Border collies at the Borders
Plötsligt har vädret gjort en helomvändning. På ett par dagar gick det från att sparka is från vattenhinkarna på morgonen, till att spraya hundarna med vattenslang för att försöka hålla dem svala...! Senaste dagarna har det varit strålande sol, blå himmel och minst 25 grader varmt...
Som vanligt är det fullt ös, vi håller nu på att leta efter någon som ska ta över efter mig när jag åker hem i slutet på juli, och två valpkullar är på ingång de närmaste dagarna/veckorna.
I lördags följde jag med Brian och tittade på vallhundsprov som anordnas här i närheten, ett av de större tydligen. Det var väldigt... speciellt. Nu har jag aldrig varit på vallprov i Sverige, så jag vet inte hur det går till men det var INTE lätt kan jag konstatera. Ska det testas så ska det testas rejält, verkar det som!
Så här gick det till:
1. Fyra får släpptes ut från ett flak högst upp i ena hörnan. Tanken var sen att de skulle samla sig ungefär runt en stolpe, och stillsamt beta i väntan på att bli vallade.
2. Föraren, som var placerad längst ner i motsatt hörna, skickade iväg hunden och tanken var nu att de skulle valla fåren genom den första grinden, ner och runda stolpen där föraren stod, upp genom grind nr två, tvära över planen till nästa grind för att därefter komma ner och få in alla fyra fåren i fållan vid föraren. Jag har gjort en snitsig liten illustration av det hela här:
Det gröna är alltså där fåren ska springa.
Därefter släppte de ut fåren igen, delade upp dem två och två, och vallade slutligen bort dem till fältet bredvid - tror jag i alla fall, det var inte så många som kom så långt.
Varför? Jo.
Fåren hade anlänt i en nätt liten grupp om 250 stycken samma morgon, från någon gård i krokarna, troligen. Fåren hade alltså aldrig sett det här fältet innan, och de var inte nödvändigtvis invallade på något sätt - ingen visste egentligen om de någonsin hade sett en hund förr. Dessutom var det väldigt envisa och bestämda får, och de var inte alls särskilt sugna på att bli vallade, som det verkade.
Svårighet nummer två var att fåren släpptes ut direkt från ett flak, ut på fältet i nerförsbacke. Det var därför ganska svårt att övertala fåren att stanna vid stolpen som de var tänkta att stanna vid, istället för att dra i full fart ner för backen och bygga upp en trevlig hastughet för att springa rakt förbi hundföraren och bort mot horisonten. Tro mig, det hände ett antal gånger... Trots att tre-fyra pers stod och försökte mota fåren till att stanna kvar uppe i sin hörna.
Svårighet nummer tre var att det blåste rätt så rejält denna dag, vilket gjorde att det ibland var svårt för hundarna att höra föraren.
Detta ledde till att under de dryga två timmarna vi var där och tittade så var det endast två stycken som lyckades få in fåren i fållan. (Fåren var nämligen inte särskilt intresserade av att gå in i fållan...)
Ingen lyckades få fåren genom alla tre grindarna.
Ganska många gånger fick en extrahund, funktionärer och då och då även publik kallas in för att samla ihop får och se till att de slutade på samma ställe. Vid ett tillfälle krävdes tre man för att schasa in ett får på fältet dit de släpptes när de var färdigvallade (eller härjade runt för mycket för att ens kunna börja vallas).
Men! Det var väldigt underhållande. Och alla som var där var små skotska eller engelska gubbar med fåraherdestav och överlag väldigt fåraherdiga till utseende och sätt, med sina border collies antingen i ett gammalt snöre eller fastkrokade i herdestaven. Och jag fick lära mig lite grann om vallning, och det var väldigt intressant.
Och jag brände sönder mig, så numera är jag en snitsig mörkröd färg, och mitt hår är några nyanser blondare. Det är ganska smärtsamt, ja.
Imorgon ska vi åka till ringträningens träningsutställning (eller nåt i den stilen), jag har fått äran att visa 4-månadersvalpen Tira, som eh.. har varit på träning en enda gång och som egentligen inte riktigt har lärt sig att gå i koppel ordentligt än. Typ alls. Meeen det går säkert bra!
