Då kan Malva nämligen inte hålla sig, och denna någon har henne snart i ansiktet. Slutligen är hon en värdelös gågatehund, eftersom hon dels fortfarande tror att alla världens varelser finns till för hennes höga nöjes skull, och dels har en tendens att vilja vara cool och tugga tuggummi, vilket inte är någon vidare bra idé om man är en hund.
Idag har vi varit inne en runda i stan, där Malva var så upptagen med att titta på allt folk, framför allt barn, att hon missade ett flertal hundar som gick precis förbi henne. Med andra ord har hon uppfört sig riktigt bra. Bitvis travade hon till och med snällt vid sidan och verkade faktiskt komma ihåg att jag också var där.
Vår ursprungliga plan idag var att titta på Sanna och Rut när de lydnadstävlade idag, MEN eftersom de var skitdåliga och ställde in hela tävlingen så blev det inget med det. Istället fick Malva chansen att fortsätta sin omvändning av Daniels hundrädda mamma, som har kommit riktigt långt, anser jag.

Jag tror för övrigt att prinsessan kooiker (som jag just hittade sovande i sängen bredvid Daniels lika sovande "sambo" Filip - "ensamhetsträning" a'la Malva) har fått lite kroppskomplex, eftersom hon helt på eget bevåg har skurit ner sitt dagliga matintag till ungefär hälften. Å andra sidan är hon ju en mästare på att hitta diverse mer eller mindre ätbara saker utomhus, och svälja dem fortare än blixten, så det går nog ingen nöd på henne. Hon börjar också utveckla ganska muskulösa lår, gissningsvis av den enda anledningen att hon ska kunna hoppa upp i soffan liite snabbare och smidigare.