monstermalva

Så, förra helgen var Malfons Åberg och jag och tävlade lydnad igen, på Vännäs bhk där vi lämpligt nog tog första förstapriset för två år sen - och även om det var med minsta möjliga marginal så klarade vi nu sista ettan och tog därmed första titeln, LP1!

 

Det blev en riktig nagelbitare, men genomgående var jag så sjukt nöjd med lilla kooiker, det var inget nosande eller tramsande utan hon hade en riktig superattityd och var med mig till 100%... nåja, nästan i alla fall.
Men vi tar det från början! Det var en jättestor klass med 20 startande hundar, vi var inte förrän nr 15 vilket i för sig var ganska bra, eftersom 1. vi kom för sent dit och 2. de körde platsliggningen sist, så vårt startnummer var faktiskt närmare platsen. Tyvärr genomfördes klass 1 i en svinkallt ridhus, där det inte fanns någon läktare så som publik fick man inte ha hund med sig in. Eftersom det var tämligen svinkallt även ute så vågade jag inte lämna ett stycke frusen kooiker i bilen, så Pojkvän som var medsläpad för att lära sig om den ädla hundsporten lydnad, och jag bänkade oss istället på den uppvärmda läktaren och tittade på elitklassen, medan jag då och då fick rusa över till andra ridhuset och kolla vems tur det var. Nåväl, han fick ju i alla fall frysa sig igenom några ekipage i ettan i alla fall, inklusive mig och Malfons.

 

 

Så.

Först ut linförighet. Malvamonstret och jag hade taggat till tusen utanför ridhuset och eftersom jag var livrädd att tappa den fina bubblan vi hade runt oss så tågade jag in på banan så fort jag hörde applåderna för förra ekipaget. Vi ställde raskt upp oss och såg säkert inte alls desperata ut, redo på startlinjen så fort domaren höjde blicken från sina papper. Iväg bar det i alla fall, och Malva hade grym kontakt hela vägen men råka undslippa sig ett litet pip, och så missade vi lite på en halt och en gång fick hon bestämt för sig att jag sa "stanna" så jag fick påminna henne om att nej, fot är det där när man följer med. Enligt ena domaren (de var två, jag tror att den ena kanske var under utbildning) fock jag också höra efteråt att jag tog ut svängarna lite för mycket i vändningarna, vilket gör att jag alldeles på egen hand saboterar lite för oss. Anywho, 7,5 poäng slutade det på.

 

Läggandet blev det avgörande för den smått panikslagna väntan innan prisutdelningen, för Malva gjorde nämligen inte alls något läggande utan ett helt vanligt ställande (vilket börjar bli något av en trend....), och trots att jag såg det i ögonvrån och la henne ner med ett nytt kommando så blev det alltså en nolla (man har ju liksom bara ett kommando på sig). Men jag är ändå nöjd med att jag la henne ner och gjorde klart resten av momentet som vanligt, även om det inte gör någon skillnad på poängen så tror jag ändå att det gjorde skillnad för henne, och dessutom kände jag att det gjorde skillnad för mig eftersom jag sen kunde berömma henne med en genuin känsla när hon faktiskt hade gjort rätt. Malva är ju annars lite väl bra på att upptäcka "jaaa vad duktig du var, det var inte alls det du skulle göra och nu berömmer jag bara för att vi inte ska tappa attityden yaay"-berömmet, oavsett hur duktig jag tycker mig vara på att fejka.... 0 poäng alltså, så jag började misstänka att vi inte skulle få förstapris (även fast jag inte tittade mot poängskylten bara för att kunna intala mig att vi ev hade fått en 5:a....), men vi körde vidare!

 

Inkallningen, blev tämligen klockren, inget nosande, ett redo litet kooikerspjut som kom i full fart och satte sig en liten aning snett, vilket gav oss 9,5 poäng.

 

Ställandet, även där är jag sjukt nöjd att det inte blev något nosande (om någon kommer ihåg hur jag beskrev exempelvis ställandet och inkallningen på förra tävlingen...), hon tog ett steg för mycket i stoppet och så viftade jag tydligen till med något dubbelkommando (efter läggandet var jag väl lagom hispig...) vilket resulterade i ändå helt okej 8,5 poäng.

 

 

Sen var det inte så värst mycket att orda om, apporteringsmomentet är ju Malvas största söthetstrumf där hon sitter med tindrande ögon och den lilla lilla apporten i ett stolt grepp (i 5 sekunder...), och domaren höll med och gav 10 poäng.

 

Hopp över hinder kunde hon inte ha gjort snyggare, full fart, graciöst skutt och en snygg ingång som avslut vilket även det ledde till en 10:a. Jag applåderade dubbelt så entusiastiskt som publiken (som eventuellt mest gjorde det för att hålla värmen) och så kutade vi ut ur ridhuset och tömde halva godispåsen rakt i kooikermun. Trots läggandet var detta definitivt den bästa känslan vi har haft på tävling!

 

Tyvärr blev det inget filmat, mest för att jag glömde påminna Pojkvän som dessutom verkade vara rätt inne i det hela själv så det blev helt enkelt en exklusiv upplevelse för de som ägnade söndagmorgonen åt att förfrysa fingrarna i Vännäs!

 

Så till sist var det dags för platsliggning, och jag visste att om vi skulle ha minsta chans att ändå skrapa ihop poäng så behövde platsen sitta (inget kliande!) så med ganska kraftiga flashbacks till vår allra första lydnadstävling stod jag och tog djupa, långsamma andetag medan jag försökte hålla konstant ögonkontakt med Malva, med förhoppningen att hon skulle känna sig så utstirrad att hon inte vågade röra sig.... Det funkade ganska bra ändå, hon kikade lite på hundarna som syntes genom springan ut till gården utanför, tittade lite i taket och filosoferade över liggstilen på hunden bredvid, men med bara en liten ynka nosning så fick hon ändå 10 poäng!

 

Vid tandvisningen hade Malfons tröttnat lite på det hela och fick 7,5 eftersom hon både reste sig och backade lite, men tandvisningen har ju aldrig varit vårt paradmoment heller så jag brydde mig inte nämnvärt. Dessutom vägdes det upp av att båda domarna kom fram och berömde vår fina kontakt under tävlingen, hur glad Malva såg ut där hon struttade bredvid och hur duktig den lilla sötråttan var med sin spjutfart (och hur synd det var med läggandet...).

 

Så med en liten egoboost i bakhuvudet, en 10:a på helheten och en nöjd-trött kooiker slutade vi till slut på 162 poäng och en delad fjärdeplats! Jag kan ju knappast vara annat än nöjd, så nu hoppas vi bara att en liten LP-rosett snart kommer flygande med posten!