Reflektioner efter en arbetsdag.
Idag har det äntligen gått upp för mig varför jag (och Zixten) aldrig har tävlat lydnad på elitnivå.
För det första: vi har ju faktiskt aldrig riktigt övat på elitlydnad, eller haft det som mål, men sånt borde ju inte krävas av en, egentligen...
För det andra: Zixten är kanske inte den mest motiverade lydnadshunden i världen, dessutom är han ingen malle.
Men framför allt, har jag insett idag, känner vi oss inte motiverade att gå ut på en solig åker klockan 2 på årets hittills varmaste dag, i långbyxor, för att träna apportavlämningar och fotposition. Om detta är vad som krävs så erkänner jag mig slagen och ger upp alla obefintliga planer jag någonsin haft om ett lydnadschampionat...
Alternativt är Kenneth en galning, jag vet inte helt säkert.
Eftersom jag under tiden satt och flåsade i den skuggigaste skuggan jag kunde hitta, och knappt vågade mig ut i solen för att flytta hästarna av rädsla för att proteinerna i mig skulle stekas och koagulera, tänker jag satsa på det senare. Ingen normal människa borde kunna tillbringa säkert en timme med att skutta runt och motivera en halvkokt malle i den värmen (i långbyxor!!).
Något annat jag har kommit fram till idag är att folk har en tendens att döpa sin hundar till ganska underhållande saker. Visserligen kanske man inte ska säga nåt med en spaniel som heter Zixten, men i vissa fall ligger han ändå i lä.
Exempel ett är mänskliga namn. Det är bara att inse, det låter hemskt kul att ha vissa människonamn på vissa hundar. Till exempel har vi trippelschäfern Stefan, som är utsatt för ganska mycket skämt, stackarn, både för att han heter det väldigt o-schäfriga namnet Stefan och för att han är tre gånger så stor som en normal schäfer.
Exempel två är när man har två hundar och a) har ett väldigt tydligt tema på deras namn eller b) döper dem till väldigt olika saker. Till exempel har vi chow-chow och coton de tulear Heizan och Hoppsan, eller pudlarna Lambo och Ghini... eller så såg jag att det skulle komma in två hundar om några dagar där den ena hette något väldigt flashigt namn (trestavigt, tror jag) som jag dock har glömt bort, och den andra hette Hulda.
Jag gillar att folk kan tänka sig att vara lite oväntade och döpa sin dalmatiner till Fridolf, eller kalla sin hund Snutten eller Kalle Kula (exempel tagna ur verkligheten). Efter ett tag blir det ändå lite tjatigt med ännu en rottis som heter Zorro eller en retriever/blandis som heter Simba...
Slutligen utser jag nog mina favoritnamn bland den senaste veckans pensionatsgäster till de tre hundar som kom in tillsammans och hette Hio, Kenzagon och Stimma, mest för att de var så udda. Och katterna Boris och Jeltzin.
För det första: vi har ju faktiskt aldrig riktigt övat på elitlydnad, eller haft det som mål, men sånt borde ju inte krävas av en, egentligen...
För det andra: Zixten är kanske inte den mest motiverade lydnadshunden i världen, dessutom är han ingen malle.
Men framför allt, har jag insett idag, känner vi oss inte motiverade att gå ut på en solig åker klockan 2 på årets hittills varmaste dag, i långbyxor, för att träna apportavlämningar och fotposition. Om detta är vad som krävs så erkänner jag mig slagen och ger upp alla obefintliga planer jag någonsin haft om ett lydnadschampionat...
Alternativt är Kenneth en galning, jag vet inte helt säkert.
Eftersom jag under tiden satt och flåsade i den skuggigaste skuggan jag kunde hitta, och knappt vågade mig ut i solen för att flytta hästarna av rädsla för att proteinerna i mig skulle stekas och koagulera, tänker jag satsa på det senare. Ingen normal människa borde kunna tillbringa säkert en timme med att skutta runt och motivera en halvkokt malle i den värmen (i långbyxor!!).
Något annat jag har kommit fram till idag är att folk har en tendens att döpa sin hundar till ganska underhållande saker. Visserligen kanske man inte ska säga nåt med en spaniel som heter Zixten, men i vissa fall ligger han ändå i lä.
Exempel ett är mänskliga namn. Det är bara att inse, det låter hemskt kul att ha vissa människonamn på vissa hundar. Till exempel har vi trippelschäfern Stefan, som är utsatt för ganska mycket skämt, stackarn, både för att han heter det väldigt o-schäfriga namnet Stefan och för att han är tre gånger så stor som en normal schäfer.
Exempel två är när man har två hundar och a) har ett väldigt tydligt tema på deras namn eller b) döper dem till väldigt olika saker. Till exempel har vi chow-chow och coton de tulear Heizan och Hoppsan, eller pudlarna Lambo och Ghini... eller så såg jag att det skulle komma in två hundar om några dagar där den ena hette något väldigt flashigt namn (trestavigt, tror jag) som jag dock har glömt bort, och den andra hette Hulda.
Jag gillar att folk kan tänka sig att vara lite oväntade och döpa sin dalmatiner till Fridolf, eller kalla sin hund Snutten eller Kalle Kula (exempel tagna ur verkligheten). Efter ett tag blir det ändå lite tjatigt med ännu en rottis som heter Zorro eller en retriever/blandis som heter Simba...
Slutligen utser jag nog mina favoritnamn bland den senaste veckans pensionatsgäster till de tre hundar som kom in tillsammans och hette Hio, Kenzagon och Stimma, mest för att de var så udda. Och katterna Boris och Jeltzin.
Kommentarer
Trackback
