monstermalva

De är så duktiga, mina små kräk, ibland.

 

Igår fick jag höra att Malva gick ett riktigt eftersök för första gången, och spårade upp ett nyskjutet, synnerligen avlidet vildsvin, alldeles själv! Fröken Malva var enligt rapport kanske inte helt övertygad om storheten i ett dött vildsvin, men tyckte i alla fall att det var kanonkul att spåra. Jag hade ju mina misstankar om att fröken skulle vilja överge uppdraget i skarpt läge när hon insåg exakt vad det faktiskt var hon letade efter (speciellt på gris) eftersom hennes viltintresse kanske inte är det starkast lysande, men uppenbarligen gick det alldeles galant trots att den lilla otäcka klöven i änden var utbytt mot ett stort dött djur. Det har också inkommit uppgifter om en liten galen kooiker som sprang i cirklar och dansade krigsdans kring bytet när det väl var hemtransporterat och i säkert förvar på gårdsplanen....

 

 

Och madam Tilda då, jo hon har faktiskt idag hämtat sin alldeles första, alldeles riktiga fågel! Vi fick mycket bra hjälp att introducera det hela, tidigare har Tilson mest fått snusa lite på fågel och hämta någon enstaka vinge, men hon tycker att de där hela fåglarna är lite obehagliga. Idag fick hon först bära på en lite själv bredvid mig, vilket funkade en gång och sen tyckte Tilda att njäe, jag vet inte om den var så himla awesome det där sladdriga fjäderfät. Så vi testade en liten luring, och kastade tre snabba, superlätta markeringar på rad. Först en dummy, sen ett kaninskinn, sen pippin. Dummyn var förstås rolig som vanligt, kaninskinnet var ju supermysigt, och sen blev det av bara farten så att fågeln får väl plockas in den också då! Första gången var det visserligen i ett ytterst försiktigt grepp med yttersta framtänderna i yttersta vingen och så lite närkontakt som möjligt, men fågeln levererades i alla fall prydligt i min hand. Vi testade en ytterligare gång i slutet av träningen, och redan då hade madam samlat mod nog att gripa fågeln över bröstkorgen istället. (Tilda passade också på att belöna sig själv med det inhämtade kaninskinnet så fort hon hade lämnat av fågeln...)

 

Så nog finns det hopp för mina små liv, även på den jaktliga och skogliga och viltliga sidan!