monstermalva

När man bor ihop med en galen kooikerhondje ett tag, så är det ganska svårt att undgå att lägga märke till vissa personlighetsdrag och knäppheter hos denna. Till exempel, så har fröken Malva utvecklat ett antal olika sätt att hälsa på folk eller hundar, beroende på i vilken situation hon befinner sig. Generellt kan man säga att Malva har tre grundhälsningar, som hon kan variera och anpassa efter vad tillfället kräver. Dessa är studs-hälsning, vilket mest går ut på att studsa runt på bakbenen som en galning och se störd ut. Vi har kräl-hälsningen, där Malva kryper omkring på marken som en exalterad liten mask, och slutligen tugg-hälsningen, som går ut på att gå runt i små små cirklar samtidigt som man tuggar på hälsningsobjektets hand.
Dessa kan som sagt kombineras för att passa till olika saker, några exempel på det får ni här:


Välkommen hem-hälsningen - en Malva som har varit ensam hemma (ovasett om man har varit på jobbet ett par timmar eller i tvättstugan ett par minuter) finner man oftast så nära trappkanten det någonsin är möjligt. Där steppar hon omkring som en galning med framtassarna, medan hela bakdelen vickar frenetiskt från sida till sida. När man kommer inom synhåll sträcker hon ut sig i en lekinvit-liknande position och hälsar med ett glatt "rrrrrrrrrrrr". Detta övergår ganska snart i en kombination av studs-och tugghälsningarna, ackompanjerat av exalterade små gläfsningar.

Det där är nån jag känner-hälsningen - inleds med att Malva stannar upp och stirrar stint på den som har kommit innanför dörren, eller kommer gående. Så fort hon känner igen vem det är, börjar bakbenen ta fart mot denna, propellern sätts igång där bak, medan framdelen hänger med ett par sekunder senare. En rörelse som, om Malva hade varit en islandshäst, hade resulterat i en perfekt tölt eftersom hon drar in bakdelen under sig och har hela tyngden där.
Efter en rivstart i ovanstående stil, rusar Malva fram till hälsningsobjektet med svängande rumpa och övergår för det mesta i att kasta sig ner på mage och utföra en intensiv kräl-hälsning. Om denna hälsning sker medan Malva är lös brukar hon slänga in ett par varv av tokrusande runt området emellanåt. En lite mildare form av hälsningen använder hon också när hon känner igen vår bil.

Hejsan tanten!-hälsningen - används ganska flitigt under promenader när man möter andra människor som Malva inte får gå fram till. Då kan man istället sträcka nosen så mycket man kan i riktning mot människan (samtidigt som man travar vidare åt rätt håll för att blidka matte), vifta lite på svansen och vrålstirra för att försöka få personen att dras till Malva genom någon slags magnetisk kraft, så att man kanske kan få hälsa ändå. Resulterar dock mest i roade miner från de utstirrade.

Busshälsningen - används när man åker buss, efter att matte har satt sig. Man kan då ställa sig bredvid sätet med huvudet utstickande i gången, och placera sig på ett sånt sätt att folk som går förbi helt enkelt blir tvingade att hälsa. Det gäller dock att göra detta diskret, annars finns risken att man blir upptäckt och förvisad in i fönsterhörnan.

Smyghälsningen - har delvis utvecklats ur misslyckade busshälsningar, men går att använda sig av på alla utrymmen där folk måste befinna sig nära. Malva passar då på medan matte tittar på något annat, och smyger sig försiktigt fram till närstående folk/hundar (utan att kopplet sträcks, är en viktig detalj). Otaliga gånger har jag inte upptäckt att Malva inte längre står snällt vid min sida först när jag hör gullande röster bakom mig - och finner Malva halvvägs upp i famnen på någon vilt främmande människa.
Om man befinner sig på bussen är det lämpligaste utförandet av denna att krypa diskret under sätet för att nå fötterna på den som sitter bakom eller framför.

Inkallningshälsningen - använder Malva sig av när man ropar på henne, och hon råkar befinna sig utom synhåll. Hon bekräftar då att hon har hört inkallningen genom att helt enkelt ropa tillbaka. Hörs det ett "väff!", så kommer man snart få se en rödvit liten boll komma farande.

Goddag, medresenär-hälsningen - När man får tråkigt på stationen, busshållsplatsen etc., kan man använda tiden till att sätta sig i mattes knä och nådigt titta på personen som sitter bredvid. Om (läs när) personen ifråga ger med sig och börjar prata med en, fortsätter man i samma nådiga stil med hälsningen genom att nosa lite på deras hand, luta sig tillbaka och ge dem en blick som tydligt talar om att en kooiker som får sitta i knät är mycket mera värd än en sketen människa. Därefter sitter man och ser nöjd ut, och kanske börjar titta nådigt på nästa person, medan matte får lyssna på mängder av berättelser om medresenärens nuvarande hund, före detta hund, eller morfars kusins dotterdotters kompis hund.


Man skulle alltså kunna skriva ett helt lexikon av Malvas olika hälsningsritualer. Tur att man har en sån kreativ liten hund, som förstår att ett vanligt svansviftar-hejsan inte alls fungerar vid alla tillfällen, som en del verkar tro!