Aaaaahhhh!
Malva har gojs i ena ögat. Kanske kommer hela ögat nu att långsamt rinna ut, och jag kommer få leva med en halvblind hund!
Eller så är det inte så farligt, jag återkommer.
Jag är nu hjälpligt frisk (fysiskt, i alla fall), vilket Malva förstår och har vaknat upp ur sin foglighet. Nu är det konstant aktivering som krävs av lilla fröken, jag misstänker att hon håller på att förvandlas till en border collie. Idag är jag i alla fall ledig, och vi har nu varit ute och gått en skitlång runda i slasket, samt busat lite grann med grannhunden, herr fransk bulldog Gucci. Malva försöker nu ta livet av sin pipande dinosaurie, medan jag försöker strukturera upp vad vi ska göra under dagen.
Jag vet inte om jag har nämnt det, men på senaste tiden har fröken monster varit lite av en plåga. Lite mer än vanligt, alltså. I äkta unghundsstil har hon successivt förlorat hörseln och all kunskap om vilka regler som gäller, samtidigt som hon har utvecklat paranoia och tror att alla som rör sig, öppnar en dörr, andas osv i själva verket är ute efter att döda oss. Alltså måste hon varna för dessa lönnmördare, och krypa upp i mitt knä som för att säga "matte, jag tänker inte låta dem äta upp dig. Men om de gör det, så måste du skydda mig i första hand".
Nu verkar det dock som att förståndet långsamt börjar återvända till det lilla kooikerhuvudet (inte för att där fanns så mycket från början...), och vissa saker börjar ta sig tillbaka in i Malvas medvetande. Till exempel faktumet att hundar som kommer när man ropar får lov att springa lösa, medan hundar som inte kommer när man ropar får gå i koppel. De senaste veckorna har Malva tillhört den senare kategorin och fått gå nästan uteslutande i koppel, men nu börjar hon kunna gå fint lös igen. Jag hoppas att detta betyder att det är dags för fröken valp att mogna lite, och kanske till och med börja fundera på att växa upp. Fast, man ska nog inte hoppas på för mycket...
Eller så är det inte så farligt, jag återkommer.
Jag är nu hjälpligt frisk (fysiskt, i alla fall), vilket Malva förstår och har vaknat upp ur sin foglighet. Nu är det konstant aktivering som krävs av lilla fröken, jag misstänker att hon håller på att förvandlas till en border collie. Idag är jag i alla fall ledig, och vi har nu varit ute och gått en skitlång runda i slasket, samt busat lite grann med grannhunden, herr fransk bulldog Gucci. Malva försöker nu ta livet av sin pipande dinosaurie, medan jag försöker strukturera upp vad vi ska göra under dagen.
Jag vet inte om jag har nämnt det, men på senaste tiden har fröken monster varit lite av en plåga. Lite mer än vanligt, alltså. I äkta unghundsstil har hon successivt förlorat hörseln och all kunskap om vilka regler som gäller, samtidigt som hon har utvecklat paranoia och tror att alla som rör sig, öppnar en dörr, andas osv i själva verket är ute efter att döda oss. Alltså måste hon varna för dessa lönnmördare, och krypa upp i mitt knä som för att säga "matte, jag tänker inte låta dem äta upp dig. Men om de gör det, så måste du skydda mig i första hand".
Nu verkar det dock som att förståndet långsamt börjar återvända till det lilla kooikerhuvudet (inte för att där fanns så mycket från början...), och vissa saker börjar ta sig tillbaka in i Malvas medvetande. Till exempel faktumet att hundar som kommer när man ropar får lov att springa lösa, medan hundar som inte kommer när man ropar får gå i koppel. De senaste veckorna har Malva tillhört den senare kategorin och fått gå nästan uteslutande i koppel, men nu börjar hon kunna gå fint lös igen. Jag hoppas att detta betyder att det är dags för fröken valp att mogna lite, och kanske till och med börja fundera på att växa upp. Fast, man ska nog inte hoppas på för mycket...
Kommentarer
Trackback