Som vanligt är det fullt ös, vi håller nu på att leta efter någon som ska ta över efter mig när jag åker hem i slutet på juli, och två valpkullar är på ingång de närmaste dagarna/veckorna.
I lördags följde jag med Brian och tittade på vallhundsprov som anordnas här i närheten, ett av de större tydligen. Det var väldigt... speciellt. Nu har jag aldrig varit på vallprov i Sverige, så jag vet inte hur det går till men det var INTE lätt kan jag konstatera. Ska det testas så ska det testas rejält, verkar det som!
Så här gick det till:
1. Fyra får släpptes ut från ett flak högst upp i ena hörnan. Tanken var sen att de skulle samla sig ungefär runt en stolpe, och stillsamt beta i väntan på att bli vallade.
2. Föraren, som var placerad längst ner i motsatt hörna, skickade iväg hunden och tanken var nu att de skulle valla fåren genom den första grinden, ner och runda stolpen där föraren stod, upp genom grind nr två, tvära över planen till nästa grind för att därefter komma ner och få in alla fyra fåren i fållan vid föraren. Jag har gjort en snitsig liten illustration av det hela här:
Det gröna är alltså där fåren ska springa.
Därefter släppte de ut fåren igen, delade upp dem två och två, och vallade slutligen bort dem till fältet bredvid - tror jag i alla fall, det var inte så många som kom så långt.
Varför? Jo.
Fåren hade anlänt i en nätt liten grupp om 250 stycken samma morgon, från någon gård i krokarna, troligen. Fåren hade alltså aldrig sett det här fältet innan, och de var inte nödvändigtvis invallade på något sätt - ingen visste egentligen om de någonsin hade sett en hund förr. Dessutom var det väldigt envisa och bestämda får, och de var inte alls särskilt sugna på att bli vallade, som det verkade.
Svårighet nummer två var att fåren släpptes ut direkt från ett flak, ut på fältet i nerförsbacke. Det var därför ganska svårt att övertala fåren att stanna vid stolpen som de var tänkta att stanna vid, istället för att dra i full fart ner för backen och bygga upp en trevlig hastughet för att springa rakt förbi hundföraren och bort mot horisonten. Tro mig, det hände ett antal gånger... Trots att tre-fyra pers stod och försökte mota fåren till att stanna kvar uppe i sin hörna.
Svårighet nummer tre var att det blåste rätt så rejält denna dag, vilket gjorde att det ibland var svårt för hundarna att höra föraren.
Detta ledde till att under de dryga två timmarna vi var där och tittade så var det endast två stycken som lyckades få in fåren i fållan. (Fåren var nämligen inte särskilt intresserade av att gå in i fållan...)
Ingen lyckades få fåren genom alla tre grindarna.
Ganska många gånger fick en extrahund, funktionärer och då och då även publik kallas in för att samla ihop får och se till att de slutade på samma ställe. Vid ett tillfälle krävdes tre man för att schasa in ett får på fältet dit de släpptes när de var färdigvallade (eller härjade runt för mycket för att ens kunna börja vallas).
Men! Det var väldigt underhållande. Och alla som var där var små skotska eller engelska gubbar med fåraherdestav och överlag väldigt fåraherdiga till utseende och sätt, med sina border collies antingen i ett gammalt snöre eller fastkrokade i herdestaven. Och jag fick lära mig lite grann om vallning, och det var väldigt intressant.
Och jag brände sönder mig, så numera är jag en snitsig mörkröd färg, och mitt hår är några nyanser blondare. Det är ganska smärtsamt, ja.
Imorgon ska vi åka till ringträningens träningsutställning (eller nåt i den stilen), jag har fått äran att visa 4-månadersvalpen Tira, som eh.. har varit på träning en enda gång och som egentligen inte riktigt har lärt sig att gå i koppel ordentligt än. Typ alls. Meeen det går säkert bra!
Kommentarer
Trackback
