Att tentaplugga

När folk berättar om livet som student får man oftast höra om diverse fester, sittningar, kanske livet i studentlägenhet och hur mycket nya människor man träffar. Väldigt sällan får man höra om tentor och den ångest som är förknippat med dem. Därför tänkte jag nu, efter min oerhörda erfarenhet efter en och en halv termin, bidra till all den viktiga information som finns på internet genom att berätta hur det går till.
 
Tentaplugg är i teorin en ganska trevlig aktivitet. Man tänker sig att sitta i soffan, läsa i boken, mysa till det lite med en kopp te och kanske en chokladbit ibland som belöning medan man tar till sig och lär sig en massa intressanta och nyttiga saker.
 
 
Det är fel.
 
 
Verkligheten följer ett ganska jämnt och återkommande schema i inlärningen, i alla fall för mig:
 
Steg 1. Prokrastination.
Det börjar sisådär en vecka innan tentan, med sista föreläsningen som ofta går ut på att lärarna sammanfattar kursen, diskuterar lite kring vad man har lärt sig och jämför med studiemålen, samt en liten frågestund sådär innan tentan. Vilket i praktiken innebär att man går dit med lite lagom dåligt samvete för att man fortfarande inte har börjat plugga på och sammanfatta boken och hur lite man faktiskt kan såhär en vecka innan tentan. Sen kommer en genomgång som nämner mest de supergrundläggande, översiktliga grejerna som man liksom inte har kunnat undgå att lära sig i alla fall delar av genom kursen. Vilket är bra, fast dåligt.
 
Det leder nämligen till att jag går därifrån nöjd och glad med en falsk säkerhet och känslan att jo men visst, det här kunde jag ju bättre än jag trodde. Tentan kommer glidas igenom graciöst med goda marginaler. Dessutom klarade jag ju förra tentan, och då pluggade jag ju inte så mycket som jag kanske borde ha gjort. Jag går hem, tar en kopp te, sätter mig tillrätta i soffan och gör upp en plan. Sammanfatta två kapitel om dagen, noga så att man lär sig samtidigt, så har jag sista dagen till att i lugn och ro kika igenom allt och till och med titta en extra gång på artiklar och föreläsningsbilder och allt kommer sitta perfekt. Japp, då kör vi.
Fast, jag ska bara gå ut med hunden först. Kanske träna lite. Och baka en kaka eller tre, och en massa andra hemskt nödvändiga saker. Men SEN är det bara att börja läsa. Efter att ha kollat mailen förstås. Och facebook, för det KAN ju vara så att någon har lagt upp något viktigt i klassgruppen eller så.
 
Så här ser de första två-tre-fyra dagarna ut. Vilket innebär att mina fina planering och struktur hånskrattande flyger ut genom fönstret.
 
 
Steg 2. Lockdown.
Därefter inser jag att nej, nu måste det till militärisk disciplin för att inte behöva hamna på omtenta. Låser in mig själv och förbjuder mig att komma ut innan jag har gått igenom vad jag behöver för dagen. Inser hur många kapitel som är kvar och framför allt hur sjukt många fler saker de innehåller som man INTE har fått lära sig halvgratis genom att närvara på föreläsningarna. Panik. Kan inget. VARFÖR började jag inte plugga tidigare. Läser, sammanfattar och ritar modeller med imponerande intesitet, i ungefär en timme. Sen ska jag bara gå ut med hunden, och kolla mailen, baka en kaka eller tre.... Börja om, repetera, repetera.
Resultatet av denna kombination av dåligt samvete-pluggande, undanflykter och självuppläxning från mitt inre militärjag, är att jag till slut har suttit en hel dag och inte fått gjort mer än vad knappt en halv dags ordentlig koncentration hade åstadkommit. Och dessutom är jag för trött för att ta tag i saker som disk, städning och annat trams. Jag har inte tid, jag pluggar ju. Typ.
 
