Pensionatshund, svar nej.

Jag kan ju börja med att tala om att planen Malva + jobb gick: inget vidare. Hennes Nåd Monstervalp var synnerligen förnärmad över att behöva bli lämnad helt själv i den stora skuggiga personalhundgården med mallen Selene som konfunderad granne, och tillbringade dagen med att sitta och vråla ut sin ilska. Efter en förmiddag av arga ljud var hon med mig på lunchen samt ute och härjade i hästhagen en bra stund, sen somnade hon och sov glatt genom resten av min paus, så att hon kunde vakna av någon kunds bil och fortsätta yla hela eftermiddagen.... hm, vi får nog öva lite på det där med hundgårdsvistelse...
Kenneth (min chef) var som väntat måttligt imponerad av den lilla arga varelsen som i vanlig ordning kastade sig på rygg framför honom ("jaha, ja, men vad ska man ha den till?"), men Ingrid var desto mer lättflörtad och utsåg Malva till den sötaste hund hon hade sett. Åtminstone tills nästa valp kommer farande och vrålar ilsket för att få uppmärksamhet nog att kunna fläka upp magen för kliande, gissar jag.

Så resten av veckan har fröken kooiker fått vara hemma hos mor(r)mor(r), där hon har spenderat de varma dagarna med att sova så att hon kan vara pigg och vaken och plåga sin matte vid hemkomsten från jobbet.
Igår var vi ute en sväng på Hasslö, där Malva fjäskade in sig hos släkten och fick se en väldigt väldigt liten igelkott samt bli förtvivlad för att hon inte fick hälsa (läs skälla på för att den inte genast sätter igång och leker med henne) på denna. Zixten stämde in i hennes protester genom en serie skumma ljud som fick igelkotten att försiktigt lägga om sin rutt en aning...



Helt orelaterad bild, posen är gissningsvis inspirerad av Rut.



Nyss var vi ute på en kvällsrunda i skogen. Fröken överskottsenergi sprang runt, runt mig och Zixten som lufsade fram och försökte hitta stigen under allt gräs och trams. Detta rusande resulterade i ett antal krockar med träd, buskar och annat fast det verkade inte bekomma Malva särskilt. Däremot hittade hon efter en stund en halvrutten träklump, som naturligtvis skulle vändas och attackeras. Malva hade dock inte räknat med att den skulle vara full med myror, vilket gjorde att de följande rusningarna runt utfördes med nosen kasande i backen under vilda fnysningar. Som den känslokalla matte jag är fann jag detta oerhört underhållande, och hoppades att hon kanske skulle fundera över om det alltid är det lämpligaste att kasta sig huvudstupa fram till allt... förmodligen inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0