monstermalva

Det är ju tur att jag är duktig på att cykla. Så duktig att jag missar trottoarkanten och välter och kastar mobiler och nycklar och alla möjliga grejer omkring mig. Och det är tur att det finns snälla människor (som klarar att cykla upp på trottoarer) som vrålar "HUR GICK DET???" och förklarar att när man cyklar omkull så undrar man bara om någon såg en (strax efter 4 en torsdag längs en väg många tar hem från jobbet är det rätt stor risk, faktiskt), men det gäller att komma FÖRBI det och känna efter om man är skadad eller har ont och hur gick det EGENTLIGEN?

Detta hände igår, ca 80 meter innan infarten till mitt hus. Ganska klantigt. Och nej, jag är inte skadad eller död eller överkörd på grund av detta.


Idag, har min lilla mor varit och hälsat på och tillsammans med en vän till henne har vi varit och shoppat lite och jag har mest köpt en massa saker som jag egentligen inte behövde. Men det gör inget, för om  man köper en nödvändig sak (jeans) så får man köpa.... minst tre onödiga saker. Minst.
Jag har också varit på jobbet, där någon kom och lämnade in en bilnyckel (och någon annan typ husnyckel), men ingen kom och efterlyste en bilnyckel. Och när jag gick hem fanns ingen bil på parkeringen på den sidan där nyckeln hade hittats, vilket innebär att antingen står det en bil på andra sidan vars ägare har gått igenom hela köpcentret, ut på andra sidan, tappat nyckeln och gått tillbaka igen. Och typ, tjuvkopplat sin egen bil. Eller tagit bussen. (Mystery, mystery)
Specialdetektiv Anna Widerberg ska ta tag i saken i helgen och göra en avancerad utredning. Eller lämna in nyckeln till polisen eller nåt, om nu ingen vill ha den.


Lilla kooiker har nog inte varit särskilt nöjd med den ganska tråkiga dagen för hennes del, det visade hon nyss genom en ganska uppenbar vink. Malva lade sig ner vid soffan och krafsade och gjorde konstiga ljud som hon brukar göra när ett ben eller någon leksak har hamnat därunder. När jag, vänlig som jag är, lade mig bredvid för att rafsa fram vad det nu var som var så roligt därunder fick jag bara fram lite plast och en klicker, varpå fröken kooiker sätter sig och tittar väldigt menande på klickern. Väldigt menande. Det var bara att gräva fram lite godis och köra ett klickerpass, för att blidka damen.

Nu står hon och nosar på en kasse med tv-spel och grejer som mamma kom upp med, och viftar glatt på svansen som för att hälsa den välkommen till vårt lilla hem.


Rubriken är för övrigt mitt nya motto, som jag stal från en humorbild någon hade lagt upp på ansiktsboken innan.