 
Steg 3. Panik.
Hoppsan. Morgon, tentan är i övermorgon.
De som känner mig vet att jag är grym på att göra listor och planeringar för precis allting, men att jag troligen inte en enda gång hittills faktiskt har fullföljt någon av dem. Någonsin. Tyvärr vägrar jag med en strålande envishet att inse att det finns minsta brist i mina planeringsrutiner.
Här infinner sig den riktiga paniken. Jag inser att jag inte kommer hinna gå igenom allt så noga som jag trodde att jag skulle hinna (man kunde ju tänka sig att jag på något sätt skulle ta lärdom av tidigare tentor, eftersom det här händer varenda gång, men nejdå). Lägger om planen och börjar fokusera på bara det som verkar viktigast, försöker lära mig helheten istället för att fokusera på alla detaljer. Först vid det här laget brukar jag kunna få till lite ordentlig fokus och faktiskt få något gjort i pluggandet. Kniven mot strupen är verkligen en underskattad inlärningsmetod.
 
 
Steg 4. Ångest.
Kvällen innan tentan. Den eviga frågan, ska man fortsätta råplugga och traggla tills man spyr, eller är det för sent att lära sig det man inte kan vid det här laget? Nu spelar det inte längre någon roll om jag har hunnit gå igenom allting 72 gånger eller inte alls, för det känns ändå inte som att något har fastnat. Inte en formel sitter, inte en modell går att komma ihåg. Panik, kan inget, osv. Och de få saker som kanske har fastnat känns som om de arbetar intensivt för att fly ut ur hjärnan, slugt gömmer de sig i skuggorna för att kunna smyga ut så fort jag vänder ryggen till. Bläddrar planlöst igenom böcker och papper, vid det här laget har jag tittat på allt så mycket att det känns som om jag kommer ihåg det ordagrant och en falsk säkerhet infinner sig igen, men så fort jag lägger ifrån mig det försvinner alla minnen om det jag nyss har läst.
Det brukar ändå sluta med att jag ger upp, kollar upp när datumet för omtentan är och sätter mig för att vagga långsamt fram och tillbaka i soffan i väntan på att kunna gå och lägga mig, medan jag försöker förhandla med kursinnehållet om att stanna kvar tills efter tentan. Eller i alla fall komma på besök under någon av de där fyra timmarna man sitter och våndas i tentasalen.
 
 
 
Så här kul tycker exempelvis Malva att det är med tentaplugg.
 
 
Kontentan av det hela är alltså att kombinationen dålig självdisciplin och tentaplugg är en ganska dålig idé. För att inte tala om lägenhetens skick efter en vecka utan vare sig diskande eller städande (jag och herr Karlsson har dessutom oftast tenta ungefär samtidigt). Och just det, den där chokladbiten som skulle belönas med någon gång om dagen... Jag kan garantera att det inte finns en smula kvar av alla de där kakorna jag bakade i prokrastinationsfasen.
 
Men sen kommer ändå tentaresultatet efter ett par veckor och jag inser att jo, men det gick ju vägen den här gången också (hittills har så varit fallet i alla fall). Och då kan jag tänka tillbaka på det där alldeles jättegodkända resultatet när jag har nästa kurs, och det är sisådär en vecka innan tentan och man kanske borde öppna boken, fast det gick ju uppenbarligen bra ändå, förra gången...
 
Samtidigt är det kanske någonstans just tentaångesten som hjälper till mest i pluggandet, den vet ju i alla fall precis vart på halsen den ska trycka kniven för att jag ska se till att lära mig just den där teorin som kom på tentan och just den där modellen som man bara inte fick glömma bort. Även om det inte är det mest behagliga inlärningsverktyget.
Dessutom lär man sig att uppskatta den lediga helgen innan nästa kurs börjar, när man inte har en endaste grej att behöva lära in. Efter en veckas panik och inspärrning är man ganska taggad på tentafest, och den kan man ju berätta om för alla sen, så att de förstår hur roligt och glatt och trevligt det är med studentliv jämt!
 
 
Och tentaångesten, den går alltid förtränga och stoppa undan djupt därinne i den stackars studenthjärnans skrymslen. Där kan den få sitta och tänka över vad den har gjort och hur lätt jag glömde bort den. Så att den är redo att hoppa fram och smälla till med full kraft igen nästa gång det vankas tenta, alltså.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0